Äntligen hade de hittat den övergivna bussen som stod parkerad ett par
miles norr om den plats där tomglas, kolapapper och matrester låg ut-
spridda bland kaktusar och torra buskar.
………Skolklassen som varit på väg till ett sommarläger vid kusten – en
badort de fått möjlighet att besöka tack vare en välgörenhetsinsamling i
kyrkans regi – hade inte saknats förrän de förväntades komma tillbaka
hem igen efter två månaders bortavaro. Och först då slogs det larm om
att de tjugotre sjuåringarna och deras lärare hade försvunnit.
……….Ett par arbetslösa ungdomar som fått tillfälliga jobb på sommarkolonin
och som skulle ha tagit emot barnen hade trott, när skolklassen aldrig dök
upp, att planerna hade ändrats och att de hade glömt bort att avbeställa
resan.
Vid närmare undersökning av skolbussen kunde man konstatera att bensin-
tankern hade en liten läcka varifrån bensinen runnit ut och därför tagit
slut långt tidigare än beräknat. Chauffören hade tydligen inte observerat
felet med bensintankern utan bara fyllt på med bensin från reservdunkarna
utan att hålla räkning på dem.
Spaningspatrullen delade upp sig i grupper om två och två och gjorde en
gemensam färdbeskrivning över vart var och en av grupperna skulle leta
innan de beslutade att återses vid samma plats före solnedgången.
Winnie och Malcolm följde noggrant sin färdväg genom den väglösa öknen.
När de kommit ett stycke på väg delade de på sig för att under två timmar gå
åt varsitt håll och spana. Detta trots stränga order om att alltid hålla ihop.
Solglasögonen var alltför svaga och skyddade inte tillräckligt mot den
starka solen som reflekterades i sanden. Winnie borde ha följd optikerns
råd att välja glasögon med mörkare glas i stället för dem som hon envisats
med att köpa till förmån för den vackrare formen på bågarna.
………Efter några hundra meter vände hon sig om för att se hur långt
Malcolm hade kommit. Luften var klar och hon kunde se flera kilometer
bort. Malcolm syntes som en liten prick långt borta vid horisonten. Den
var så liten att hon inte kunde se om den rörde eller ej, inte förrän hon
iakttagit den en stund och sett att den blev allt mindre och mindre för att
till slut upplösas och försvinna i alltet.
………En rysning for upp utefter ryggraden, följd av en kall isvind som
fick huden att knottra sig i den vindstilla hettan och som gav henne in-
givelsen att genast vända om och springa bort därifrån det fortaste hon
kunde. Men hon stod kvar, orörlig som en saltstod av brons. Hon ville
ropa på Malcolm, skrika högt så att han skulle höra henne, förstå att hon
var rädd. Men innan orden hunnit ta form kom hon till sans igen och
förnuftet förde henne tillbaka till den uppgift hon tagit på sig, tjatat om
och till och med bråkat sig till, bara för att få vara med om ett äventyr.
………De milsvida sanddynerna omslöt henne med hull och hår, och hon var
alldeles ensam i det hav av sand som syntes henne oändligt. Vart hon vände
blicken såg hon bara öken och himmel och åter öken. Hon böjde sig ned,
kupade händerna och fyllde dem med het sand. Tittade på den, forskande,
som om hon aldrig hade sett sand förr. Inget skräp fanns i den, inga vissna
blad. Alla sandkorn såg likadana ut, samma färg, lika stora. Den var finare
än sanden i sandlådan hemma på gården i barndomslandet, och torrare. Den
var helt annorlunda än den sand hon byggt slott med, vackra sandslott som
tagit timmar att bygga och en sekund för vinden att blåsa omkull.
……Långsamt lät hon sanden strila ner mellan fingrarna och ned på
sandalerna. Hon grävde med foten i sanden, borrade ner den tills den täckte
guldkedjan som hängde kring ankeln. Sedan tog hon sats och sparkade i
sanden så det yrde. Och strax hade den lagt sig till rätta igen, så som den låg
förut innan hon sparkat i den, som om ingen någonsin rört vid sanden, som
om den alltid hade legat där den låg just nu och aldrig hade legat någon
annanstans, i en annan form eller i ett annat mönster.
Allt var stilla, ingenting hördes, ingenting rörde sig, inte ens en vindpust.
Den mjukt vågformade sanden var ren som snö. Inga småkryp fanns i den,
inga kvistar eller stenar. Sand och bara sand fanns under henne, omkring
henne och så långt ögat kunde nå, och ännu längre bort. En kuslig tystnad
skrek av livlöshet, tomhet, den absoluta intigheten. Tystnaden var mäktig,
så stor att hon inte förstod. Hon förstod inte vad det var hon inte förstod,
vad det var som höll på att skingra slöjorna kring hennes inre. Inga ljud eller
intryck fanns där att beröva henne sanningen som pockade på och ville ut i
ljuset. Fortfarande förstod hon inte vad det var hon höll på att bli varse, hon
visste bara att hon inte ville veta, inte ännu. Hon var inte redo att ta emot de
sanningar som ville ge sig till känna. Plötsligt hördes ett brus, som från en
flod och genom bruset kunde hon höra rytmiska trumslag. Efter ett ögonblick
insåg hon att det var hennes egen puls hon hörde, rytmen från blodet som
pumpades runt i ådrorna. Hon hostade till och det blev tyst igen. Så började
hon sjunga. Hon sjöng för full hals och den förlamande tystnaden drog sig
undan och lämnade plats för konkreta tankar.
Förnuftet tog åter makten över henne och hon var lugn igen.
Trots att hon visste att öknen var som den var förvånades hon ändå av
insikten att det hon läst och lärt faktiskt var sant. Hon fortsatte att
sjunga, försökte minnas orden till en sång hon sjöng en gång i skolan. Så
drog hon upp sin vattenbehållare ur ryggsäcken, fuktade läpparna med det
ljumma vattnet och drack några klunkar. Hon drack inte för att hon var
törstig eller för att hon hade blivit beordrad att dricka, oavsett om hon var
törstig eller ej, utan för att avleda känslan av att befinna sig i det totala intet.
………Aldrig förr hade hon smakat på vatten, känt efter hur det smakar, att
det smakade vatten, och hur det rörde sig i munnen, kändes mot tungan
och mot gommen. Lite strävt var det, inte så lent som mjölk eller källvatten.
Källvatten var mjukare och sötare.
………Fortfarande uppslukad av vattnets smak och konsistens lät hon det
rinna ner i strupen och ut genom mungiporna, utmed hakan och utefter
halsen och ner mellan brösten så att kakiskjortan klibbade fast mot huden.
Oj, klockan! Om en dryg halvtimme skulle hon träffa Malcolm. Tiden hade
gått så fort. Den hade sprungit iväg. Det var som om tiden inte fanns, som
om den var ett påhitt av människan och inte längre behövdes nu när hon var
allena, ensam i världen. Samtidigt som tiden stått stilla var det som om
hon hade vistats ensam i öknen en evighet.
………Winnie såg sig om och kunde om hon kisade med ögonen se den röda
vimpeln de satt upp vid mötesplatsen. Glad och lättad över att äntligen få
lämna ödsligheten bakom sig och få träffa en människa, någon att prata med,
började hon sakta gå mot platsen där Malcolm och hon skull mötas.
Tystnaden var inte längre lika påträngande. Den ekade inte i öronen som
alldeles nyss och den överföll henne inte med kraven på uppmärksamhet.
Kraven på att hon skulle lyssna till varningen som kom från den tysta
rösten inom henne. Varningen som nästan fått henne att springa bort
därifrån innan hon sansat sig och stängt av rösten hon inte velat höra.
………Men nu hörde hon något i alla fall, det gjorde hon alldeles säkert.
Och det kom inte inifrån, det var inte tystnades röst hon hörde utan något
annat.
………Det var fortfarande vindstilla. Inga fåglar, inga djur, inte en levande
själ fanns där. Nej, det var nog ingenting. Hon kunde inte ha hört någon-
ting. Det måste ha varit inbillning.
………Jo, nu hörde hon något igen. Hon försökte lyssna sig till varifrån
ljudet kom. Nu hördes det tydligare. Hon höll andan, lystrade med handen
bakom örat och gick ljudet till mötes.
………En mörk gestalt uppenbarade sig långt borta i fjärran. Så försvann
den igen och dök åter upp bakom de böljande sandkullarna. Den rörde
sig svävande framåt och i sidled, graciöst som en ballerina i en slalombacke.
Ibland ändrade den form, från en oval till en orm, från en orm till en halv-
måne, från en halvmåne till ett klot. Gestalten ändrade form som olja i
vatten. Och den blev större. Hon skyndade mot den oformliga skepnad
som nu visade sig vara en flock levande varelser. En flock djur? Det såg
ut som pingviner. Pingviner i öknen? Nej, det var inte möjligt.
………Människor?!
………Barn!
………Barn!!!
Barnaskaran sprang med klingande röster i riktning mot Winnie.
…..De kom allt närmare och hon kunde se dem nu var och en för sig.
Deras tomma blickar, de utmärglade kropparna, håglösa rörelser.
…..Winnie kunde inte hålla tårarna tillbaka, de rann ner för kinderna och
skymde sikten. En ofantlig kärlek strömmade genom henne och hon blev
uppfylld av en sällhet bortom allt förstånd.
………Med utsträckta armar sprang hon emot dem. Hon sprang som i
drömmen, där man springer och springer och inte kommer någon vart. Ty,
för varje steg hon tog i den djupa sanden gled hon ett halvt steg tillbaka.
………Var detta sant? Kunde det verkligen vara sant? Hon ville ta dem i famn
alla på en gång. Och alla barnen, de tio, tolv små underverken tycktes alla
rymmas vid hennes runda barm.
………Åååh, dessa underbara liv! Hon hade kunnat äta upp dem, allihop.
………- Ta det lugnt! Ta det lugnt, älskade barn! Jag är här. Räddningen är
här. Här har ni vatten och lite mat.
………- Hör nu! Mina kära, hör på mig nu! Ni ska strax få mer mat och
massor av vatten. Bara vi kommer härifrån. Ju snabbare vi går desto fortare
får ni vatten.
………- Nej, men lyssna nu! Hör ni inte vad jag säger?! Nej, nej, nej. Nej!
Nu får ni lyssna! Vi måste gå härifrån till en buss som ska ta er hem.
En annan buss, inte den ni kom med.
………- Låt mig vara! Jag kan inte krama er alla på en gång. Nu har vi
kramats färdigt!
………- Vi har pussats färdigt också! Aj, aj!
………- Nej, aj, aj, sluta! Sluta! Sluta nu, säger jag! Aj, det gör ont!
………- Aj! Aaj! Aaaaj! Hjälp! Hjälp! Hjälp! Hjäää……….
Efter två dagars sökande och ett nästan uppgivet hopp om att finna Winnie
vid liv hittade man ett skelett som av nattens hårda vindar begravts i
sanden. Skelettet var rent nästan helt och hållet. Knappt en tillstymmelse
till kött fanns kvar på benen.
………Strax ovanför ena foten blänkte det till. En vacker guldkedja
hängde kring smalbenet och alldeles intill låg en sönderslagen kompass.