Äntligen stod prästen i predikstolen.
Han hade biktat sig för prästen. Hustrumord. Fast det hade sett ut som ett olycksfall.
Ett par månader senare kom prästens dotter hem och berättade att hon skulle gifta sig
med honom.
Några år tidigare hade prästen varit den som gått i spetsen för att avsätta en annan präst
för att han öppnat en bikt i syfte att förhindra en ung kvinnas självmord. Inte för att han
ville straffa prästen, som han i övrigt uppskattade som en god medmänniska och en
tillgiven vän, utan därför att hans moral, samvetet hade tvingat honom till det. Prästen
hade också ifrågasatt motståndarnas etik och respekt för kallet så starkt att han hotat
med lägga fram ett förslag om att utesluta även dem ur Svenska kyrkan.
Han hade varit ihop med prästens dotter bara ett par månader när hon kom och berättade
att hon var med barn. Jävlars jävlar, hade han tänkt. Han hade ju tänkt göra slut. Han var
trött på henne. Hade hon inte märkt det, att han inte var intresserad längre, att han hellre
träffade grabbarna eller spelade bowling?
……Han var bara tjugoett och var inte kär. Utnyttjat henne kanske han hade gjort. I alla
fall kunde det väl anses så på tiden i det lilla samhälle där de bodde.
……Han ville för allt i världen inte gifta sig. Inte nu och inte med henne. Men nu var det
inte fråga om vad han ville eller inte ville. Nu var han fast. Jävlars jävlar. Försiktigt antydde
han att hon kanske kunde åka till Polen. Där kunde de fixa sådant hade han hört. Han
skulle bekosta det och ingen skulle behöva veta. Men nu var hon ju dotter till en präst.
Och det var väl skamligt nog att hon blivit med barn, skulle hon dessutom göra abort
också? Nej, det skulle hon aldrig göra.
……Och han kunde inte dra sig ur nu. Han hade gjort henne med barn och måste ta sitt
ansvar. Så var det på den tiden. Det lilla samhället krävde det. Det skulle bli skandal.
Främst för henne. Prästens dotter, ogift mor. Men han hade inte kraft att yvas över
hennes väl och ve. Han orkade inte. Nu gällde det bara för honom att komma ur knipan
och det fort.
……Den första spontana känslan var att fly, att hitta en flyktväg. Han kunde resa till
Stockholm och låtsas som om han bara försvunnit. Simmat ut i havet och drunknat.
Kanske blivit kidnappad. Nej, så dumt.
Efter ett par sömnlösa nätter kom han på det.
……Prästen visste ju inte om att de hade varit ihop. Det skulle hon aldrig ha vågat berätta.
Han njöt när han satt i biktstolen. Ja, han var eurorisk. Det här var bättre än ligget
med prästdottern, tänkte han. Han njöt av att veta att prästen egentligen inte brydde
sig på riktigt. Att han bara tänkte på sitt prästeliga sätt, så som en präst bör tänka.
Så var han stolt över sitt mästerliga sätt att finna sig när prästen frågat vem han varit
gift med och var de blivit vigda. Han ju bott i Norrland ett halvår och berättade att han
blivit kär, gift sig, tröttnat och tagit livet av henne. Och så njöt han ännu mer när han
tänkte på hur prästen avklädd utan prästkrage skulle tänka sedan när älsklingsdottern
presenterade honom som sin blivande make.
”Då får vi väl gifta oss då”, hade han sagt till henne och log ett alldeles äkta leende.
Hand i hand hade de gått genom allén fram mot prästgården. Det var söndag och
kyrkkaffet var avslutat. De hade gått in genom ytterdörren. I tamburen tog han av sig
skorna. Hon hade behållit sina på. Så dumt, tänkte han. Skulle nog ha behållit skorna på.
Verkade väl lite bonnit att gå i strumplästen. Men vad fan brydde han sig om vad prästen
tyckte, tänkte han sedan. Hon tog hans hand och de gick in i salongen där prästen och
prästfrun satt. Det gällde att skärpa sig nu, att dölja fascinationen när han fick se prästen
ändra min från den fromma ojojoj, välmenande, medlidande och allt vad det innebar med
att vara en kyrkans man. Ja, inte skulle prästen önska att hand gifte sig med dottern nu inte.
Prästen gick in på sitt kontor. Han satt lutad över skrivbordet med ansiktet i händerna.
Det gick inte att tänka klart. Det gick inte att tänka alls. Världen snurrade. För ett
ögonblick trodde han att han höll på att bli galen. Han rådfrågade Gud. Vem annars
hade han att tala med? Ingen. Bikten kunde han tala om med en annan präst men att
det var hans blivande måg som kanske skulle ta död på hans kära dotter kunde han
inte tala med någon enda människa om. Koncentrationen var borta. Inte gick det att
urskilja Guds svar från alla tankar som surrade som getingar huvudet.
…….”Älskling”, hörde han från salongen. ”Håll käften ditt jävla kärringskrälle”,
tänkte han och förvånade sig över att han inte brydde sig det minsta om hur han
kunde tillåta sig att tänka. ”Kommer, kommer!” skrek han med krystad glättighet.
Och in kom han med två konjaksglas i högsta hugg. ”Det här ska firas” sa han ännu
glättigare. ”Skål” sa han och svepte sin konjak. ”Skål”, han svepte nästa och nästa
och nästa. ”Men älskling då!” sa hustrun. Han var glad över att hon inte sa något mer.
Det fanns gränser för hans behärskning. Hustrun strålade. Hon hade redan börjat
planera listan med bröllopsgäster.
Det var någonting i prästens blick som skrämde honom då han lyssnade till hans
salvelsefulla predikan söndagen därpå. Kanske var det ett dumt skämt han hade hittat
på. Han blev rädd. Det kändes nästan som om det var prästen som stod där uppe
på podiet och briljerade istället för att han själv var den som hade trumf på hand.
Men det var ju bara inbillning, tänkte han när han tog cykeln och begav sig hemåt.
……Han cyklade långsamt genom allén, korsade landsvägen och fortsatte, som
han brukade utan att bromsa, nedför den branta backen som slutade med en tvär
kurva nere vid foten av berget. Först när han var alldeles nära kurvan brukade han
ställa sig på bromsen så att det tjöt och långa bromsspår ristades i sanden.
……Men nu när han var alldeles nära kurvan och ställde sig på bromsen hände
ingenting. Bromsbandet var av. Avklippt. Men det hann han inte reflektera över
innan allt försvann.
Nästa söndag stod prästen åter i predikstolen. Nu mer salvelsefull än någonsin.
Hans blivande måg. Hans älskade dotters blivande make. Hans framtida barnbarns
far…
……
Ett år senare stod prästdottern brud i kyrkan. Prästen vigde de lyckliga tu.
……Hon bar en fotsid brudklänning med lång slöja som släpade i marken. På
huvudet bar hon en krona som hennes farmors farmor hade burit och sedan
hennes farmors mor och sedan hennes farmor och sedan hennes mor.
Ytterligare ett år gick och prästen fick sitt första barnbarn. Ett gossebarn. Det
skulle bli fyra stycken.
Prästdottern, numera majorskan satt vid graven och talade till honom och sa att
hon var lycklig. Hon bad om förlåtelse för att hon lurat honom att stanna hos
henne. Visst hade hon förstått att han inte var kär i henne och nog kunde hon gissa
att han tänkt göra slut. Men hon ville ju ha honom ändå och vad skulle hon göra?
Men nu slapp han ju allt det där, sa hon och la en vit ros på stenen.