Just där han varit. Samma tid, samma plats.
……Tur, hade han tänkt. Det kunde ha varit jag. Om jag hade råkat stå där den stackars
mannen stod när han fick en kniv i ryggen innan han knuffades utför stupet hade jag
inte suttit här nu och rökt min pipa. Så tänkte han när han läste i morgontidningen om
det otäcka mordet i Lill-Jansskogen.
…..
Några veckor senare hämtade han ut sin filmrulle som han hade lämnat in för
framkallning. Med spänd förväntan gick han igenom bunten av färskt doftande fotografier.
Häckande sparvar och en hackspett fanns med. Sparvarna blev bra. Man kunde urskilja
mönstret i fjäderdräkten. Men hackspetten hade dålig skärpa. Synd, eftersom bakgrunden
blev perfekt. Han bläddrade långsamt igenom fotografierna, synade dem kritiskt. Han log
och nickade, rynkade pannan och log igen. Långt bak i bunten fann han ytterligare en bild
av hackspetten. Den hade just slagit ut sina vingar, som om den blivit skrämd av något,
och var i färd med att flyga norrut mot sundet som skiljer Norra Djurgården från Stocksund.
På nästa bild fanns ingen fågel. Istället syntes en person, en man på väg bort från berget där
mordet hade skett.
……Han lade ifrån sig fotografierna, lutade sig mot det skinnklädda ryggstödet och drog ett
djupt bloss på pipan. Ute sken solen. Tessinparken var full av stojande barn. Två damer
promenerade med sina hundar. En av dem tog upp en svart plastpåse ur fickan, böjde sig
ner och tog upp hundspillningen, knöt en knut på påsen, lyfte upp locket till en avfallstunna
och släppte ner påsen. Så tittade han åter på kortet av mannen, reste sig och lyfte telefonluren.
Karin slog upp morgontidningen och ögnade igenom den. Hon satt ensam vid frukostbordet
och njöt av tystnaden. Den där halvtimmen mellan sju och halv åtta på morgonen, då maken
åkt iväg till jobbet och ungarna fortfarande snusade i sina sängar var den skönaste stunden
på hela dagen.
……Hon läste om mordet de pratat om på nyheterna kvällen innan. Mordplatsen låg inte långt
ifrån hennes föräldrahem, trakter hon väl kände till. Hon visste att föräldrarna brukade promenera
där ibland. Speciellt hennes pappa som hade funnit ett promenadstråk som gick till Fiskartorpet.
Han tyckte om att sitta på friluftsgården med en kopp kaffe och wienerbröd och filosofera. Det
kunde ha drabbat någon av dem tänkte hon och läste vidare.
……En noggrann kartläggning av den mördade mannens liv hade gjorts. Man kunde konstatera
att han inte haft några fiender. Inte heller hade han umgåtts i kriminella kretsar eller haft att göra
med andra suspekta individer. I bröstfickan på jackan fanns plånboken kvar med pengar, körkort
och kontokort i. Nyckelknippan med alla viktiga nycklar låg också kvar i byxfickan. Ingenting
saknades. Brottet måste ha begåtts av en vettvilling.
……För säkerhets skull ringde hon hem och kollade att allt var som det skulle.
……Jodå, mamma var på väg till jobbet och pappa mådde bra.
……Så funderade hon ett slag över hur dant förhållande hon hade till sina föräldrar, speciellt till
pappan, varför hon var så fäst vid honom.
……Hennes vänner, ja maken också, hade helt andra relationer till sina föräldrar. De flesta gillade
dem helt enkelt inte. Många var bittra på dem, tyckte inte de fått en tillräcklig bra uppväxt.
Föräldrarna hade gjort än det ena och än det andra. Och detta ältades fram och tillbaka.
Somliga pumpade dem på pengar och andra tyckte att de bara var till besvär.
……Känslan Karin hade för sin pappa påminde om känslan man har för ett värnlöst barn, med
en beskyddarinstinkt så stark att den ibland gjorde ont. Mamman var likadan. Hon omhuldade
honom så väl att han knappt ens behövde riskera att skära sig på kapsylen till pilsnerflaskan
som hon öppnade åt honom i samma stund som den rykande potatiskarotten ställdes fram på
middagsbordet.
……Båda två ömmade de för honom och månade om att han skulle ha ett så behagligt och
bekymmersfritt liv som möjligt.
Det var länge sedan som Karin upptäckte att hennes pappa inte var riktigt som alla andra.
Han såg helt vanlig ut och verkade utåt sett vara en alldeles ovanligt alldaglig man, en
försäkringstjänsteman på mellannivå som få lade märke till och ännu färre kände. Ingen,
förutom Karin, visste att det innanför det grå och banala skalet fanns gömt en mycket s
äregen person.
Som barn brukade Karin och hennes pappa ta långa promenader tillsammans. Finklädda,
han i hatt och rock och hon klädd i skär kappa med ljusblå basker till, flanerade de på
stans gator. De var ute i ur och skur. Regnkappa, sylvester och gummistövlar användes
flitigt. I de värsta oväder stövlade de ut och studerade skiftningarna i naturens mönster.
När det snöade åkte de kälke. ”Se upp i backen, tre hål i nacken” skrek de i kör med de
andra barnen.
……Det var ute i naturen, när de var på tu man hand, som de kom varandra som närmast.
Det var då de var som två kamrater, de allra bästa lekkamrater.
Han såg på världen på samma sätt som hon, inte alls som andra vuxna med ord och
värderingar på allting. I hans ögon var varje träddunge ett gömsle för stråtrövare och
annat löst folk. En skogsglänta kunde vara en arena för dansande älvor och oljiga
vattenpölar med dess regnbågsfärgade dagrar blev till vackra konstverk i gatubilden.
För honom fanns inga gränser, inga färdiga sanningar. Hans fantasi var outsinlig.
Allt var möjligt.
Redan i småskolan hade Karin märkt att hennes pappa var annorlunda. Som riktigt
liten hade hans beteende varit naturligt för henne. Sådan var han. Det var hennes
pappa. Men nu såg hon att kamraternas pappor och andra farbröder hade något
som hennes pappa saknade. De såg inte annorlunda ut och sa inte annorlunda saker,
men det var någonting annat, något diffust som inte gick att ta på. Hon var övertygad
om att hon var den enda människan i hela världen som såg att det var något särskilt
med hennes pappa, någonting alldeles speciellt som gjorde att hon måste beskydda
honom. Från vad visste hon inte men likafullt visste hon att hon och ingen annan
måste beskydda honom.
På jobbet en dag – hon var anställd som sekreterare hos kriminalpolisen –
hade man fått in en filmrulle tillsammans med framkallade bilder som en
fågelskådande amatörfotograf hade tagit.
……Fotografierna var tagna i Lill-Jansskogen. På långt avstånd kunde man se
en man gående på väg bort från just den plats där offret hade blivit nedknuffad
från berget. Fotografen, som velat fånga häckande fåglar på bild hade inte
uppmärksammat att en människa befann sig mitt i fokus. Men han påstod att
han strax innan han tagit bilderna hört ett hjärtskärrande skri som plötsligt
tystnat.
……
Bilderna låg nu framme på chefens bord. Från sitt skrivbord i rummet
intill kunde Karin se hur de låg där snyggt hopbuntade alldeles framför de
inramade fotografierna av chefens tre barn.
……Hon rös till, reste sig hastigt och gick med bestämda steg fram till
bordet där fotografierna låg. Innan hon tittade på dem visste hon att
mannen på bilderna skulle föreställa…
……Långsamt tog hon upp ett kort, såg på det och höll andan. En
ilning for upp utefter ryggraden och hon stelnade till.
……Hur hon kunnat veta visste hon inte och hur hon kunnat chockerats
så när hon redan visste förstod hon inte heller.
……Trots att bilden var tagen med dålig skärpa och att mannen syntes på
så långt avstånd att man omöjligt kunde urskilja hans utseende kände hon
igen sin pappa. Hon kände igen hållningen och sättet på vilket han lutade
huvudet framåt, så som han brukade göra när han kände sig illa till mods.
……Hon slet åt sig förstoringsglaset som låg under pennfacket i den
halvöppna skrivbordslådan och studerade bilden noggrant.
……Ingen tvekan!
……Rocken med den uppfällda kragen som var fordrad med skotskrutigt
ylletyg. Halsduken kände hon igen. Den välstrukna, persiskmönstrade
sidenhalsduken i marin och vinrött som han fått i sextioårspresent av sin
syster och svåger. Den som han envisades med att använda hela vintern
oavsett väderlek. Ansiktet var bortvänt, som om han oroligt såg sig om.
Och håret som stack fram under den grå- och vitrutiga kepsen, hade samma
obestämbara färg som hans.
……Om man förstorade bilderna?……
Det var sent på eftermiddagen. Postgången hade redan gått och bilderna
skulle skickas till tekniska laboratoriet först påföljande dag.
Innan Karin gick hem för dagen rafsade hon ihop fotografierna med negativen
och stoppade ner dem i väskan, längst ner under några veckotidningar. Hon
kastade en snabb blick åt sidan, vände sig om och såg ut. I fönstren på
kontorshuset mitt emot var det släckt. Ingen hade sett någonting.
Hemma i köket klippte hon sönder alltsammans i småbitar och lindade in det
i tidningspapper som hon skrynklade ihop till porösa bollar. Sedan placerade
hon alltsammans i den öppna spisen med några vedträn runt omkring.
De hade gäster till middag. Det skålades ”välkommen” hit och ”så trevligt” dit
och ”verkligen gott”, ”suveränt”, ”hur har du haft tid?” ”receptet?”. ”Jo, det är
inte svårt alls”.
……Mätta och belåtna och lite dåsiga av vinet avslutade de middagen med en
kopp kaffe, skönt tillbakalutade i fåtöljerna framför den sprakande brasan.
Nästa dag, då man förgäves sökte igenom alla lådor och skåp för att försöka
hitta fotografierna, antog man att de av misstag måste ha hamnat i pappers-
korgen som redan var tömd. Även soputrymmet, där hela husets avfall kastas,
hade tömts just den här morgonen. Det ansågs inte vara värt att göra några
större ansträngningar för att återfinna fotografierna eftersom de knappast
kunde ha försvunnit på något annat sätt.
……Men det svors en hel del och alla misstänkte alla för den klumpiga fadäsen.
En och annan slarver gick skamsen omkring, förvissad om att det var just han
som hade slängt bort fotografierna, i tron att det var skräp.
Man antog ilsket och rödbrusigt att om bilderna av mannen hade fått komma
ut i massmedia skulle förövaren sannolikt ha åkt fast inom kort.
Efter middagen torkade Karin av matbordet och diskade samtidigt som hon
nynnade på en glad melodi. Diskbänken blänkte liksom de välansade naglarna
som var målade med tre lager aprikosfärgat pärlemorlack. Hon drog med
fingrarna genom det kortklippta och slingade håret och noterade belåtet att
huden doftade fräscht av den nya bodylotion. En snabb blick i spegeln och
hon smetade ut den gråblå ögonskuggan med lillfingret.
……Barnens läxor engagerade hon sig i med samma lust och energi som alltid.
Och TV-nyheterna kommenterade hon med väl genomtänkta åsikter och skarpsynta
iakttagelser. Hon slog en signal till föräldrarna bara för att höra hur de hade det.
Vad de hade ätit till middag och hur det varit på jobbet.
……Det var hennes pappa som svarade. De pratade en stund och värmen steg i
hennes bröst. Han berättade vad de hade ätit till middag, bruna bönor och fläsk,
och hur det varit på jobbet och hon gladde sig över att han verkade må bra.
Om våren hände det sig att Karin tog med sina föräldrar på en söndagspromenad
i Lill-Jansskogen. Pappan stannade till vid mordplatsen och sa att det var en fridfull
plats. Mamman och Karin höll med och alla tre njöt de av den vackra naturen.