Fågeln

När döden är nära då vet man att livet är.

Hon var en sån som männen kom till ibland, då de inte hade någon

annan eller då den de hade var opasslig.

……De lämnade en slant när de gick. För den köpte hon mat, sådan

som hon inte själv kunde odla eller hitta ute i markerna. Egentligen

hade hon tänkt spara ihop pengar till en ko, men så blev det aldrig,

att hon fick råd att köpa en ko.

Stugan som hon bodde i låg för sig själv på en slätt intill ett skogsbryn

i utkanten av den lilla byn.

……Stugan hade ett stort rum som var möblerat med en spis, en vägghylla

som hängde ovanför spisen, ett bord med en blommig duk på, två stolar

och en säng. Framför de två fönstren hängde gardiner av olika slag och på

varje fönsterbräda stod en blomkruka. Snett bakom huset låg en vedbod

och därinne fanns både yxa, såg och spade.

……Hon hade bott i stugan så länge hon kunde minnas. De första åren

bodde hon där tillsammans med sin mormor som hade lärt henne laga

mat av de växter man kunde hitta ute i naturen. Mormodern hade också

lärt henne att odla egna växter på den lilla täppan utanför huset.

När hon var elva år blev mormodern sjuk och låg i sängen både dag och

natt.

……Mormodern sa en dag, att nu min flicka får du snart klara dig själv,

jag kommer inte att leva så länge till.

…..Från och med den dagen blev det mörkt i huset. Det kändes kyligt och

luften var tung att andas. Men flickan ville ändå inte tro att det var sant

det som mormodern sagt. Hon bad till Gud om att mormodern skulle

bli frisk och att allt skulle bli som förr igen.

……

En morgon när hon vaknade upp och oroligt tittade på sin mormor som

låg bredvid henne i sängen såg hon att hennes ögon var öppna. Hon

försökte prata med mormodern men fick inget svar. Hon skakade på

henne och kände att hon var kall och stel.

Hon hade fått hjälp med att forsla bort mormodern ifrån stugan. De

hade skänkt henne en enkel kista som de lagt mormodern i och ställt

på en glänta inte så långt ifrån där de bodde. Men hon skulle själv få

begrava henne på den soldränkta ängen.

……Det var nu bara för flickan att gräva upp jorden ur marken och

försiktigt puffa ner kistan i hålet och sedan täcka över den med jord.

……Det tog henne en hel dag att begrava sin mormor. Och när hon

vid skymningstid var färdig gick hon bort till skogen, grävde upp

en ungbjörk och planterade den vid huvudet av gravkullen.

Hon skulle i sitt liv få uppleva många stela lik vid sin sida.

……Första gången det hände efter mormoderns död var tre år senare

då hon var fjorton år. Blödningarna hade inte kommit på några månader,

hon mådde illa och började svälla ut, och när magen blev större och

större förstod hon hur det var fatt.

……En förmiddag när hon gick ut i skogen för att leta efter mat började

värkarna komma. Hon kände att det inte var bra. Och när hon på kvällen

födde sitt första barn som var en pojke, så var han redan död.

……Trött av smärta och av utmattning somnade hon under en tall. Hon

sov i ett och ett halvt dygn med sitt döda barn vid sidan om sig.

När hon vaknade lindade hon in honom i ett tygstycke och grävde ner

honom i jorden under tallen och planterade några blomsterfrön på graven.

Varje år födde hon ett nytt barn, men ingen av dem levde länge. Den som

kom att leva längst och vilken hon trodde att hon skulle få behålla, var

en robust pojke som hon älskade oerhört mycket. Han hade varit pigg

och glad, han åt med god aptit och han tyckte om att leka med hennes hår.

Men när han var fyra månader gammal blev han sjuk en kväll, mådde illa

och kräktes. Hon gav honom olika dekokter och höll honom i sin famn när

de sov.

……På morgonen när hon kände hans lena kind mot sin var den alldeles

kall. Kroppen var stel och stum och ingen andedräkt kom ur hans mun.

Hon försökte räta ut hans fingrar som av kramp och smärta var hårt

sammanpressade. Men de små knytnävarna gick inte att rubba.

Nu var hon gammal. Ingen man kom till henne mer. Hon hade ont om

mat, det hade växt dåligt under den torra sommaren..

……Hon tillbringade dagarna med att prata med sina kära, mormodern

och de sexton barnen. Hon gick till deras gravar och pysslande om dem.

Någon människa hade hon inte pratat med på flera år. Männen som

kommit till henne hade inte sagt mycket och inte hon heller. Något vidare

ordförråd hade hon inte och det kunde vara svårt för henne att göra sig

förstådd.

……Kvinnorna i byn hade hon aldrig haft någon kontakt med. Hon

såg dem ibland när de stod och tjattrade tätt intill varandra, två och

två, ibland en hel klunga. Hon hade ingen önskan att få delta i deras

gemenskap, tvärtom.

……Dessa kvinnor band varandra med tjocka osynliga järnkedjor. De

tyckte inte om varandra, bevakade noga att ingen stack upp vare sig i

utseende, glädje eller med ägodelar. Den enas barn fick inte vara bättre

än den andras. Ingen fick vara sämre heller och absolut inte annorlunda.

……De äkta männen, vars egendomar kvinnorna villigt och manipulerande

låtit sig bli, syntes sällan till nere i byn. Och något umgänge män och kvinnor

emellan var en sällsynt företeelse. Utom om natten då hustrurna tvingades ha

sina män hos sig, vare sig de ville eller inte. Oavsett om karlarna var berusade,

stank av svett och lort eller om de var gamla och skröpliga, hade de sin fulla

rätt att ta för sig av vad Den Store Skaparen hade skänkt dem.

……För detta fick kvinnorna mat och husrum till sig och barnen och de blev

respektabla fruntimmer i varandras ögon. Det fanns inga gränser för vilka

umbäranden de kunde utstå bara för att bibehålla respekten hos de andra.

……Hur mycket mat behövde de egentligen? Och respekten för varandra,

vad hade den för värde? Vad skulle hända om de förlorade den?

……Hon tyckte synd om detta kvinnfolk som hade fötts till att sitta i ett

trångt fängelse av beroende och inskränkthet, ett själens slaveri, där man

intalade varandra att denna illusion till håla var det enda riktiga livet.

……Trots att dörren till friheten stod på glänt ville de inte ens se ut genom

fönstret. Ingen ville inse att det fanns fönster.

Hon levde ett lugnt och harmoniskt liv. Tyckte om att se solen gå upp

på morgonen och att följa årstidernas växlingar. Hon fann glädje i att

se knoppar brista och slå ut i blom och att känna frosten bita henne i

kinderna. Fridfullt och utan tankar följde hon med i livets rytm ända

tills en dag då en död fågel ramlade ner på hennes farstutrappa. En

fågel som hon visste byggde ett bo uppe på hennes tak men som hon

aldrig hade lagt märke till i övrigt. När hon tog upp fågeln och försökte

få den att flyga, trots att hon visste att den var död, blev hon rädd. En

fruktansvärd skräck sköljde över henne.

……Sorgen över alla sina kära som dött ifrån henne vällde upp med

en oerhörd kraft. Kontakten hon haft med de sina var nu helt försvunnen.

Och plötsligt blev hon vaken och upptäckte att hon var totalt ensam och

övergiven. Allting runt omkring henne var livlöst, till och med växterna

hade torkat och dött ifrån henne.

Nya minnen kom upp, minnen hon inte haft tidigare.

……Hon hade haft en mamma en gång, ung och söt. De hade bott

tillsammans någonstans. Men en dag hade mamman gått iväg utan

att säga något.

……Flickan var alldeles ensam och förstod ingenting.

……Efter en evighet kom en gammal gumma och hämtade henne.

Det var hennes mormor. Och det hade tagit lång tid innan flickan

känt sig hemma tillsammans med mormodern…

Nu ville hon inte minnas något mer och det gjorde hon inte heller.

Men kroppen mindes, själen kom ihåg, bara tankarna vilade.

……

Hon slutade upp att äta. Hon kunde inte sova. Hon gick sällan ut.

Hon tynade bort.

Den sista dagen i hennes liv fick hon en kraft så stark som hon aldrig haft

tidigare. Hon vaknade i gryningen, gick upp, klädde på sig och städade

sin stuga. Hon gick ut, stängde dörren efter sig och vandrade bort mot

det stora havet.

……Aldrig hade hon simmat förr. Men nu klev hon ner i vattnet med

klänningen på. Hon gick så långt hon kunde och sedan började hon simma.

Hon simmade längre och längre ut. Hon upplevde en sällsam lycka och

kände sig som ett med det klara, glittrande vattnet. Hon såg ända bort till

horisonten där solen höll på att gå ned.

……Dit bort skulle hon simma…..