Födelsemärket

I

De hade varit på Skobell och handlat promenadskor till Åsa. Fyra olika par

skor hade hon fått prova. Mamma och expediten hade klämt och tryckt på

tårna så att det nästan gjorde ont. De kände efter om tårna fick plats

ordentligt och om det skulle finnas utrymme för ytterligare ett par strumpor.

Till slut hade de bestämt sig för ett par ljusbruna snörskor med rågummisula.

……En boll hade hon fått. Expediten hade tagit fram fyra alldeles nya

bollar och frågat Åsa vilken färg hon ville ha. Hon hade att välja mellan

en skär, ganska tråkig färg, en blå, grön och en gul. Hon valde den gula

bollen och neg djupt när hon tog i hand och tackade. Expediten tyckte det

var ett bra val. Den hade ju nästan samma färg som lyckoklövern som hängde

i en kedja runt halsen. Bollen kändes mjuk och len, nästan som sammet.

Den var inte alls så där blank och hal som bollar brukar vara när man bollat

med den ett tag. Hon luktade på den och den luktade ny boll.

……Hemma på gården var det bara stora flickor som bollade med sådana där

nya fina bollar, sådana som var duktiga på att bolla, de som kunde bolla

med tre eller fyra bollar samtidigt. Hon hade bråttom nu att få komma hem

leka med sin nya boll och visa upp den för kamraterna.

Mamma var trött och orolig över att skorna trots allt inte skulle passa,

att de i alla fall skulle klämma i tårna så att Åsa skulle få men för

livet. För det hade mamma hört att man kunde få.

……Hon tog Åsa i handen och gick över gatan med så snabba steg att Åsa

var tvungen att springa för att hinna med.

……Inne på Epa placerade hon Åsa på en stol i baren och sa åt henne att sitta

där snällt och vänta tills mamma kom tillbaka. Hon skulle komma alldeles

strax. Skulle bara gå och köpa ett läppstift och en ny klänning att ha på

moster Virans fyrtioårsdag nästa lördag. Sedan skulle de dricka kaffe och

äta mazarin. Fast Åsa ville hellre ha chokladbiskvi. Men mazarin var bättre

tyckte mamma, så mazarin skulle det bli.

……Åsa tyckte inte om att bli lämnad ensam bland en massa okända människor.

Även om hon visste att mamma alltid kom tillbaka kände hon sig osäker och

rädd när hon inte längre kunde se henne i folkvimlet. Och tråkigt var det.

Det var inte roligt för en knappt fyraårig flicka att bli tvingad att sitta stilla

så snart hennes mamma skulle göra någonting viktigt. Och allt som hennes

mamma gjorde var viktigt.

……Helst av allt hade hon velat följa med och titta på alla kläder som hängde

utmed väggarna. Hon ville ta på dem, känna hur mjuka och lena de blanka

silkesblusarna var och hur härligt det prasslade om kjolarna i taft.

Men för mamma, som alltid hade bråttom och inte hade tid att ta hänsyn till

vad Åsa ville eller inte ville, var det alldeles för besvärligt att ha en unge

att släpa på när hon gjorde sina ärenden. Och dessutom skulle Åsa inte

alls vara road av att behöva trängas med folk och bli trött och svettig,

övertygade mamma sig själv om.

Nu satt hon där på stolen och väntade. Och bollen hon fått låg, för säker-

hets skull, för att Åsa inte skulle tappa bort den, i mammas shoppingväska

som hon bar på armen när hon försvann.

……Tiden gick långsamt och Åsa började bli ängslig över att mamma i alla

fall inte skulle komma tillbaka. Hon hade ju sagt att hon skulle komma

snart och nu hade det gått en väldigt lång stund.

En snäll tant som diskret hade iakttagit Åsa ett par minuter kom fram till

henne, gav henne en stor polkagrisklubba och bad henne vänligt följa med

ut på gatan där hennes mamma skulle stå och vänta på dem. Åsa tog tveksamt

emot klubban. Egentligen hade hon inte velat ha den, i alla fall inte av

den där tanten som hon inte kände. Hon hade lärt sig att man aldrig fick

ta emot godsaker av främmande farbröder, men tanter hade hon aldrig hört

att hon skulle akta sig för. Dem kunde man ta emot klubbor av. Hon kände

sig illa till mods och sa, med en blandning av trots och undergivenhet, att

hon skulle vänta på sin mamma här och att hon hade lovat att sitta stilla

på stolen tills hon kom tillbaka. Efter visst motstånd hade tanten med

vänlig envishet lyckats övertala henne att ändå följa med.

När Åsa inte genast fick syn på sin mamma ute på gatan blev hon orolig

och ville vända om. Men tanten tvingade henne snabbt in i baksätet på en

bil som stod parkerad vid trottoaren där hon nyss gått och trallande bollat

med sin nya boll. Och där i den stora svarta bilen satt redan en annan tant

som innan Åsa hunnit protestera lade en fuktig trasa över hennes ansikte.

En trasa som det luktade sjukhus om.

……Åsa sparkade och skrek. Eterlukten påminde henne om stygga doktorer

som gav henne sprutor i stjärten. Utom sig av förtvivlan försökte hon ropa

på mamma för att tala om att tanterna tänkte sticka henne med en spruta.

Men innan hon hann formulera orden hade bilen kört iväg från platsen och

hon hade somnat i tantens knä.

 

II

Efter några dagar med dimmiga minnen från en tågresa som Åsa halvsovit sig

igenom hade hon hamnat i Italien hos en adoptionsbyrå som specialiserat

sig på blonda blåögda barn.

……De båda tanterna var borta och här fanns nu bara människor som talade

ett konstigt språk som hon inte förstod. Och inte såg de snälla ut heller. Men

de gav henne glass och godsaker, sådant som hon glupskt hade ätit om allt

hade varit som vanligt. Men nu ville hon ingenting ha, ingenting alls. Och

framför allt ville hon inte äta maten. Om de bara hade låtit bli att tvinga i

henne den där konstiga maten som smakade så äckligt att hon kräktes efter

varje tugga.

Dag och natt grät hon förtvivlat och ropade efter mamma. Hon saknade sin

nya fina boll som hon hade fått av tanten i skoaffären. Och nallen, den gamla

luggslitna nallen som var hennes allra bästa vän. Han skulle säkert ha

tröstat henne nu om han hade varit med. Och vem skulle bry sig om honom

när hon inte var där och stoppade om honom om kvällarna. Visst tyckte väl

mamma om nallen också men hon skulle nog inte bry sig om att lägga honom

i sängen och stoppa om honom. Hon förstod inte att det var viktigt att han

blev omstoppad och pussad till natten. Och tänk om hon hade stängt in

honom i skåpet bredvid skafferiet där alla de andra leksakerna låg? Och

tänk om pappa hade köpt en gottpåse till henne som han brukade göra

ibland. Vad skulle han säga då när hon inte var hemma.

……Han brukade se på henne på ett speciellt sätt när han hade godis med sig.

Som om han såg glädjen sprida sig i hennes ansikte redan innan hon blev glad.

Och när han såg ut på det viset visste Åsa att det vankades en överraskning.

Sedan började han gräva i innerfickan på rocken. Först lät han det prassla

lite så att Åsa skulle bli nyfiken och försöka hoppa upp för att få tag på påsen.

Så fortsatte han att prassla ett tag till, tills han så småningom drog upp handen

ur fickan, bara för att vifta med en näsduk så att Åsa skulle bli snopen och skrika

”Näääää”. Sedan prasslade han med påsen igen och lät henne stå där och vänta

tills han med retsamt långsamma rörelser drog upp påsen ur fickan, bollade med

den några gånger för att slutligen kasta den till Åsa, som tjutande av förtjusning

fångade den i luften. Tänk om han stigit av spårvagnen en hållplats tidigare bara

för att gå in i gottaffären och köpa en gottpåse, kommit hem och öppnat dörren,

hemlighetsfullt leende, och Åsa inte varit hemma. Vad ledsen han skulle bli då.

Och vem skulle äta upp alla sega råttor, lakritsbåtar och lockiga karameller?

……Pappa skulle bli väldigt ledsen om Åsa inte kom hem mer. Han skulle

bli alldeles röd i ansiktet och gå ut och leta efter henne, åka spårvagnen

till Epa och leta där också. Mamma var säkert helt förtvivlad. Men det var

hon ofta. Bara hon tänkte på alla faror som lurade blev hon förtvivlad och

försvann bort i sin förtvivlan, oåtkomlig för omvärlden. Men pappa skulle

det vara synd om. Han var bara ledsen när något tråkigt hade hänt. Inte

när han fantiserade om vad som skulle kunna hända eller när han mindes

vad som hänt för länge sedan. Fast Åsa aldrig hade sett sin pappa ledsen

kunde hon föreställa sig honom vara det, och då blev hon ledsen och ville

trösta honom. Hon längtade efter sin pappa och började gråta igen.

……Men mest av allt längtade hon efter mammas mjuka famn, hennes

milda ögon och lugnande stämma som tröstade henne då hon vaknade

upp ur en ond mardröm om natten.

……Om hon bara hade fått komma hem nu så skulle hon inte skrika när

mamma tog henne med till sjukhuset för att ta bort födelsemärket hon

hade vid sitt vänstra öga. Hon hade gladeligt låtit dem skära bort det hur

ont det skulle göra, bara hon fick komma hem till mamma. De skulle ju

ha åkt dit nästa dag, dagen efter de hade varit och handlat skor och

klänning. Och Åsa hade planerat att hon skulle gömma sig i garderoben,

längst in bakom alla kläderna så att ingen skulle hitta henne. Och sedan

skulle hon inte komma fram förrän det var för sent att åka till sjukhuset.

Det hade hon planerat.

……”Man borde ta bort det”, hade farmor sagt. ”De kunde vara farliga

de där födelsemärkena. Man kunde få kräfta av dem”, hade hon spottat

ur sig så att det stänkte i ansiktet på Åsa. Och mamma hade blivit så

uppskrämt att hon genast ringde till sjukhuset och beställde tid.

När några månader hade gått och tårarna tagit slut beslutades att Åsa

skulle visas upp för hugade adoptivföräldrar.

……Med nytt namn, ny födelsedag och ny födelseort adopterades hon bort

till en fin familj som bodde i ett vackert hus i en förnäm stadsdel av Milano.

Åren gick och Elena som hon numera hette hade glömt bort sitt modersmål.

Hon visste inte sitt rätta namn och hon trodde att hon alltid hade bott i det

ståtliga och anrika hus där hon växt upp och blivit omhuldad av kärleksfulla

föräldrar. Men minnet av hennes riktiga mamma fanns kvar inom henne

som en dröm som hon drömt en gång för länge sedan. För sin inre bild såg

hon sin mor när helst hon önskade. Hon såg henne som en ängel med röda

fylliga läppar, violblå ögon och mjuka anletsdrag och med ett blont hårsvall

böljande nerför axlarna. Det var en vacker ängel hon såg, en god ängel som

hon kunde ty sig till när hon var ledsen och ingen annan förstod.

……Var hon än befann sig sökte hon efter sin mamma, omedvetet men

koncentrerat. I parken när hon hoppade hage eller spelade kula med de andra

barnen kunde en förbipasserande kvinna plötsligt likna bilden hon hade av

modern. I affären, i skolan, inne i stan, överallt kunde hon plötsligt se sin

mamma glida förbi för att lika plötsligt se henne försvinna in i en annan

kvinnas gestalt.

……Hon hade fina kläder nu. Klänning med volang och blusar av siden,

sammetskjol och svarta lackskor. Guldringar i öronen hade hon och en

lyckoamulett hängande i en kedja runt halsen. Håret var blankborstat och

hon var söt som en docka. Men märket hon hade vid ögat skämde.

Föräldrarna hade talat med sin läkare om att operera bort det. Men han

hade avrått. Det låg för nära ögat och dessutom var det ju pikant. Det

gav karaktär åt utseendet.

Mer än tjugo år hade passerat. Elena var gift med Jean-Carlo och hon hade

just avslutat sina studier på akademien för arkitektur. Hon såg med

glädje fram emot att börja arbeta som inredningsarkitekt, att bli erbjuden

spännande uppdrag från exklusiva hotell eller kryssningsfartyg. Men än

så länge hade hon inte gjort några ansträngningar för att få jobb. Först

ville hon ta det lugnt och fira sin examen med att resa bort på semester.

……De hade beslutat att åka till Skandinavien under några veckor för att

vila upp sig och koppla av. Även Jean-Carlo behövde komma ifrån ett slag.

Han hade under några korta år arbetat upp sitt företag till att bli en av

Milanos mest anlitade advokatbyråer. Efter ett långt och segslitet tvistemål

mellan flera inblandade parter hade han nu äntligen vunnit målet, om än

med knapp marginal. Somliga ansåg att det hade fuskats med bevismaterial.

Det ryktades att domaren varit jävig och inte brytt sig i sanningen utan att

han från början, av hänsyn till vänskapen med fadern till Jean-Carlos klient

tagit ställning för honom.

……Utmattad av brist på både mat och vila var han nöjd med beslutet att

resa till nordligare breddgrader.

De hade varit i Danmark och Norge och nu var de på ett kort besök i

Sverige innan de skulle ta båten över till Finland.

……När tåget började närma sig Stockholms central, när Elena tittade

ut genom fönstret och såg ner över Årstaviken med Eriksdalslundens

kolonistugor på ena sidan järnvägsbron och Tantolunden och Hornstull

på den andra kände hon igen sig. Tyckte hon i alla fall. Kanske hade hon

sett en bild i en tidning någon gång som hon tittat på länge, fantiserat om

och levt sig in i så intensivt att hon varken hörde eller såg, så som hon

brukade göra ibland när hon satt ensam och ingenting hade för händer.

……Badhuset borta vid Bergsundsstrand påminde henne om något, en känsla

som hon haft men glömt bort. Hon kände sig som ett barn igen, ett sorglöst

barn, slarvigt och lite busigt, ett sådant barn som gjorde allting tvärtemot,

ett barn som var allt det som hon själv aldrig varit men gärna ville vara.

……Tåget stod stilla en stund. Det hade blivit något stopp längre fram. Folk

hade redan rest sig, tagit på sig ytterkläderna och ställt sig vid dörrarna

emedan Elena i lugn och ro satt kvar i solskenet framför den nerdragna

fönsterluckan och drömde sig bort till en solig dag i en annan tid i en

annan värld:

……En glad och vänlig kvinna kom gående emot henne på gatan. Hon ställde

ner sin tunga matkasse på trottoaren och utbrast: ”Men kära nån! Vad i all

sin dar gör du här?” Så tog hon henne i handen och sa: ”Nu tar vi och går

hem till mig och tar oss en kopp kaffe”. Och där uppe, högst upp i ett

halvmodernt hus med utsikt över andra halvmoderna hus med smala fönster

bakom vilka man ser kök med svart gasspis och sängskåp där en gosse sover

om natten, där skulle hon sitta på en grönmålad träsoffa i ett avlångt kök

i doften av nykokt kaffe och malmedel och dricka mjölkchoklad och äta

kanelbullar tillsammans med en rund och godmodig kvinna som stod

henne nära.

……Åsas moster Viran hade bott på en tvärgata till Bergsundstrand, alldeles

nedanför en hög trappa som gick upp till en park där det fanns gungor och

sandlåda och en pump man kunde dricka vatten ur. Tillsammans med henne

hade hon haft mycket roligt. Moster Viran tog henne ofta med ut på picknick

till Långholmen. De brukade sitta i en bergsskreva och duka upp kaffe och

varma bullar och apelsinsaft. Hon hade fått följa med henne ut på landet i

Roslagen där hon och hennes familj hyrt en liten stuga på en bondgård.

Åsa hade fått vara där under en hel sommar och lekt med grisar, höns och

hästar och kor samt en snäll schäferhund som hette Lord.

……En dag när Åsa, moster Viran, morbror Georg och de två nästan tonåriga

kusinerna Bengt och Olle suttit på en filt ute på åkern och ätit matsäck och

när Lord doppat svansen i morbror Georgs kaffekopp, med flit, som han

trodde för att han inte bjudit hunden på socker utan fräst åt den att försvinna,

hade moster Viran plockat upp en halskedja ur sin portmonnä. Den låg

inlindad i skärt silkespapper för att kopparslantarna inte skulle skava mot

det runda smycket med fyrklöver på. ”Slit den mä hälsan”, hade hon sagt.

Och Åsa visste ingen gräns för sin glädje när moster Viran hängde halskedjan

runt hennes hals. Den halskedja som hon fortfarande hade kvar, gömd hemma

i en byrålåda. Guldkedjan med lyckoamuletten på.

Ute på perrongen var folk jäktade. Det pratades lågmält, det skrockades och

det logs. En man letade otåligt efter en ankommande släkting. Han sträckte

på halsen och vände och vred på huvudet tills blicken fästes på en gråhårig

gammal dam i mörkblå poplinkappa och beige hatt och ett igenkännande

leende bredde ut sig över hans ansikte. Någon ropade efter stadsbud och en

annan vaggade iväg mot utgången, kånkande på tunga resväskor.

……Elena drog några djupa andetag av välbehag. Den välkända doften gjorde

henne yr av lycka. Nackstelheten, som varit en ständig följeslagare så länge

hon kunde minnas, rann bort som smör i solsken. Det var som om en stor

tyngd hade fallit från hennes skuldror. En tyngd hon inte vetat om att hon

burit på förrän den släppte.

……Det var ett änglarnas språk som talades här. Toner från himlen. Hon

lyssnade till röster, till ord och hon kände igen språket, melodin. Även

om hon inte förstod vad som sades, vad orden betydde, kände hon igen dem,

vartenda ett. När hon rörde sig i folkvimlet och hörde det svenska språket

talas var det så märkvärdigt. Hon kände tillhörighet, en hemkänsla som hon

aldrig tidigare upplevt. Här var hon hemma, i Sverige, landet bortom världen,

som man trodde i Italien, nästan i alla fall. Ett duktigt folk bodde där borta i

norden, tysta och strävsamma men utan värme och skratt.

……Fylld av förväntansfull glädje promenerade hon Vasagatan fram mot

Tegelbacken, hand i hand med sin älskade. Hon sprudlade av lust, och inom

sig dansade hon av euforisk lycka.

……Efter en dispyt med en ogin taxichaufför var Jean-Carlo fullt sysselsatt

med att frustrerat veckla ut kartan för att försöka hitta gatan där deras hotell

skulle ligga.

……- Blasieholmen? Blasieholmen? Blasieholmen! Där var Blasieholmen.

Mitt emot det kungliga slottet. Titta! Titta här! Titta! Hotellet ligger

mitt emot slottet! nästan skrek han av förtjusning och pekade ivrigt med

kulspettpennan på kartan.

……Elena var glad över att han var så upptagen av att leta reda på adressen

och över att han irriterade sig på att det inte gick att muta taxichaufförerna

för att slippa stå i den långa taxikön. Nu var de lika uppskruvade båda två

och han behövde inte undra över hennes känsloladdade upplevelser.

Upplevelser eller känslor som hon inte förstod och än mindre kunde

sätta ord på och berätta om eftersom de var nya för henne fast gamla ändå,

knappt förnimbara fast de ruskade om hela hennes väsen. Och förresten

visste hon inte vad det var hon kände egentligen, om det nu var något hon

kände alls, eller kanske ville hon inte kännas vid medvetandet om sina

känslor.

……Det var ju bara konstigheter det där som hon kände. Men hon hade

ju alltid varit lite egen och haft fantasier som hon mestadels behållit för

sig själv eftersom hon tidigt lärt sig att hennes föräldrar inte tyckt om

när hon pratat en massa smörja.

III

Fartyget till Helsingfors skulle avgå först klockan sex på kvällen men

de var tvungna att checka ut från hotellet redan klockan tolv.

……De lämnade bagaget i receptionen och gick ut i solskenet. Friska

havsvindar blåste in mot land. Östersjöns doft var annorlunda än den

vid Medelhavet.

……De strosade längs kajen där vaxholmsbåtarna låg förtöjda och fortsatte

ut till Skeppsholmen. Där satte de sig på en klippa och blickade ut över

vattnet. De kunde inte få nog av den sagolika utsikten mot söders höjder

med djurgårdsfärjorna långsamt glidande förbi i förgrunden.

Efter en kort shoppingrunda som avslutades på NK hade deras gemensamma

överenskommelse om att inte släpa med sig en enda souvenir hem frångåtts

då Elena fått syn på dalahästar som stod uppradade på hyllorna. Det var

dalahästar i olika storlekar och i alla färger. Hon hade blivit alldeles till

sig lycka och måste absolut köpa ett par stycken. Hon hade haft en dalahäst

en gång för länge sedan. Det mindes hon mycket väl. Just en sådan häst

som stod där på hyllan hade hon haft. En mellanstor häst i den där speciella

färgen som inte var riktigt röd och inte orange heller. Men vart den tagit

vägen visste hon inte.

……I Kungsträdgården köpte de våfflor med vispgrädde och hjortronsylt.

Sedan slank de in på en kaffeservering på Skeppsbron och slog sig ned

vid ett bord med utsikt över gatulivet. Sin vana trogen iakttog Elena alla

blonda unga kvinnor som passerade. Hon fick ingen ro. Här var nästan

alla ljushyllta med blå ögon och rågblont hår.

……Kanske skulle hon i det här landet finna vad hon sökte? tänkte hon, utan

att formulera sina tankar i ord. Sökte, föresten? Hon började skruva på

sig. Som om hon sökte något. Hon sökte väl ingenting! Hon hade allt hon

kunde önska sig. Allt hade hon, allt det som de flesta unga kvinnor bara

kunde drömma om. Hennes fantasi hade alltid varit livlig men nu började

tankarna bli osammanhängande och virriga. Hon såg på Jean-Carlos lugna

och trygga ansikte, som för att komma till sans igen.

……Jean-Carlo satt som alltid med näsan nersjunken i en skrift. Den här

gången var det Vasamuseets broschyr han bläddrade i. ”Det borde väl för

bövelen stå när de har öppet!” gnällde han. Jo, där stod det, på en lös lapp

som låg inuti broschyren. De skulle inte hinna dit idag utan måste vänta

till efter Helsingforsresan. Jean-Carlo hade läst om det gamla regalskeppet

Vasa i tidningarna på den tiden då de höll på att dra upp det ur havet. Han

hade drömt om att en gång få se det med egna ögon. Och nu….

……För en gångs skull fann sig Elena i att Jean-Carlo engagerade sig i

en sådan trist sak som ett gammalt fartyg. Hon försökte till och med

att själv intressera sig lite grann. Kanske var det intressant i alla fall det

gamla skeppet som förlist för så länge sedan med folk ombord och gamla

skatter och allt. Hon tittade på broschyren och ville veta mer. Om hon

fördjupade sig i kunskaperna om skeppet, om hon intresserade sig för

någonting som skingrade tankarna skulle hon nog komma ifrån de

konstiga känslor som övermannat henne. Visserligen mådde hon bra av

dem. Hela kroppen jublade. Men de var inte riktigt passande. Hon förstod

inte varifrån de kom och hur de uppstått och varför. Och det gjorde henne

både orolig och bekymrad. Bilderna av det gamla Vasaskeppet skulle

kanske kunna distrahera funderingarna hon hade över något hon inte

kunde koppla ihop.

……Men bilderna blev allt dimmigare och framför sig såg hon ingenting

annat än sina egna fantasier. För en kort sekund vägde hennes sinne mellan

bottenlös förtvivlan, gränsande till kaos och en enorm kreativ kraft.

……Skulle hon börja skriva kanske? Skriva dikter? Nej, noveller snarare.

Hon skulle kunna använda sin livliga fantasi, strukturera den, ta tag i

alla hoptrasslade trådar, otydliga idéer, sortera upp dem och göra det

till ett innehåll i en bok. Hon sken upp, men höll tyst om sina tankar.

Jean-Carlo beställde in kaffe och sockerkaka. När Elena fick se

bordsgrannen äta på en mazarin ville hon ändra beställningen. En

sådan ville hon ha. Precis en sådan kaka. Jean-Carlo vinkade till sig

servitrisen och bad om att få två mazariner istället. Tre, rättade Elena.

Hon ville ha två stycken.

……Något godare hade hon aldrig ätit. Det smakade ljuvligt. Himmelskt.

Hon blundade och lät härligheten skölja över henne som en kaskad av

sällhet.

……Det var som en förälskelse. Kärlek. Inte som kärleken till Jean-Carlo

eller kärleken mellan henne och föräldrarna. Inte heller liknade det ömheten

hon kände inför djur. Det var en kärlek av gudomligt slag. En sådan kärlek

som prästerna talar om i kyrkan. En sådan kärlek måste det ha varit som

hon kände nu.

……Hon beställde in en mazarin till och en till och en till och Jean-Carlo

undrade och tittade. Han kände inte riktig igen henne. Kanske hade hon

blivit… Ja, hon var nog på det viset nu. Han log och räknade på fingrarna.

Ja, det var typiskt Elena att inte fatta någonting. Att bara gå rakt fram,

rätt på. Det var knappt att hon såg sig för över gatan. Men han lät henne

hållas. Tänkte inte säga ett ord. Hon skulle själv få upptäcka det, undra

varför hon gått upp i vikt, varför hon mådde illa. Det skulle inte förvåna

honom om hon inte förstod något förrän magen skymde fötterna.

……- Hoppas det smakar, sade servitrisen och log. Elena log tillbaka och

servitrisen log igen och sa ”tack”, trots att hon visste att de inte förstod

svenska. Och just som hon skulle vända om för att ta upp en ny beställning

stannade hon upp. Hon hade fått syn på något, något hon kände igen. Hon

tittade på den unga kvinnan som var så förtjust i mazariner. Hon såg på

kvinnan och hon tittade på mazarinen. Hon tittade på kvinnan igen och såg

födelsemärket, det stora bruna födelsemärket vid hennes vänstra öga.

……Servitrisens dotter som försvann för så länge sedan hade också ett stort

födelsemärke vid ögat. Vid vänster öga. Aldrig någonsin hade hon sett någon

ha ett sådant märke just vid det ögat. Som förstenad betraktade hon kvinnan,

såg in i hennes ögon, de pigga klarblå ögonen. Samma blå och pigga ögon som

hennes dotter hade haft. Hon ville säga något, men fick inte fram det, stod där

bara som fastklistrad på golvet och stirrade in i ögonen på den okända kvinnan.

Så skulle hon säga något igen, men hon bara gapade, fortfarande stirrande rakt

in i kvinnans ögon. Att hon var så dålig på engelska! Det var väl det som gjorde

att hon fått tunghäfta. Hon kunde ju bara de enklaste fraserna. Men nu måste

hon säga något, åtminstone fråga efter kvinnans namn, fråga var hon kom ifrån,

hur gammal hon var. Hon måste få höra hennes röst.

……Fortfarande stod hon kvar med blicken fästad på kvinnan. Sög hon inte

i sig kaffet på samma sätt som hennes dotter brukade göra när hon drack

mjölk? Och liknade inte händerna hennes egna? Långa smala fingrar, och

naglar som såg långa ut fast de var kortklippta. Den irriterade blicken

som inte såg på henne men ändå kändes. Den där ”va fan står ru där å glor

för” -blicken fick henne att tänka på sin bror som for till Amerika året

innan hon gifte sig. Fanns det verkligen en till som såg ut på det där

viset när det var något inte passade?

……Paret som börjat bli besvärade av hennes intensiva blängande bad om

att få in notan.

……Långsamt, som för att invänta en signal från den unga kvinnan dukade

hon av bordet. Ställde kaffekannan på en bricka tillsammans med grädd-

kannan och assietterna samtidigt som hon såg på den vackra unga kvinnan.

……De drack upp kaffet, lämnade varsin bit av kakan kvar, betalade och

försvann ut ur lokalen. Om hon åtminstone hade frågat från vilket land de

kom. Hon kunde väl ha försökt att inleda ett samtal. Även om hon inte

kunde säga så många ord på engelska kunde hon ju ändå ha försökt.

……Hon sprang fram till utgången, öppnade dörren och ställde sig ute på

trappan för att se efter åt vilket håll de gått. Hon såg åt höger och åt

vänster och åt höger igen. Hon tittade rakt fram på andra sidan gatan,

kisade med ögonen, spejade bort mot färjelägret vid Franska bukten. Men

ingenstans fanns de. De var som uppslukade av människomassan som rörde

sig i alla riktingar, gående, cyklande, sittande i bilar och i bussar. Människor

som såg ut som om ingenting hade hänt, som om allting var som vanligt

och att paret som hon nyss serverat kaffe och mazariner aldrig hade funnits.

……Så skyndade hon tillbaka till bordet där de suttit och sökte febrilt

efter någonting som de kunde ha glömt kvar. Kanske en cigarettändare, en

handske eller ett paraply. Någonting kunde de väl ha glömt så att de fått

anledning att komma tillbaka så att hon fått se kvinnan en gång till. Men

ingenting fanns där som var deras. Om hon bara hade fått se kvinnan en

enda gång till så skulle hon vara nöjd. Bara en enda gång till.

……Hon hade velat sätta sig på stolen där kvinnan suttit, bara för att få

känna beröringen av något som hennes kropp berört. Men det kunde hon

bara inte göra. Det hade verkat alltför konstigt. Men vad spelade det för

roll egentligen om hon verkade konstig eller inte? Allting var ju så konstigt.

Livet var konstigt. Och ödet. Ödet som gav och tog, korsade vägar utan

mening.

……Nya gäster kom och satte sig vid fönsterbordet. En stor och kraftig karl

satte sig på stolen där den unga kvinnan suttit. Nu var det för sent. Värmen

från kvinnans kropp fanns inte kvar på stolen längre. Värmen skulle finnas

kvar men en främlings värme, inte den värme som hon behövde för att

värma sitt hjärta med.

……Innan hon tog upp nästa beställning smög hon sig ut till köket och drack

upp en skvätt av kaffet som fanns kvar i kvinnans kopp. Hon slickade på

kanten av koppen, på avtrycket där läppstiftet fastnat, som för att känna

smaken av hennes läppar. Så lindade hon in koppen med den halvätna kakbiten

i en handduk och stoppade ner det i handväskan.

På byrån, framför fotografiet av sin lilla dotter sittande i knät på maken

som dog för länge sedan, ställde hon den odiskade koppen. Hon luktade på

kakbiten och åt en bit av den, just på det ställe där den unga kvinnan

hade bitit. Resten sparade hon.