Inbrottstjuven

Han hade varit en drummel. Han hade åkt dit för bilstölder, butiksinbrott

och bedrägerier.

……Det hade blivit ett par år på kåken. Men inte mer.

……För de svårare brotten hade han klarat sig undan rättvisan. Och tur var

det, tänkte han nu när han kommit på bättre tankar.

……Många av hans gamla polare som från början varit ganska så oskyldiga

hade lärt sig knarka på kåken. De hade lärt sig att göra stötar så häftiga att

de nu var kåkfarare på heltid.

Ja, han hade klarat sig tänkte han, från både drogmissbruk och fortsatt

kriminalitet.

Nu var han en Svensson. Hade fått jobb som dammsugarförsäljare på

Electrolux och var på god väg att avancera till försäljningschef.

Han hade stadgat sig nu, skaffat fästmö med barn och hus och allt.

De hade träffats på en dansrestaurang. Hon hade suttit vid ett bord

tillsammans med en väninna och smuttat på en Bloody Mary. Han hade

spanat in henne en stund och några starköl senare bjudit upp.

Så gick det som det gick. Det sa klick och på ett kick hade han hämtat

sitt pick och pack och flyttat hem till henne.

Den första morgonen han satt i hennes kök och drack kaffe med rostat

bröd och marmelad och tittade ut genom fönstret tänkte han att här kände

han sig hemma. Det kändes som om det inte var första gången han var

här, som om han hade varit här förut.

……Det var ett tecken, tänkte han, ett tecken på att allt var rätt, att hon var

den rätta, att allting var som det skulle.

……När han kom hem från jobbet på kvällen och parkerade bilen utanför

huset kände han åter igen sig. Men nu kände han sig inte hemma, kände

bara igen omgivningen runt omkring. Och när han för första gången i nyktert

tillstånd satt i soffan i vardagsrummet och väntade på att middagen skulle

serveras kände han igen rummet, soffan, möblerna.

En dag för flera år sedan, när hon trött och irriterad efter en lång och

stressig arbetsdag kommit hem, parkerat bilen på parkeringsplatsen och

släpande på två tunga matkassar skyndat in genom grinden och fram till

huset, fann hon, just när hon krånglat fram nycklarna ur handväskan, att

ytterdörren redan var öppen.

……Jäkla ungar, hade hon tänkt. Jäkla ungar som glömmer stänga dörren efter

sig. Vem som helst hade ju kunnat komma in här i huset och stjäla allt vi

äger och har, hade hon tänkt alldeles innan hon klivit in över tröskeln och

sett hela bedrövelsen.

……Allt hade legat utslängt på golvet. Skåp och lådor var tömda, garderoberna

genomrotade, ingenting var orört.

Det tog ett år minst innan hon kunnat lämna en slutgiltig sammanfattning

av allt som stulits.

……Men fortfarande när hon det var något hon inte kunde hitta antog hon att

det måste ha blivit stulet den där olycksaliga torsdagen i november, året då

hennes pappa trillat i sjön då han stått på isen och pimplat fisk, haft isdubbarna

med sig i en kasse som han lämnat kvar i bilen men haft turen att bli uppdragen

med ett rep av en mer förutseende vinterfiskare.

Hon hade hatat. Hatat mannen som klivit in i hennes liv, som skändat

hennes hem, stulit dyrgripar som inga pengar i världen kunnat ersätta.

Arvegods som hon tagit tillvara, månat om, putsat på, älskat. Denna

ondskefulla människa, denna totalt hänsynslösa varelse som rubbat hennes

sinnestillstånd så till den grad att hon hade svårt att sova om nätterna,

detta odjur hade aldrig åkt fast för brottet.

……Somliga nätter hände det att hon vaknade med ett ryck och tyckte att

en tjuv smög omkring i rummet. Ibland fick hon för sig att tjuven aldrig

lämnat huset, att han fanns kvar gömd någonstans och iakttog henne och

barnen för att plötsligt hoppa fram och slå ihjäl dem.

……Aldrig någonsin skulle hon komma att bli återställd ifrån den svåra

chocken. Aldrig skulle hon annat än hata tjuven. Intensivt och ihärdigt

hatade hon honom än i dag.

Han mindes att det var utanför ett hus, inte så olikt det här huset, som

han tillbringat några ruggiga höstmorgnar för ett par år sedan. Han hade

suttit i sin bil och bevakat det några dagar och lärt sig familjens rutiner.

Han hade väntat ut dem. Så slog han till. I en stulen bil hade han suttit

gömd och sett när hon gått ut, startat sin bil och åkt därifrån. Efter en

stund hade barnen gett sig iväg. Båda två samtidigt. De hade sett sig om,

åt vänster och höger och åt vänster igen och sedan hade de korsat gatan

och försvunnit bort mellan träden på skogsvägen som leder till skolan.

Snabbt som en pil hade han hoppat ut ur bilen, smugit in på tomten, fått

upp ytterdörren med en kofot och sökt igenom hela huset. I varje skrymsle

och varje vrå hade han letat efter värdeföremål, tillräckligt attraktiva

för att sälja till säljare som sålde vidare till intet ont anande köpare.

På den kretongklädda soffan hade han hoppat upp med leriga skor för att

skära loss tavlan ur en ram. En oljemålning som sedan visat sig vara helt

värdelös.

……Det hade varit ett beställningsjobb. Smycken och silver. Ingenting

förutom lite småpengar, några tior och en hundralapp som legat gömt

i ett fack i sekretären behöll han själv. En bra slant hade han tjänat.

Minns inte hur mycket, minns inte heller till vad han hade använt pengarna.

Om han hade haft roligt för dem eller om de bara gått åt till sådant som

han redan var blasé på och egentligen inte hade någon lust till alls.

Dom satt där nu i soffan, samma soffa som han en gång smutsat ner med

leriga skor, och såg förälskat på varandra.

Alltjämt hatade hon tjuven och det hatet skulle aldrig försvinna. Än idag

skulle hon kunna döda honom, strypa honom med sina bara händer, om

hon bara fått tag i detta vedervärdiga monster till människa.

Han mindes hur bråttom han hade haft då, den gången. Han jämförde med

hur han hade det nu.

……I ett hus, ungefär som detta hade han med andan i halsen, knotter på

armar och ben och kalla kårar längs ryggraden smugit sig in och lika

skräckslagen smugit ut igen, åtföljd av rakt ut stående nackhår.

……Och nu, nu var han inbjuden i ett hus, ett likadant hus som då, eller

var det kanske samma hus? Den här gången hade han ringt på dörren med

buller och bång – jo, nog hade han sett ett sådant lås förr alltid – och blivit

insläppt och med en stor kram dragits, ja nästan släpats in i tomtebolyckan.

Det var annat det, tänkte han.