Liemannen

Det var en gång en bonde som levde sitt liv ungefär som alla andra.

Han var med om glädje och sorg, kärlek och hat och han var snäll

ibland och elak då och då.

……När han hade levt i sjuttioåtta år och låg i sin säng en kväll och

väntade på att få somna kom där in genom fönstret en man som var

klädd i en svart fotsid kåpa med uppfälld kapuschong. I handen höll

han en lie med ett skaft, lika långt som mannen själv.

……Liemannen ställde sig vid fotgaveln av sängen och vinkade den

gamle till sig.

……Bonden blev förskräckt, stammade och sa att det inte alls var dags

för honom att dö ännu inte! Han var inte klar med skörden än och på

lördag skulle han iväg till grannbyn och spela dragspel på en fest.

……Och brännvinsflaskan som han gömt i linneskåpet, den måste han

ställa någon annanstans för annars skulle frugan bli rasande. Hon skulle

bli så arg att hon inte skulle märka att han var död ens. Och vad skulle

prästen säga när han vid gravölet hittade en halvpanna gömd bakom

bibeln i bokhyllan.

……Men Liemannen ansåg att fanns det ingenting värre som bekymrade

honom än detta så kunde han inte ge honom något uppskov.

Den gamle mannen grät och bönade och bad. Nej, han ville inte dö ännu.

Hösten var så vacker. Han ville åtminstone få se träden skifta färg. Han

ville skåda den vackra färgprakten. Se bladen bli röda, bli gula, brungula

och gulgröna och alla nyanser däremellan. Och än en gång ville han

uppleva höstens friska dofter. Han ville gå bland prasslande löv och han

ville äta av svampen som barnbarna plockat. Och kon som snart skulle

kalva. Och så grät han igen.

……Strunt, tyckte Liemannen. Hade han inte haft sjuttioåtta år på sig att

uppleva vackra höstar och äta svamp på kanske? Inte var det väl något

märkvärdigt med den här hösten. Nej, det fanns gott om andra människor

som kunde ta tillvara på hösten. Så den här hösten skulle klara sig alldeles

utmärkt utan hans beundran.

Bonden kved och snyftade. Om han bara hade låtit bli att göra det ena

och det andra. Om han hade tagit chansen här och ansträngt sig lite mer

där. Om han varit lite hygglig när han haft möjligheten att hjälpa sin bror

att komma på fötter då han hade det svårt. Om han tänkt på att njuta av

badet i den klara sjön istället för att reta upp sig på att han inte haft råd

att resa till kusten, som svågern hans. Om han bara hade gjort lite annorlunda

val i livet hade hans tillvaro blivit mycket bättre och han kanske hade varit

nöjd och glad att få sluta sina dagar nu.

Nu lystrade Liemannen till hans klagan. Joo, han ville ha sitt gamla liv

annorlunda han. Han höll med den gamle mannen om att mycket gott blivit

ogjort och mycket dumt blev gjort bara för att han inte tänkte längre än

hans långa gredelina näsa räckte.

……- Jasså du? Du vill ha en chans till du? Du vill ändra på dina steg du

tagit du? Liemannen kliade sig i huvudet, tittade upp mot taket, som om

där satt någon och svarade på hans undran. Till slut tog han några steg

fram mot sängen där åldringen låg med skräckslagna ögon. Han lutade

sig över honom och sa:

……- Jag ger dig tio ting som du kan göra om. Tänk nu noga igenom vilka

tio handlingar i ditt liv som du vill ändra på och du ska få göra om dem

och du ska få se hur livet far fram med dig med dina nya val.

Mannen blev så lycklig att han ville omfamna Liemannen. Men när han

sträckte upp armarna mot hans hals var han redan försvunnen. Och

framför honom stod plötsligt hustrun, som vaknat, stigit upp och sett

till katten och misstänksamt undrade varför han bar sig så kärvänligt åt,

helt plötsligt.

Sedan somnade han lugnt och stilla. Och under natten som var en helt vanlig

natt och inte längre än någon annan fick han uppleva hela sitt långa liv

åter igen. Han fick ändra på de val han gjort vid olika vägskäl i livet

och han fick låta sitt hjärta styra sina steg, om han ville, vill säga, och inte

lät vanan eller slöheten bestämma. Och då bar det sig inte bättre än att han

vid nästan alla tillfällen ändå valde samma väg som han valt förut.

……Han hade ju där i sängen när han talat med Liemannen alldeles glömt

bort vad för slags känslor han hade haft vid livets olika skeden. Han hade

också glömt bort att det hårda arbetet och andra störande inslag inte

gynnade hans klokhet i att råda över tankar och handlingar.

……Och brodern hans, den slarvern, hade gått honom på nerverna så till den

grad att han riktigt önskade honom åt fanders.

……Och den granna bondjäntan som han hade haft chans att bli gift med

men som han ändå drog sig undan, hon hade varit så mycket duktigare än

han, så mycket klokare och så god att han kände sig inte vara henne värd.

……Och svågern som rest på semester till kusten hade hånat honom för att

han inte haft råd till det och för att han inte kunnat lämna sin gård och alla

djuren. Det var ju inte avsaknad av kusten som gjort honom missbelåten

utan den briljerande högfärden hos svågern.

……Och drummeln till grabb som han hade sen. Han hade nog fått några

hurringar för lite han, målade tavlor som han gjorde istället för att

arbeta. Ja, det var så han fick skämmas ögona ur sig. Till och med

Liemannen måste ju ha undrat vad för slags far han var som inte fått pli

på ungen sin.

Nej, inte blev han så mycket bättre av eftertankens kloka beslut inte.

Men lite roligare kunde det bli i alla fall.

Han fick åka med ett lastfartyg som gick till Amerika. Och där borta

jobbade han på en farm Minnesota under några år.

……Och fantastiska skrönor om vad som tilldrog sig där på den tiden drog

han så snart någon kom i hans väg.

……Och frun hans, hon hann bli gift hon, innan han kom tillbaka hem. Och

änka blev hon också innan de gifte sig med varann. Så hon hade lärt sig

lite om livet och av tacksamhet över att ha en karl i huset så att hon inte

hackade på honom ständigt och jämt. Och ungarna hans hade hon redan

fått, så de var färdigsnutna när han kom hem.

……Och nog såg han solen lite oftare än förr alltid. Och han lät sig blå-

bären väl smaka. Och hästen som var så snäll fick en klapp extra lite då

och då.

Så lade han sig tillrätta i sängen och var nöjd och glad. Nu fick han gärna

ta honom, Liemannen. Nu var han beredd. Han till och med såg fram emot

att bli förd upp till himlen där alla gamla släktingar skulle möta upp och

där kanske Jesus själv skulle ta emot trots att han aldrig trott på varken

honom eller hans lära. Men kanske fruns trogna besök till gudstjänsterna

skulle vara honom till gagn för en gångs skull. Han hade ju fått sköta

bondgården ensam när hon gått till kyrkan om söndagsförmiddagarna

och suttit och skvallrat vid kyrkkaffet till fram på eftermiddagen.

……Men ingenting hände. Frun snusade i sängen bredvid och katten

spann vid fotändan.

……- Hallå! sa han försiktigt så att han inte väckte frun och katten.

Hallå! hallå! Men ingen Lieman syntes till.

……Så kom han att tänka på hästen igen. Kanske skulle han ta farväl av

honom först? Kanske var det det som Liemannen väntade på?

……Han smög sig ut till stallet för att än en gång klappa sin kära gamla

häst.

……Varför inte ta en avskedstur i månskenet? tänkte han.

Så spände han för hästen och red ut i natten. Luften var ljum och

vindarna stilla. Hästen travade på i sakta mak som om det vore en vanlig

arbetsdag.

……Strax var de framme vid vägkrönet. De stannade upp ett ögonblick.

Bonden såg ut över ägorna. Han blickade bort mot soluppgången i öster.

Det var en mäktig syn.

……Plötslig dök en mullvad upp. Hästen stegrade sig och slängde mannen

ur sadeln.

– Vad i herrans namn hade han ute att göra mitt i natten? snyftade frun

vid begravningen.