I en liten by norr om den nordligaste staden i landet i norr kom en liten
gosse till världen en kulen eftermiddag i slutet av november månad, året
då skörden gick fel och mjölken sinade och då aktien var värd endast sitt
papper blott. Han föddes av en mor som inte hade någon lust alls att föda
just den här dagen då hon var både trött och frusen och lite snuvig efter
en lång och segdragen förkylning.
Han var det nionde barnet som mamman fått utan att riktigt bestämma det
själv och utan att ha velat ha det.
……Allt som allt föddes det tjugo barn i huset men bara tretton hade
överlevt sitt första levnadsår.
Det var skrik och gap jämt och aldrig blev det lugnt. När en unge äntligen
blivit stor nog att lära sig prata i stället för att skrika kom nya barn
och åter nya som skrek och gastade. Alla ville de ha sitt och ingen
blev nöjd men ingen gav heller upp utan alla fortsatte att skrika, slita
och dra, sno åt sig, gömma undan, taktiskt låtsas ge för att få, skälla,
anklaga, grina, självömka och slå.
Med honom var det inte så mycket bevänt. Vad kunde han? Jo, just ingenting.
……Det blev till att gå på luffen och tigga mat och halmbädd under tak där
fladdermöss bodde och där regnet droppade in då det var ruskväder ute.
Vid den här tiden strök många luffare omkring på vägarna. Själv gjorde
han inget väsen av sig och ingen, knappt ens han själv, kunde skilja honom
ifrån någon annan av dem. Och för bondfolket som gav en sill, några bröd-
bitar och en skvätt svagdricka var det sak samma, luffare som luffare.
Så en dag när hans håg stod till att gå ner mot staden till det kring-
resande teatersällskapet och titta på gyckelspelen, karusellerna och
kanske äta äppelklubba och då han just skulle korsa gatan som skiljde
staden från landet, kom en bil, en stor svart en, och körde över honom.
……Folk kom rusande från alla håll och kanter. De bildade en ring runt
omkring honom, de böjde sig framåt, höll sig för huvudet och bad med
mössan i handen till frälsaren om barmhärtighet. De bad frälsaren om att
skona hans liv, om att lindra hans smärta, att stilla blodet som rann ut
på vägen och dränkte både myror och löss.
……Chauffören, vars rödbrusiga ansikte blivit alldeles vitt darrade på
manschetten då han med ett ömt famntag vände på den döde för att se om
han levde, och grät en skvätt.
……En stram herre med lång rock, svart hatt och bister uppsyn sprang, utan
att för ett ögonblick fundera över vem det egentligen var som låg där
under bilen, iväg och ringde efter ambulans.
……Den unga fröken som svarade i telefonen och som reflexmässigt hade för
vana att rynka på näsan åt luffare, skyndade sig det snabbaste hon kunde
att alarmera ambulansförare som i sin tur ansträngde sig till det yttersta
för att snabbast möjligt komma fram till olycksplatsen.
……Alla som hörde sirenerna stannade upp och lämnade plats för ambulansen.
Allvarliga blickar följde den och folk undrade medlidsamt vad det var för
en stackars människa som hade råkat illa ut.
……Massor av människor hade samlats på platsen och alla trängdes de runt
omkring honom för att få hjälpa till att rädda hans liv. Somliga snyftade
och andra sörjde och luffarens döda kropp fick mer uppmärksamhet och
kärlek än vad luffaren någonsin hade fått under hela sitt liv.