Luffaren

I en liten by norr om den nordligaste staden i landet i norr kom en liten

gosse till världen en kulen eftermiddag i slutet av november månad, året

då skörden gick fel och mjölken sinade och då aktien var värd endast sitt

papper blott. Han föddes av en mor som inte hade någon lust alls att föda

just den här dagen då hon var både trött och frusen och lite snuvig efter

en lång och segdragen förkylning.

Han var det nionde barnet som mamman fått utan att riktigt bestämma det

själv och utan att ha velat ha det.

……Allt som allt föddes det tjugo barn i huset men bara tretton hade

överlevt sitt första levnadsår.

Det var skrik och gap jämt och aldrig blev det lugnt. När en unge äntligen

blivit stor nog att lära sig prata i stället för att skrika kom nya barn

och åter nya som skrek och gastade. Alla ville de ha sitt och ingen

blev nöjd men ingen gav heller upp utan alla fortsatte att skrika, slita

och dra, sno åt sig, gömma undan, taktiskt låtsas ge för att få, skälla,

anklaga, grina, självömka och slå.

Med honom var det inte så mycket bevänt. Vad kunde han? Jo, just ingenting.

……Det blev till att gå på luffen och tigga mat och halmbädd under tak där

fladdermöss bodde och där regnet droppade in då det var ruskväder ute.

Vid den här tiden strök många luffare omkring på vägarna. Själv gjorde

han inget väsen av sig och ingen, knappt ens han själv, kunde skilja honom

ifrån någon annan av dem. Och för bondfolket som gav en sill, några bröd-

bitar och en skvätt svagdricka var det sak samma, luffare som luffare.

Så en dag när hans håg stod till att gå ner mot staden till det kring-

resande teatersällskapet och titta på gyckelspelen, karusellerna och

kanske äta äppelklubba och då han just skulle korsa gatan som skiljde

staden från landet, kom en bil, en stor svart en, och körde över honom.

……Folk kom rusande från alla håll och kanter. De bildade en ring runt

omkring honom, de böjde sig framåt, höll sig för huvudet och bad med

mössan i handen till frälsaren om barmhärtighet. De bad frälsaren om att

skona hans liv, om att lindra hans smärta, att stilla blodet som rann ut

på vägen och dränkte både myror och löss.

……Chauffören, vars rödbrusiga ansikte blivit alldeles vitt darrade på

manschetten då han med ett ömt famntag vände på den döde för att se om

han levde, och grät en skvätt.

……En stram herre med lång rock, svart hatt och bister uppsyn sprang, utan

att för ett ögonblick fundera över vem det egentligen var som låg där

under bilen, iväg och ringde efter ambulans.

……Den unga fröken som svarade i telefonen och som reflexmässigt hade för

vana att rynka på näsan åt luffare, skyndade sig det snabbaste hon kunde

att alarmera ambulansförare som i sin tur ansträngde sig till det yttersta

för att snabbast möjligt komma fram till olycksplatsen.

……Alla som hörde sirenerna stannade upp och lämnade plats för ambulansen.

Allvarliga blickar följde den och folk undrade medlidsamt vad det var för

en stackars människa som hade råkat illa ut.

……Massor av människor hade samlats på platsen och alla trängdes de runt

omkring honom för att få hjälpa till att rädda hans liv. Somliga snyftade

och andra sörjde och luffarens döda kropp fick mer uppmärksamhet och

kärlek än vad luffaren någonsin hade fått under hela sitt liv.