Monstret

Det ryktades att ett monster, stort som en elefant och med fötter större

än ett lejons strök omkring uppe i alpernas otillgängliga marker. Var man

som bodde i bergsbyarna visste alldeles säkert hur monstret såg ut och att

dess ohyggliga läte kunde få vem som helst att tappa förståndet, trots att

ingen människa hade sett det på över hundra år.

Helmut försörjde sig som skidlärare på en av de större turistorterna i

Österrike och på sommaren undervisade han i tennis.

……Han trivdes alldeles utmärkt med sitt arbete. Tyckte om att träffa

människor av olika slag, att diskutera med dem om allehanda spörsmål och

att ge en extralektion då och då, till någon ung dam som lät sig tjusas av

hans charm, om hon var snygg vill säga och inte verkade alltför tvär. Men

ibland, ofta i slutet av varje säsong tröttnade han på sitt jobb, kände

sig uttråkad och hade svårt att finna något sätt att stilla sin rastlöshet

på.

En av dessa dagar då han kände sig allmänt missmodig och olustig vaknade

han upp en morgon med en lysande idé uppenbarad för sig.

……Det var hans lediga dag. Han steg upp, drack en kopp café‚ au lait, åt

en croissant med smör och marmelad på och gav sig iväg ut. Halvspringande

skyndade han ner för gatan för att hinna med den tidiga postbussen till

Salzburg.

……Knappt hade staden vaknat innan han knackade på hos en sömndrucken

körsnär som han kände sedan tidigare. Av honom köpte han ett par stora

björnhudar, en rulle björntråd och några kraftiga synålar. Sedan gick han

vidare till en skoaffär och bad att få prova de allra högsta platåskorna

som fanns på lager. Därefter fortsatte han runt kvarteret till en skomakare

hos vilken han skaffade sig ytterligare ett par höga platåsulor.

……Vid muntert sinne åkte han hem och satte genast igång att sy sig en

dräkt av björnskinnen. Av skinnstuvarna som blev över tråcklade han ihop

två stycken stora fodral som skulle föreställa djurfötter. Och klackarna

han köpt hos skomakaren spikade han fast på platåskorna för att sedan klä

in alltsammans i de tretåade djurfötterna.

……När han efter stor möda och mycket besvär hade gjort allting i ordning

gick han trallande upp på vinden och plockade fram en gammal ryggsäck som

han råkat få med sig hem efter en militärövning i sin ungdom. I den packade

han ner björnskinnsdräkten, djurfotsfodralen och platåskorna. Och så

vandrade han bort till en ensligt belägen plats där han färgade in ansiktet

med grå brunkräm och målade dit täta mörka sträck. Han satte på sig den

otympliga munderingen, fällde upp kapuschongen, som var sydd som ett

huvud med skära trikåöron viftande för vinden och strök morrande omkring

i bergen och skrämde slag på folk och fä.

George, en amerikansk försäkringstjänsteman från Ohio, som sett ett TV-

program om folk som trodde att en snöman bodde uppe i de österrikiska

bergskedjorna hade kommit på samma idé.

……Han lät sy en vit vargskinnsoverall och ett par jättelika fötter av beige

nappa. Sedan provade han ut en skräckinjagande monstermask i en

maskeraduthyrningsbutik i Detroit medan både butiksföreståndaren och

de båda biträdena, den ena med kort snäv kjol och den andra klädd i en

vit nystruken skjortblusklänning, fick klättra upp och ned för stegar och

leta i de dammiga hyllorna efter en tillräckligt hög hatt.

……Mitt i pälsen skar han ut fyra små, nästan osynliga hål för ögon,

näsa och mun. Och för att se betydligt längre ut än han redan var lät

han monstermasken vila på den höga hatten.

……Med alltsammans nedpackat i en resväska som han tvingats ställa sig

på och hoppa flera gånger för att få igen, och som han för säkerhets skull

försett med kraftiga läderremmar runt om, gav han sig iväg på en charter-

resa till Österrike.

……Väl framme i det luxuösa snöparadiset smög han sig ut tidigt på

morgnarna och satte, i skydd av mörkret på sig sin utstyrsel och roade

sig resten av dagen med att springa runt i bergen och skrämma vettet ur

fotvandrande turister och hurtiga slalomåkare.

En dag när både Helmut och George var ute för att roa sig med att se

belåtna semesterfirare, skrikande och med uppspärrade ögon, hoppa

flera meter upp i luften bar det sig inte bättre än att de stötte ihop med

varandra.

……Helmut hade gömt sig bakom några buskar när han tydligt kunde höra

stegnalkas. Glad som en lärka skuttade han fram och vrålade det värsta illvrål

han orkade.

……George som också gått där bland buskarna och hört någon röra sig bakom

ryggen hade tagit sats och hoppat fram och ylat det mest fasansfulla oljud

han kunde åstadkomma.

Båda blev de så förskräckta att de tjöt värre och mer hjärtskärande än

den ilsknaste flock av uppjagade djungeldjur. Och de sprang, ja de

nästan flög iväg åt varsitt håll för att aldrig någonsin återvända upp till

bergen mer.