Räddaren i nöden

En man hade rymt ifrån polisen för att slippa sitta i fängelse.

……Han hade gömt sig ett stycke in i skogen och byggt sig en koja av

grankvistar, lera och nedfallna löv. Kojan som låg inbäddad mellan stora

stenbumlingar och avbrutna träd smälte så väl in i omgivningen att nästan

ingen som passerade den skulle kunna upptäcka att den fanns där.

……Per hade hört talas om mannen och funderade både länge och högt

över varför han skulle sitta i fängelse. Men ingen gav honom något svar.

Per hade just fyllt fem år och fått en fin leksaksbåt som hans pappa hade

köpt åt honom i födelsedagspresent, men som han inte själv hade kunnat

överräcka till sin son därför att han hade dött bara två dagar tidigare.

Det hade varit ett förskräckligt snyftande och snörvlande där hemma på

gården. Alla tjöt de sina klagolåtar om hur orättvist livet var. Att en del

fick gå före andra som var både äldre och skröpligare och dessutom bara

till besvär. Några tittade upp mot himlen och frågade ”varför?”, som om det

där uppe bland molnen skulle finnas ett svar. Andra var arga och hötte med

näven och somliga bara ruskade på huvudet.

……Också Per hade tyckt det var tråkigt att hans pappa hade dött. Men

ännu tråkigare var det att han inte fick ha det där födelsedagskalaset som

han så länge hade sett fram emot, med alla kamrater som skulle komma

och släktingarna som skulle dyka upp en efter en och ha presenter med

sig, inslagna i paket med glänsande snören om och rosetter på.

……Det var först när han inte hade sett sin pappa på länge, när han inte

hört honom bullra vid middagsbordet, pratande om oväsentligheter kring

avelstuppar och sädesskörd, som han började sakna honom. Och då grät

han förtvivlat och frågade alla som kom i hans väg var hans pappa var

någonstans, varför han inte kom tillbaka.

En dag tog Per sin båt och gick bort till skogen där den stora ån rann.

Han lade några kottar i båten, sänkte ned den i vattnet och lät den flyta

medströms. Båten flöt iväg snabbare än han hade tänkt sig och rätt som

det var såg han den inte mer.

……Han sprang allt vad han orkade för att få fatt på sin nya båt. Vigt

hoppade han över trädrötter och stenar, han genade mellan taggiga buskar

och sly, de bara fötterna plaskade i vattenpölar. Och så plötsligt, utan

att ha sett sig för, sprang han rakt in i famnen på en man. En storväxt

karl som luktade svett och otvättade kläder och vars fårade ansikte var

gömt bakom ett rött och vildvuxet skägg.

……Mannen som hade sett båten flyta utmed bäcken hade blivit så

fascinerad av den att han inte kunnat låta bli att följa efter den ända tills

den kört fast i en torr björkkvist som fallit ner i ån. Men om han haft en

minsta aning om att båtens ägare befann sig i närheten och också letade

efter båten hade han genast skyndat iväg tillbaka sitt gömsle för att inte

komma ut mer den dagen.

……Men nu stod de där öga mot öga, och lika snopna var de bägge två.

……Mannen var så hungrig nu att han inte kunde tänka klart. Så han bad

Per om att skaffa honom lite mat. Bröd och ost. Kanske fisk eller kött.

Lagad mat. Ärter och fläsk. Ja, han var så hungrig att han räknade upp alla

tänkbara maträtter och ju fler rätter han räknade upp desto fler kom han

att tänka på. Men så sa han, just när Per skulle vända om för att springa

tillbaka hem igen, att han måste vara försiktig, mycket försiktig och inte

tala om för någon enda människa att han hade mött honom. Ingen människa

fick veta att mannen höll till i skogen.

……- Kom ihåg det! Skrek han.

……- Det är viktigt! Mycket viktigt!

……Per, som genast fattat tycke för mannen, sprang det fortaste han kunde

hela vägen hem.

……Där hemma var det tomt, sånär som på pigan som stod på balkongen

och skakade sängkläder. Försiktigt smög han sig ut i köket och gjorde i

ordning en rejäl matsäck. Och strax var han tillbaka hos mannen igen med

bröd, smör, ost, sill, några bitar stekt fläsk och en stor flaska svagdricka.

Med darrande händer och med fingrarna halvvägs in i munnen stoppade

den utsvultne främlingen i sig maten. Han böjde huvudet bakåt och lät

svagdrickan rinna ner i halsen. Den rann utmed mungiporna och blötte

skägget och öronen och strilade ner utefter halsen så att skjortan av

flanell blev alldeles våt.

……Aldrig hade Per sett en människa äta på ett sådant sett förut. Inte ens

den luggslitna gamla jycken som bodde i hundkojan bredvid syrenbersån

åt på det viset.

……Som uppslukad av ätande och drickande tycktes mannen varken se eller

höra. Han bara tuggade och svalde. Och tur var det. För trots att Per hade

lärt sig att man aldrig får stirra på någon hur underlig han än ser ut eller hur

konstigt han än bär sig åt, så stod han där nu gapande med ögonen runda

som tefat och stirrade som aldrig förr.

Skakad av vad han sett och med en alldeles ny känsla inom sig fortsatte

Per att smuggla mat till sin vän varje dag.

……Pojken tyckte så synd om den stackars farbrorn som hade jagats ända

bort till skogen bara för att han hade gjort något som han inte fick. Något

som var förbjudet men som han hade gjort i alla fall, trots att han visste

att det inte var tillåtet.

……Med stor inlevelse och med ett hjärta som höll på att brista av med-

känsla hade Per iakttagit hur den fullvuxne mannen, likt ett barn, desperat

sökte tillfredställa sina mest primitiva behov.

Det blev en kall vinter. Snön låg decimeterhög på taken och folk kurade i

stugorna. De som tvingades ut i kylan fällde upp kragarna, drog ner mös-

sorna och gick med krökta ryggar i skydd mot de hårda isvindarna. Redan

i november såg landskapet ut som på ett julkort av Jenny Nyström.

Då den första snön kommit och det blivit kallt tog Per med sig sin pappas

vadmalsbyxor och vadmalsjacka, rejäla yllekalsonger och flera par hem-

stickade raggsockor. Ingen märkte att kläderna hade försvunnit, för ingen

hade tid till annat än att sköta den stora bondgården där det nu var en man

mindre med i arbetslaget, som dessutom bestod av nästan bara fruntimmer.

……Uppe på vinden hade Per hittat både vargskinnsmössa och filthatt, flera

fårskinnsfällar samt gamla läderstövlar och pjäxor som säkert hade tillhört

hans farfar eller kanske rent av farfars far. Och allt detta lyckades han,

under några få turer, osedd, föra med sig till den insnöade kojan i skogen.

Varje morgon när huset var tomt och köket fortfarande doftade av kokt

kaffe satte han på en panna nymalet. Han skyfflade in ett par extra vedträn

i spisen där elden höll på att falna. Och när kaffet kokat upp och sumpen

sjunkit till botten fyllde han en termos med den rykande heta drycken. En

näve sockerbitar lade han i innan han satte på korken och smög in termosen

under jackan. Sedan stoppade han några hembakade kanelbullar i fickorna

och sprang jublande iväg med frukosten till sin hungrige skyddsling.

Så höll Per på i ett helt år, ända tills han började i skolan. Och vad som

sedan hände med den fredlöse mannen kunde han inte längre komma ihåg

när han många år senare funderade över sin käre barndomsvän. Kanske fick

de tag på honom till slut och satte honom i fängelse, eller så flydde han

någon annanstans där ingen kände igen honom, eller, eller….?!

……Nej, Per kunde inte minnas vad som hände, vad det var som gjorde att

han slutade upp att ta med sig mat och kläder till den utblottade trashanken.

Inte var det väl så att han fått så mycket att göra att han glömde bort

honom? Nej, så kunde det inte ha varit. Aldrig skulle han väl ha glömt

bort sin käre vän som behövde honom så väl? Aldrig skulle han väl av pur

glömska ha låtit honom svälta ihjäl bara för att han fick annat att göra?

Någonting som var roligare. Men vad det var som gjorde att han slutade

upp att ta med sig förnödenheter till mannen som var så beroende av

honom, det kunde han inte minnas.

När Per hade konfirmerats och kortbyxorna lagts på hyllan för gott ansågs

han vara tillräckligt stor för att få veta sanningen om sin pappa.

Joo, han hade haft ihop det med en kvinna i grannbyn. Så hade det varit.

Och när kvinnans fästman helt oförhappandes kommit på dem hade han

blivit så rasande att han huggit ihjäl Pers pappa med en yxa.

……Och sedan hade den försmådde fästmannen tagit Pers pappas cykel och

i sin förtvivlan, utan att se sig för, cyklat rakt på Pers mamma som ramlat

omkull och tappat två till brädden fyllda svampkorgar. Och när hon rest

sig upp och borstat av dammet från klänningen och uppgivet sett all sin

svamp ligga utspridd på grusvägen undrade hon varför i all sin dar mannen

hade cyklat på Pers pappas cykel.

……Hon hade ställt till ett förfärligt rabalder. Och snart kände varenda

hjon i de båda grannbyarna till den förargliga fadäsen. Och stugorna

vibrerade av tjatter, och sladdret tycktes inte sina förrän den stora

tragedin uppdagades och stämmorna kom upp i falsett av chock och

skräckblandad lystnad.

Det hade inte gått mer än någon timme eller två efter incidenten där på

grusvägen innan våldsmannen hade blivit fasttagen och anhållen för mordet.

……Men så vid förhöret på polisstationen hade någon trampat en hund på

svansen, en hund som blivit så arg att han hoppat upp på en polisman och

bitit honom i armen. I tumultet som uppstod lyckades den tillfångatagne

brottslingen fly bort därifrån utan att lämna så mycket som ett spår

efter sig. Trots att man jagat honom med både hund och bössa kunde man

inte finna honom någonstans i de milsvida skogarna.