Radioprataren

I sommarprogrammet den första lördagen i augusti pratade Peter Holmquist,

journalisten, krönikören, deckarförfattaren, han som gjort sig känd som den

trevlige och spirituelle lekledaren i TV. Han som skrattar så där lagom

mycket åt allt som han tror är något för tittarna att skratta åt. Han som

ser så alldaglig ut att ingen retar upp sig på hans utseende. Han som bor

i en rätt vanlig fyra på söder tillsammans med fru, två barn och en Golden

Retriever och som var med bland de kändisar som en veckotidning hade ett

reportage om härom sistens och vars sommarställen var utprickade på kartan.

Ja, han hade sitt på Dalarö.

……Nu i sommarprogrammet spelade han rätt bra musik, Brel, svenska låtar

med folktillvända texter, jazz och en och annan gammal goding.

……Han pratade om, kan man säga, ingenting. Putslustiga omdömen om sig

själv. Att han nu hade blivit medelålders, att det var kanske därför som

han inte förstod sig på varför de krigade i Bosnien, som ju är så vackert?

Och att det inte är att undra på att våra svenska barn mår dåligt så som

världen ser ut idag.

……Och han som pratat med många invandrare och flyktingar, i samband med

ett och annat reportage, sjöng med i etablissemangets lovsång över dessa

fantastiska varelser. Självförhärligande förkunnade han hur mycket dessa

människor hade att tillföra oss svenskar och vår kultur.

……Han beskrev sig som ett missanpassat barn. Jo, missanpassad, just det.

För han hade haft en mamma och pappa som varit skådespelare. Han hade varit

ett sådant där skådespelarbarn, och med den ena föräldern berömd till på

köpet. Hans missanpassning bestod i att han alltid höll på de svaga. När

han gick på söndagsmatinéerna och såg vildavästernfilmer och då alla andra

hejade på de vita så hejade han på indianerna, eftersom de blev förtryckta

av de vita och befann sig i underläge.

……Och han hade tyckt att det var dumt att hans föräldrar måste gå till

teatern istället för att leka kurrra gömma med honom och hans syster, som

förresten var ett känt ansikte i TV-rutan, hon också.

Hans ointressanta självroande prat fick många att vilja stänga av radion

när han fortsatte att tala om att han var en mördare också. ”Och som den

mördare jag är….” Och så berättade han om sina mordhistorier och hur han

fick till dem. Han beskrev det ena mordet efter det andra och när han så

småningom, då de mest kreativa lyssnarna stängt av radion för länge sedan,

beskrev ett annat mord som han begått, började en del lyssnare att skruva

på sig där de låg i sina hängmattor. Och de som läst hans deckare och inte

kunde koppla ihop det mord han nu beskrev med dem han skrivit om i sina

böcker, undrade hur slutvinjetten den här gången skulle klinga. Och stela

läppar fick en del och andra höll andan och många fler visste inte vad

de skulle tro men trodde att de inte riktigt förstått att de haft svårt

att hänga med då han beskrev hur ett mord gått till. Ett känt mord som

skett för så där en tre- fyra år sedan och som alla kände till men som

aldrig blivit uppklarat och där gåtan om hur och var det begåtts ännu var

olöst.

……Detta till synes vansinnesdåd talade han nu om i radion. Han berättade

hur mordet hade gått till och var någonstans det hade skett och varför.

Han beskrev detaljer kring mordet som ingen annan än mordutredarna kunde

känna till. Han sa: ”Som den mördare jag ju är….” igen och orden fick

ett annat innehåll nu än vad de hade haft förra gången han sa det. Och de

som drack sitt eftermiddagskaffe satte det i halsen och hostade bort fort-

sättningen av programmet. Och de som just skulle svälja ner sin vetebull-

skiva satte den i vrångstrupen istället för där den skulle vara. Och de

som trott sig om att vara sådana som aldrig blev förvånade överhuvudtaget

fann sig vara i allra högsta grad förvånade nu och undrande om de skulle

skratta, le generat eller säga usch.

Innan polismännen hann föra ut honom ur studion grabbade han tag i

mikrofonen och viskade:

– Den här berättelsen kommer ut på Norstedts i höst.