Jag hade checkat in bagaget vid incheckningsdisken på Sofia Airport och
satt nu i en stol och inväntade mitt flygplan, LZ351, som skulle avgå om
två timmar.
……Mitt emot mig – stolarna stod ganska tätt intill varandra – satt en
medelålders man som gav ett osympatiskt intryck. Mannen såg rätt
alldaglig ut. En gråbeige typ. En man som jag aldrig skulle känna igen
om jag stötte på honom i folkvimlet en stund senare. Han var en slät figur
med klanderfritt utseende och oantastlig klädsel men där något obehagligt
ändå vilade över hans personlighet, någonting som jag inte kunde peka på.
……Så för att slippa möta hans blick tittade jag ner i golvet.
Plötsligt frågade mannen varför jag tittade på hans ben. Jag tittade inte
alls på hans ben. Men eftersom han frågat tittade jag på dem och såg
hans nakna rödflammiga hud skymta mellan byxbenen och de för korta
strumporna. Jag hade ingen lust att diskutera huruvida jag hade tittat på
hans ben eller inte så jag sa att jag sett en spindel klättra upp för benet
innanför byxan.
……Mannen hoppade upp ur stolen och började hysteriskt skaka de vida
byxbenen.
……När ingen spindel ramlade ut frågade han, fortfarande hoppande
som om han gjorde cirkuskonster, hur spindeln såg ut.
……Jag beskrev den mest skräckinjagande fantasispindel jag kunde tänka
mig. Stort huvud och långa ludna ben.
……Med rösten uppe i falsett frågade han vilken färg den hade.
– Brun med ett grönaktigt skimmer och röda ögon, svarade jag.
……Mannen hoppade ännu högre, slet av sig byxorna och skrek rakt ut,
nu hoppande i bara kalsongerna.
Flera poliser kom rusande. En av dem, en sammetsögd adonis, anropade
någon i sin walkie talkie. Jag förstod inte vad han sa men efter en kort
stund kom ambulansförare och läkare springande med en spruta i högsta
hugg och av mannen en injektion i skinkan, rakt igenom kalsongerna.
……Jag fick veta att spindeln som jag hade beskrivit var en mycket farlig
giftspindel som lever i Bulgariens skogar i gränstrakterna till Turkiet,
men att det var sällsynt att man fann den så här långt västerut. Spindeln var
så farlig att den skulle döda en människa på bara några minuter om hon inte
genast fick motgift.
I min förundrade förtvivlan talade jag om att jag hade bara hittat på alltihop,
att det inte var sant, att jag aldrig hade sett någon spindel. Och när jag
försökte förklara varför ville ingen lyssna.
……Poliserna var ursinniga. De blängde hotfullt på mig och jag sökte
förgäves den sammetsögdes blick. Men han hade blivit en annan. De
vackra ögonen hade förvandlats till svarta spjut.
……Med kraftiga nävar lyfte de mig i armarna och släpade mig till en
piketbil som med tjutande sirener körde iväg till en polisstation. Där
inne i den ruffiga lokalen fanns andra poliser och nu skrek de allihop.
……Så blev jag inslängd i en kall och fuktig cell. Där lämnade de mig
i fred. Och jag lade mig på en hård träbrits och somnade.
Klockan fyra på morgonen blev jag väckt av en kvinnlig polisassistent, en
manhaftig dam som med grov röst lät mig förstå att de hade bokat in mig
på ett tidigt morgonflyg till Stockholm via Warsawa.
Jag fick ingen frukost, ingen möjlighet att tvätta mig eller borsta tänderna.
Inte ens ett glas vatten hann jag dricka innan jag föstes ut på gatan för att
därifrån själv ta mig ut till flygplatsen.
På vägen ut passerade jag den manhaftiga polisen som satt vid sitt
skrivbord med en cigarett rykande i askfatet. Då fick jag se någonting
komma krypande uppför hennes rygg. Något brunt med grönaktigt skimmer.
– Var det något mer? muttrade hon och betraktade mig uppifrån och ner.
– Jo, en spindel… hann jag hacka fram innan hon reste sig och slog igen
dörren framför näsan på mig.