Terapin

Man borde ha varit terapeut nu. Femhundra spänn i timmen.

Tvåhundra timmar behövde hon, minst. För att bli någon, för att rota

i sin barndom, för att hitta ett skäl att vara den hon är.

Hon hade fått en smäll en gång, orättvist. Ja, hon hade haft rätt och

ändå fått en smäll. Då. Och smällen växte mer och mer för var gång hon

låg på terapeutens soffa. Den växte och växte, blev stor som ett hus.

……Snart kunde hon skymta en Någon hos sig själv. Någon som fått en

smäll en gång när hon var barn. Någon som fått en smäll utan orsak. En

egen person som fått stryk som barn, som blivit nästintill misshandlat

trots att hon gjort rätt, fast mamman tyckt annat, inte hade haft tid att

tänka efter, inte brytt sig om att tänka efter, bara gett en smäll.

– Här är jag som fått en smäll när jag var barn, började hon tänka.

Och den smällen fick jag helt utan orsak, tänkte hon och började resa sig

igen, ryggen blev rakare, gången stoltare och äntligen återfick hon sin

borttappade pondus.

Jag är någon jag. Jag har fått en smäll som barn jag, och det helt utan

egen förskyllan. Jag är någon jag.