I
De hade varit på Skobell och handlat promenadskor till Åsa. Fyra olika par
skor hade hon fått prova. Mamma och expediten hade klämt och tryckt på
tårna så att det nästan gjorde ont. De kände efter om tårna fick plats
ordentligt och om det skulle finnas utrymme för ytterligare ett par strumpor.
Till slut hade de bestämt sig för ett par ljusbruna snörskor med rågummisula.
……En boll hade hon fått. Expediten hade tagit fram fyra alldeles nya
bollar och frågat Åsa vilken färg hon ville ha. Hon hade att välja mellan
en skär, ganska tråkig färg, en blå, grön och en gul. Hon valde den gula
bollen och neg djupt när hon tog i hand och tackade. Expediten tyckte det
var ett bra val. Den hade ju nästan samma färg som lyckoklövern som hängde
i en kedja runt halsen. Bollen kändes mjuk och len, nästan som sammet.
Den var inte alls så där blank och hal som bollar brukar vara när man bollat
med den ett tag. Hon luktade på den och den luktade ny boll.
……Hemma på gården var det bara stora flickor som bollade med sådana där
nya fina bollar, sådana som var duktiga på att bolla, de som kunde bolla
med tre eller fyra bollar samtidigt. Hon hade bråttom nu att få komma hem
leka med sin nya boll och visa upp den för kamraterna.
Mamma var trött och orolig över att skorna trots allt inte skulle passa,
att de i alla fall skulle klämma i tårna så att Åsa skulle få men för
livet. För det hade mamma hört att man kunde få.
……Hon tog Åsa i handen och gick över gatan med så snabba steg att Åsa
var tvungen att springa för att hinna med.
……Inne på Epa placerade hon Åsa på en stol i baren och sa åt henne att sitta
där snällt och vänta tills mamma kom tillbaka. Hon skulle komma alldeles
strax. Skulle bara gå och köpa ett läppstift och en ny klänning att ha på
moster Virans fyrtioårsdag nästa lördag. Sedan skulle de dricka kaffe och
äta mazarin. Fast Åsa ville hellre ha chokladbiskvi. Men mazarin var bättre
tyckte mamma, så mazarin skulle det bli.
……Åsa tyckte inte om att bli lämnad ensam bland en massa okända människor.
Även om hon visste att mamma alltid kom tillbaka kände hon sig osäker och
rädd när hon inte längre kunde se henne i folkvimlet. Och tråkigt var det.
Det var inte roligt för en knappt fyraårig flicka att bli tvingad att sitta stilla
så snart hennes mamma skulle göra någonting viktigt. Och allt som hennes
mamma gjorde var viktigt.
……Helst av allt hade hon velat följa med och titta på alla kläder som hängde
utmed väggarna. Hon ville ta på dem, känna hur mjuka och lena de blanka
silkesblusarna var och hur härligt det prasslade om kjolarna i taft.
Men för mamma, som alltid hade bråttom och inte hade tid att ta hänsyn till
vad Åsa ville eller inte ville, var det alldeles för besvärligt att ha en unge
att släpa på när hon gjorde sina ärenden. Och dessutom skulle Åsa inte
alls vara road av att behöva trängas med folk och bli trött och svettig,
övertygade mamma sig själv om.
Nu satt hon där på stolen och väntade. Och bollen hon fått låg, för säker-
hets skull, för att Åsa inte skulle tappa bort den, i mammas shoppingväska
som hon bar på armen när hon försvann.
……Tiden gick långsamt och Åsa började bli ängslig över att mamma i alla
fall inte skulle komma tillbaka. Hon hade ju sagt att hon skulle komma
snart och nu hade det gått en väldigt lång stund.
En snäll tant som diskret hade iakttagit Åsa ett par minuter kom fram till
henne, gav henne en stor polkagrisklubba och bad henne vänligt följa med
ut på gatan där hennes mamma skulle stå och vänta på dem. Åsa tog tveksamt
emot klubban. Egentligen hade hon inte velat ha den, i alla fall inte av
den där tanten som hon inte kände. Hon hade lärt sig att man aldrig fick
ta emot godsaker av främmande farbröder, men tanter hade hon aldrig hört
att hon skulle akta sig för. Dem kunde man ta emot klubbor av. Hon kände
sig illa till mods och sa, med en blandning av trots och undergivenhet, att
hon skulle vänta på sin mamma här och att hon hade lovat att sitta stilla
på stolen tills hon kom tillbaka. Efter visst motstånd hade tanten med
vänlig envishet lyckats övertala henne att ändå följa med.
När Åsa inte genast fick syn på sin mamma ute på gatan blev hon orolig
och ville vända om. Men tanten tvingade henne snabbt in i baksätet på en
bil som stod parkerad vid trottoaren där hon nyss gått och trallande bollat
med sin nya boll. Och där i den stora svarta bilen satt redan en annan tant
som innan Åsa hunnit protestera lade en fuktig trasa över hennes ansikte.
En trasa som det luktade sjukhus om.
……Åsa sparkade och skrek. Eterlukten påminde henne om stygga doktorer
som gav henne sprutor i stjärten. Utom sig av förtvivlan försökte hon ropa
på mamma för att tala om att tanterna tänkte sticka henne med en spruta.
Men innan hon hann formulera orden hade bilen kört iväg från platsen och
hon hade somnat i tantens knä.
II
Efter några dagar med dimmiga minnen från en tågresa som Åsa halvsovit sig
igenom hade hon hamnat i Italien hos en adoptionsbyrå som specialiserat
sig på blonda blåögda barn.
……De båda tanterna var borta och här fanns nu bara människor som talade
ett konstigt språk som hon inte förstod. Och inte såg de snälla ut heller. Men
de gav henne glass och godsaker, sådant som hon glupskt hade ätit om allt
hade varit som vanligt. Men nu ville hon ingenting ha, ingenting alls. Och
framför allt ville hon inte äta maten. Om de bara hade låtit bli att tvinga i
henne den där konstiga maten som smakade så äckligt att hon kräktes efter
varje tugga.
Dag och natt grät hon förtvivlat och ropade efter mamma. Hon saknade sin
nya fina boll som hon hade fått av tanten i skoaffären. Och nallen, den gamla
luggslitna nallen som var hennes allra bästa vän. Han skulle säkert ha
tröstat henne nu om han hade varit med. Och vem skulle bry sig om honom
när hon inte var där och stoppade om honom om kvällarna. Visst tyckte väl
mamma om nallen också men hon skulle nog inte bry sig om att lägga honom
i sängen och stoppa om honom. Hon förstod inte att det var viktigt att han
blev omstoppad och pussad till natten. Och tänk om hon hade stängt in
honom i skåpet bredvid skafferiet där alla de andra leksakerna låg? Och
tänk om pappa hade köpt en gottpåse till henne som han brukade göra
ibland. Vad skulle han säga då när hon inte var hemma.
……Han brukade se på henne på ett speciellt sätt när han hade godis med sig.
Som om han såg glädjen sprida sig i hennes ansikte redan innan hon blev glad.
Och när han såg ut på det viset visste Åsa att det vankades en överraskning.
Sedan började han gräva i innerfickan på rocken. Först lät han det prassla
lite så att Åsa skulle bli nyfiken och försöka hoppa upp för att få tag på påsen.
Så fortsatte han att prassla ett tag till, tills han så småningom drog upp handen
ur fickan, bara för att vifta med en näsduk så att Åsa skulle bli snopen och skrika
”Näääää”. Sedan prasslade han med påsen igen och lät henne stå där och vänta
tills han med retsamt långsamma rörelser drog upp påsen ur fickan, bollade med
den några gånger för att slutligen kasta den till Åsa, som tjutande av förtjusning
fångade den i luften. Tänk om han stigit av spårvagnen en hållplats tidigare bara
för att gå in i gottaffären och köpa en gottpåse, kommit hem och öppnat dörren,
hemlighetsfullt leende, och Åsa inte varit hemma. Vad ledsen han skulle bli då.
Och vem skulle äta upp alla sega råttor, lakritsbåtar och lockiga karameller?
……Pappa skulle bli väldigt ledsen om Åsa inte kom hem mer. Han skulle
bli alldeles röd i ansiktet och gå ut och leta efter henne, åka spårvagnen
till Epa och leta där också. Mamma var säkert helt förtvivlad. Men det var
hon ofta. Bara hon tänkte på alla faror som lurade blev hon förtvivlad och
försvann bort i sin förtvivlan, oåtkomlig för omvärlden. Men pappa skulle
det vara synd om. Han var bara ledsen när något tråkigt hade hänt. Inte
när han fantiserade om vad som skulle kunna hända eller när han mindes
vad som hänt för länge sedan. Fast Åsa aldrig hade sett sin pappa ledsen
kunde hon föreställa sig honom vara det, och då blev hon ledsen och ville
trösta honom. Hon längtade efter sin pappa och började gråta igen.
……Men mest av allt längtade hon efter mammas mjuka famn, hennes
milda ögon och lugnande stämma som tröstade henne då hon vaknade
upp ur en ond mardröm om natten.
……Om hon bara hade fått komma hem nu så skulle hon inte skrika när
mamma tog henne med till sjukhuset för att ta bort födelsemärket hon
hade vid sitt vänstra öga. Hon hade gladeligt låtit dem skära bort det hur
ont det skulle göra, bara hon fick komma hem till mamma. De skulle ju
ha åkt dit nästa dag, dagen efter de hade varit och handlat skor och
klänning. Och Åsa hade planerat att hon skulle gömma sig i garderoben,
längst in bakom alla kläderna så att ingen skulle hitta henne. Och sedan
skulle hon inte komma fram förrän det var för sent att åka till sjukhuset.
Det hade hon planerat.
……”Man borde ta bort det”, hade farmor sagt. ”De kunde vara farliga
de där födelsemärkena. Man kunde få kräfta av dem”, hade hon spottat
ur sig så att det stänkte i ansiktet på Åsa. Och mamma hade blivit så
uppskrämt att hon genast ringde till sjukhuset och beställde tid.
När några månader hade gått och tårarna tagit slut beslutades att Åsa
skulle visas upp för hugade adoptivföräldrar.
……Med nytt namn, ny födelsedag och ny födelseort adopterades hon bort
till en fin familj som bodde i ett vackert hus i en förnäm stadsdel av Milano.
Åren gick och Elena som hon numera hette hade glömt bort sitt modersmål.
Hon visste inte sitt rätta namn och hon trodde att hon alltid hade bott i det
ståtliga och anrika hus där hon växt upp och blivit omhuldad av kärleksfulla
föräldrar. Men minnet av hennes riktiga mamma fanns kvar inom henne
som en dröm som hon drömt en gång för länge sedan. För sin inre bild såg
hon sin mor när helst hon önskade. Hon såg henne som en ängel med röda
fylliga läppar, violblå ögon och mjuka anletsdrag och med ett blont hårsvall
böljande nerför axlarna. Det var en vacker ängel hon såg, en god ängel som
hon kunde ty sig till när hon var ledsen och ingen annan förstod.
……Var hon än befann sig sökte hon efter sin mamma, omedvetet men
koncentrerat. I parken när hon hoppade hage eller spelade kula med de andra
barnen kunde en förbipasserande kvinna plötsligt likna bilden hon hade av
modern. I affären, i skolan, inne i stan, överallt kunde hon plötsligt se sin
mamma glida förbi för att lika plötsligt se henne försvinna in i en annan
kvinnas gestalt.
……Hon hade fina kläder nu. Klänning med volang och blusar av siden,
sammetskjol och svarta lackskor. Guldringar i öronen hade hon och en
lyckoamulett hängande i en kedja runt halsen. Håret var blankborstat och
hon var söt som en docka. Men märket hon hade vid ögat skämde.
Föräldrarna hade talat med sin läkare om att operera bort det. Men han
hade avrått. Det låg för nära ögat och dessutom var det ju pikant. Det
gav karaktär åt utseendet.
Mer än tjugo år hade passerat. Elena var gift med Jean-Carlo och hon hade
just avslutat sina studier på akademien för arkitektur. Hon såg med
glädje fram emot att börja arbeta som inredningsarkitekt, att bli erbjuden
spännande uppdrag från exklusiva hotell eller kryssningsfartyg. Men än
så länge hade hon inte gjort några ansträngningar för att få jobb. Först
ville hon ta det lugnt och fira sin examen med att resa bort på semester.
……De hade beslutat att åka till Skandinavien under några veckor för att
vila upp sig och koppla av. Även Jean-Carlo behövde komma ifrån ett slag.
Han hade under några korta år arbetat upp sitt företag till att bli en av
Milanos mest anlitade advokatbyråer. Efter ett långt och segslitet tvistemål
mellan flera inblandade parter hade han nu äntligen vunnit målet, om än
med knapp marginal. Somliga ansåg att det hade fuskats med bevismaterial.
Det ryktades att domaren varit jävig och inte brytt sig i sanningen utan att
han från början, av hänsyn till vänskapen med fadern till Jean-Carlos klient
tagit ställning för honom.
……Utmattad av brist på både mat och vila var han nöjd med beslutet att
resa till nordligare breddgrader.
De hade varit i Danmark och Norge och nu var de på ett kort besök i
Sverige innan de skulle ta båten över till Finland.
……När tåget började närma sig Stockholms central, när Elena tittade
ut genom fönstret och såg ner över Årstaviken med Eriksdalslundens
kolonistugor på ena sidan järnvägsbron och Tantolunden och Hornstull
på den andra kände hon igen sig. Tyckte hon i alla fall. Kanske hade hon
sett en bild i en tidning någon gång som hon tittat på länge, fantiserat om
och levt sig in i så intensivt att hon varken hörde eller såg, så som hon
brukade göra ibland när hon satt ensam och ingenting hade för händer.
……Badhuset borta vid Bergsundsstrand påminde henne om något, en känsla
som hon haft men glömt bort. Hon kände sig som ett barn igen, ett sorglöst
barn, slarvigt och lite busigt, ett sådant barn som gjorde allting tvärtemot,
ett barn som var allt det som hon själv aldrig varit men gärna ville vara.
……Tåget stod stilla en stund. Det hade blivit något stopp längre fram. Folk
hade redan rest sig, tagit på sig ytterkläderna och ställt sig vid dörrarna
emedan Elena i lugn och ro satt kvar i solskenet framför den nerdragna
fönsterluckan och drömde sig bort till en solig dag i en annan tid i en
annan värld:
……En glad och vänlig kvinna kom gående emot henne på gatan. Hon ställde
ner sin tunga matkasse på trottoaren och utbrast: ”Men kära nån! Vad i all
sin dar gör du här?” Så tog hon henne i handen och sa: ”Nu tar vi och går
hem till mig och tar oss en kopp kaffe”. Och där uppe, högst upp i ett
halvmodernt hus med utsikt över andra halvmoderna hus med smala fönster
bakom vilka man ser kök med svart gasspis och sängskåp där en gosse sover
om natten, där skulle hon sitta på en grönmålad träsoffa i ett avlångt kök
i doften av nykokt kaffe och malmedel och dricka mjölkchoklad och äta
kanelbullar tillsammans med en rund och godmodig kvinna som stod
henne nära.
……Åsas moster Viran hade bott på en tvärgata till Bergsundstrand, alldeles
nedanför en hög trappa som gick upp till en park där det fanns gungor och
sandlåda och en pump man kunde dricka vatten ur. Tillsammans med henne
hade hon haft mycket roligt. Moster Viran tog henne ofta med ut på picknick
till Långholmen. De brukade sitta i en bergsskreva och duka upp kaffe och
varma bullar och apelsinsaft. Hon hade fått följa med henne ut på landet i
Roslagen där hon och hennes familj hyrt en liten stuga på en bondgård.
Åsa hade fått vara där under en hel sommar och lekt med grisar, höns och
hästar och kor samt en snäll schäferhund som hette Lord.
……En dag när Åsa, moster Viran, morbror Georg och de två nästan tonåriga
kusinerna Bengt och Olle suttit på en filt ute på åkern och ätit matsäck och
när Lord doppat svansen i morbror Georgs kaffekopp, med flit, som han
trodde för att han inte bjudit hunden på socker utan fräst åt den att försvinna,
hade moster Viran plockat upp en halskedja ur sin portmonnä. Den låg
inlindad i skärt silkespapper för att kopparslantarna inte skulle skava mot
det runda smycket med fyrklöver på. ”Slit den mä hälsan”, hade hon sagt.
Och Åsa visste ingen gräns för sin glädje när moster Viran hängde halskedjan
runt hennes hals. Den halskedja som hon fortfarande hade kvar, gömd hemma
i en byrålåda. Guldkedjan med lyckoamuletten på.
Ute på perrongen var folk jäktade. Det pratades lågmält, det skrockades och
det logs. En man letade otåligt efter en ankommande släkting. Han sträckte
på halsen och vände och vred på huvudet tills blicken fästes på en gråhårig
gammal dam i mörkblå poplinkappa och beige hatt och ett igenkännande
leende bredde ut sig över hans ansikte. Någon ropade efter stadsbud och en
annan vaggade iväg mot utgången, kånkande på tunga resväskor.
……Elena drog några djupa andetag av välbehag. Den välkända doften gjorde
henne yr av lycka. Nackstelheten, som varit en ständig följeslagare så länge
hon kunde minnas, rann bort som smör i solsken. Det var som om en stor
tyngd hade fallit från hennes skuldror. En tyngd hon inte vetat om att hon
burit på förrän den släppte.
……Det var ett änglarnas språk som talades här. Toner från himlen. Hon
lyssnade till röster, till ord och hon kände igen språket, melodin. Även
om hon inte förstod vad som sades, vad orden betydde, kände hon igen dem,
vartenda ett. När hon rörde sig i folkvimlet och hörde det svenska språket
talas var det så märkvärdigt. Hon kände tillhörighet, en hemkänsla som hon
aldrig tidigare upplevt. Här var hon hemma, i Sverige, landet bortom världen,
som man trodde i Italien, nästan i alla fall. Ett duktigt folk bodde där borta i
norden, tysta och strävsamma men utan värme och skratt.
……Fylld av förväntansfull glädje promenerade hon Vasagatan fram mot
Tegelbacken, hand i hand med sin älskade. Hon sprudlade av lust, och inom
sig dansade hon av euforisk lycka.
……Efter en dispyt med en ogin taxichaufför var Jean-Carlo fullt sysselsatt
med att frustrerat veckla ut kartan för att försöka hitta gatan där deras hotell
skulle ligga.
……- Blasieholmen? Blasieholmen? Blasieholmen! Där var Blasieholmen.
Mitt emot det kungliga slottet. Titta! Titta här! Titta! Hotellet ligger
mitt emot slottet! nästan skrek han av förtjusning och pekade ivrigt med
kulspettpennan på kartan.
……Elena var glad över att han var så upptagen av att leta reda på adressen
och över att han irriterade sig på att det inte gick att muta taxichaufförerna
för att slippa stå i den långa taxikön. Nu var de lika uppskruvade båda två
och han behövde inte undra över hennes känsloladdade upplevelser.
Upplevelser eller känslor som hon inte förstod och än mindre kunde
sätta ord på och berätta om eftersom de var nya för henne fast gamla ändå,
knappt förnimbara fast de ruskade om hela hennes väsen. Och förresten
visste hon inte vad det var hon kände egentligen, om det nu var något hon
kände alls, eller kanske ville hon inte kännas vid medvetandet om sina
känslor.
……Det var ju bara konstigheter det där som hon kände. Men hon hade
ju alltid varit lite egen och haft fantasier som hon mestadels behållit för
sig själv eftersom hon tidigt lärt sig att hennes föräldrar inte tyckt om
när hon pratat en massa smörja.
III
Fartyget till Helsingfors skulle avgå först klockan sex på kvällen men
de var tvungna att checka ut från hotellet redan klockan tolv.
……De lämnade bagaget i receptionen och gick ut i solskenet. Friska
havsvindar blåste in mot land. Östersjöns doft var annorlunda än den
vid Medelhavet.
……De strosade längs kajen där vaxholmsbåtarna låg förtöjda och fortsatte
ut till Skeppsholmen. Där satte de sig på en klippa och blickade ut över
vattnet. De kunde inte få nog av den sagolika utsikten mot söders höjder
med djurgårdsfärjorna långsamt glidande förbi i förgrunden.
Efter en kort shoppingrunda som avslutades på NK hade deras gemensamma
överenskommelse om att inte släpa med sig en enda souvenir hem frångåtts
då Elena fått syn på dalahästar som stod uppradade på hyllorna. Det var
dalahästar i olika storlekar och i alla färger. Hon hade blivit alldeles till
sig lycka och måste absolut köpa ett par stycken. Hon hade haft en dalahäst
en gång för länge sedan. Det mindes hon mycket väl. Just en sådan häst
som stod där på hyllan hade hon haft. En mellanstor häst i den där speciella
färgen som inte var riktigt röd och inte orange heller. Men vart den tagit
vägen visste hon inte.
……I Kungsträdgården köpte de våfflor med vispgrädde och hjortronsylt.
Sedan slank de in på en kaffeservering på Skeppsbron och slog sig ned
vid ett bord med utsikt över gatulivet. Sin vana trogen iakttog Elena alla
blonda unga kvinnor som passerade. Hon fick ingen ro. Här var nästan
alla ljushyllta med blå ögon och rågblont hår.
……Kanske skulle hon i det här landet finna vad hon sökte? tänkte hon, utan
att formulera sina tankar i ord. Sökte, föresten? Hon började skruva på
sig. Som om hon sökte något. Hon sökte väl ingenting! Hon hade allt hon
kunde önska sig. Allt hade hon, allt det som de flesta unga kvinnor bara
kunde drömma om. Hennes fantasi hade alltid varit livlig men nu började
tankarna bli osammanhängande och virriga. Hon såg på Jean-Carlos lugna
och trygga ansikte, som för att komma till sans igen.
……Jean-Carlo satt som alltid med näsan nersjunken i en skrift. Den här
gången var det Vasamuseets broschyr han bläddrade i. ”Det borde väl för
bövelen stå när de har öppet!” gnällde han. Jo, där stod det, på en lös lapp
som låg inuti broschyren. De skulle inte hinna dit idag utan måste vänta
till efter Helsingforsresan. Jean-Carlo hade läst om det gamla regalskeppet
Vasa i tidningarna på den tiden då de höll på att dra upp det ur havet. Han
hade drömt om att en gång få se det med egna ögon. Och nu….
……För en gångs skull fann sig Elena i att Jean-Carlo engagerade sig i
en sådan trist sak som ett gammalt fartyg. Hon försökte till och med
att själv intressera sig lite grann. Kanske var det intressant i alla fall det
gamla skeppet som förlist för så länge sedan med folk ombord och gamla
skatter och allt. Hon tittade på broschyren och ville veta mer. Om hon
fördjupade sig i kunskaperna om skeppet, om hon intresserade sig för
någonting som skingrade tankarna skulle hon nog komma ifrån de
konstiga känslor som övermannat henne. Visserligen mådde hon bra av
dem. Hela kroppen jublade. Men de var inte riktigt passande. Hon förstod
inte varifrån de kom och hur de uppstått och varför. Och det gjorde henne
både orolig och bekymrad. Bilderna av det gamla Vasaskeppet skulle
kanske kunna distrahera funderingarna hon hade över något hon inte
kunde koppla ihop.
……Men bilderna blev allt dimmigare och framför sig såg hon ingenting
annat än sina egna fantasier. För en kort sekund vägde hennes sinne mellan
bottenlös förtvivlan, gränsande till kaos och en enorm kreativ kraft.
……Skulle hon börja skriva kanske? Skriva dikter? Nej, noveller snarare.
Hon skulle kunna använda sin livliga fantasi, strukturera den, ta tag i
alla hoptrasslade trådar, otydliga idéer, sortera upp dem och göra det
till ett innehåll i en bok. Hon sken upp, men höll tyst om sina tankar.
Jean-Carlo beställde in kaffe och sockerkaka. När Elena fick se
bordsgrannen äta på en mazarin ville hon ändra beställningen. En
sådan ville hon ha. Precis en sådan kaka. Jean-Carlo vinkade till sig
servitrisen och bad om att få två mazariner istället. Tre, rättade Elena.
Hon ville ha två stycken.
……Något godare hade hon aldrig ätit. Det smakade ljuvligt. Himmelskt.
Hon blundade och lät härligheten skölja över henne som en kaskad av
sällhet.
……Det var som en förälskelse. Kärlek. Inte som kärleken till Jean-Carlo
eller kärleken mellan henne och föräldrarna. Inte heller liknade det ömheten
hon kände inför djur. Det var en kärlek av gudomligt slag. En sådan kärlek
som prästerna talar om i kyrkan. En sådan kärlek måste det ha varit som
hon kände nu.
……Hon beställde in en mazarin till och en till och en till och Jean-Carlo
undrade och tittade. Han kände inte riktig igen henne. Kanske hade hon
blivit… Ja, hon var nog på det viset nu. Han log och räknade på fingrarna.
Ja, det var typiskt Elena att inte fatta någonting. Att bara gå rakt fram,
rätt på. Det var knappt att hon såg sig för över gatan. Men han lät henne
hållas. Tänkte inte säga ett ord. Hon skulle själv få upptäcka det, undra
varför hon gått upp i vikt, varför hon mådde illa. Det skulle inte förvåna
honom om hon inte förstod något förrän magen skymde fötterna.
……- Hoppas det smakar, sade servitrisen och log. Elena log tillbaka och
servitrisen log igen och sa ”tack”, trots att hon visste att de inte förstod
svenska. Och just som hon skulle vända om för att ta upp en ny beställning
stannade hon upp. Hon hade fått syn på något, något hon kände igen. Hon
tittade på den unga kvinnan som var så förtjust i mazariner. Hon såg på
kvinnan och hon tittade på mazarinen. Hon tittade på kvinnan igen och såg
födelsemärket, det stora bruna födelsemärket vid hennes vänstra öga.
……Servitrisens dotter som försvann för så länge sedan hade också ett stort
födelsemärke vid ögat. Vid vänster öga. Aldrig någonsin hade hon sett någon
ha ett sådant märke just vid det ögat. Som förstenad betraktade hon kvinnan,
såg in i hennes ögon, de pigga klarblå ögonen. Samma blå och pigga ögon som
hennes dotter hade haft. Hon ville säga något, men fick inte fram det, stod där
bara som fastklistrad på golvet och stirrade in i ögonen på den okända kvinnan.
Så skulle hon säga något igen, men hon bara gapade, fortfarande stirrande rakt
in i kvinnans ögon. Att hon var så dålig på engelska! Det var väl det som gjorde
att hon fått tunghäfta. Hon kunde ju bara de enklaste fraserna. Men nu måste
hon säga något, åtminstone fråga efter kvinnans namn, fråga var hon kom ifrån,
hur gammal hon var. Hon måste få höra hennes röst.
……Fortfarande stod hon kvar med blicken fästad på kvinnan. Sög hon inte
i sig kaffet på samma sätt som hennes dotter brukade göra när hon drack
mjölk? Och liknade inte händerna hennes egna? Långa smala fingrar, och
naglar som såg långa ut fast de var kortklippta. Den irriterade blicken
som inte såg på henne men ändå kändes. Den där ”va fan står ru där å glor
för” -blicken fick henne att tänka på sin bror som for till Amerika året
innan hon gifte sig. Fanns det verkligen en till som såg ut på det där
viset när det var något inte passade?
……Paret som börjat bli besvärade av hennes intensiva blängande bad om
att få in notan.
……Långsamt, som för att invänta en signal från den unga kvinnan dukade
hon av bordet. Ställde kaffekannan på en bricka tillsammans med grädd-
kannan och assietterna samtidigt som hon såg på den vackra unga kvinnan.
……De drack upp kaffet, lämnade varsin bit av kakan kvar, betalade och
försvann ut ur lokalen. Om hon åtminstone hade frågat från vilket land de
kom. Hon kunde väl ha försökt att inleda ett samtal. Även om hon inte
kunde säga så många ord på engelska kunde hon ju ändå ha försökt.
……Hon sprang fram till utgången, öppnade dörren och ställde sig ute på
trappan för att se efter åt vilket håll de gått. Hon såg åt höger och åt
vänster och åt höger igen. Hon tittade rakt fram på andra sidan gatan,
kisade med ögonen, spejade bort mot färjelägret vid Franska bukten. Men
ingenstans fanns de. De var som uppslukade av människomassan som rörde
sig i alla riktingar, gående, cyklande, sittande i bilar och i bussar. Människor
som såg ut som om ingenting hade hänt, som om allting var som vanligt
och att paret som hon nyss serverat kaffe och mazariner aldrig hade funnits.
……Så skyndade hon tillbaka till bordet där de suttit och sökte febrilt
efter någonting som de kunde ha glömt kvar. Kanske en cigarettändare, en
handske eller ett paraply. Någonting kunde de väl ha glömt så att de fått
anledning att komma tillbaka så att hon fått se kvinnan en gång till. Men
ingenting fanns där som var deras. Om hon bara hade fått se kvinnan en
enda gång till så skulle hon vara nöjd. Bara en enda gång till.
……Hon hade velat sätta sig på stolen där kvinnan suttit, bara för att få
känna beröringen av något som hennes kropp berört. Men det kunde hon
bara inte göra. Det hade verkat alltför konstigt. Men vad spelade det för
roll egentligen om hon verkade konstig eller inte? Allting var ju så konstigt.
Livet var konstigt. Och ödet. Ödet som gav och tog, korsade vägar utan
mening.
……Nya gäster kom och satte sig vid fönsterbordet. En stor och kraftig karl
satte sig på stolen där den unga kvinnan suttit. Nu var det för sent. Värmen
från kvinnans kropp fanns inte kvar på stolen längre. Värmen skulle finnas
kvar men en främlings värme, inte den värme som hon behövde för att
värma sitt hjärta med.
……Innan hon tog upp nästa beställning smög hon sig ut till köket och drack
upp en skvätt av kaffet som fanns kvar i kvinnans kopp. Hon slickade på
kanten av koppen, på avtrycket där läppstiftet fastnat, som för att känna
smaken av hennes läppar. Så lindade hon in koppen med den halvätna kakbiten
i en handduk och stoppade ner det i handväskan.
På byrån, framför fotografiet av sin lilla dotter sittande i knät på maken
som dog för länge sedan, ställde hon den odiskade koppen. Hon luktade på
kakbiten och åt en bit av den, just på det ställe där den unga kvinnan
hade bitit. Resten sparade hon.