Författaren

Hon satt hemma i sin gungstol och hittade på historier om människor.

Riktiga historier. Som om de vore sanna. Som om hon själv hade varit

Med och sett hur det gått till, hört hur det var och känt hur det kändes.

Så en natt drömde hon en dröm så stark och så verklig att den kändes

Mer levande än livet självt.

…..Hon satt på en bänk under en pelargång i en vacker park, lummig och

med ljuvligt doftande blommor och där färggranna fiskar simmade i en

näckrosdamm vars vatten var klart som kristall och friskt och lent och

spegelblankt och där ljuset skimrade som guld.

…..Där, på en liten stig som slingrade sig mellan allsköns grönskande

buskar och praktfulla blomster kom folk gående. Långsamt, lätt som

en vind och knappt snuddande vid marken gick de i takt till tonerna

av den ljuvligaste fågelsång, ackompanjerad av sorlet från en bäck som

fylldes med vatten från ett brusande vattenfall. Några råddjur släckte

törsten i bäcken och sörplade i harmoni med musiken.

……Människorna kom fram till henne, en och en och ibland två eller flera

tillsammans. De hälsade hjärtligt och tackade för att hon fångat deras liv

som svävat omkring osynligt i atmosfären under kortare eller längre tider.

Och de var tacksamma över att hon så vackert tecknat ner allt vad hon sett

och hört.

………………… _________

Den stygga gossen, som i berättelsen inte hade något namn men som

presenterade sig som Oskar, kom tillsammans med sin gode vän bygg-

mästaren, som hette Karl. Utan att hon egentligen vetat hur Oskar sett

ut kände hon genast igen honom, som om han varit en gammal bekant

som efter långa tider återvänt.

…..Oskar var glad över att hans liv blivit så ömsint skildrat, så unikt.

Ingen enda människa hade någonsin vetat hur han hade haft det, hur han levt

och vad han hade varit med om. Men nu hade massor av människor fått ta del

av hans levnad och lärt känna honom, lärt sig tycka om, eller i varje fall

förstå honom bättre än han själv någonsin gjort under sitt halvsekellånga liv.

…..Speciellt det där med Ku Kux Klan. Han hoppades att folk skulle förstå

varför han gick med i den rörelsen trots att han tyckte riktigt bra om de svarta

plantagearbetarna som han jobbade tillsammans med. Det var viktigt att tala

om att han var en passiv medlem som aldrig deltog i fackeltågen, eftersom

han inte ville klä ut sig i de löjeväckande kåporna. Och för de som ändå ansåg

att det var ett ställningstagande som han hade valt och måste ta ansvar för,

hur dum och obildad han än tycktes vara, ville han förklara att det enda han

var bra på här i livet och där han blev fullt godkänd som individ var just att

vara en vit man. Och då var det väl inte så konstigt om han sög åt sig av

smickret som gav hans klena självkänsla en välbehövd portion stolthet?

Karl tyckte att hon skrivit om honom på ett bra sätt, han också. Hans liv

skulle ju ha kunnat beskrivas på många olika sätt och helt andra värden

kunde ha framkommit. Men han var mycket nöjd med att hon förstod hans

svårigheter i det till synes tursamma och lyckliga liv som han hade fått

sig till skänks.

……………………. _________

Kvinnan som levde på fjortonhundratalet i det land som långt senare kom

att heta Belgien kände hon också igen. Hennes utseende hade inte förändrats

alls på alla århundraden som gått sedan dess. Till och med klänningen var

densamma.

…..Hon blev så glad att se henne, en av de första och mest verkliga personer

hon beskrivit. Den person som fått ett så starkt liv att knappt en enda av

författarens läsare någonsin levt så nära livet som hon hade gjort varje dag

i tjugoåtta långa år.

…..Hon var mycket tacksam över att hennes liv, som hon bevarade som ett

dyrbart smycke i en guldförgylld ask hade kommit på pränt. Själv tyckte hon

att hon levt ett vackert liv trots att hon hade varit en ensam sköka utanför all

gemenskap och trots att hon inte fått behålla ett enda av sina många barn.

Hon tyckte att hennes liv beskrivits precis så vackert som hon ansåg att det

faktiskt var.

……………………………………… _________

Och det lilla barnet som gjorde sin mor så illa bara genom att vara en

flicka istället för en pojke eller istället för att vara ingen alls, ville

gärna tala om hur hon haft det och att hon fortfarande längtade efter sin

mor, trots att det var över åttahundra år sedan som hon blivit övergiven

och lämnad åt rovdjuren.

…..Hon hade aldrig kunnat glömma hur det var då hon satt i skogen ensam

på en sten och hoppades att hennes älskade mor skulle uppenbara sig

någonstans mellan träden.

………………………………….._________

Karin var lite skärrad över att hennes stora hemlighet nu fanns att läsa om

i en bok som vem som helst kunde få tag i. Hon var orolig över att någon

skulle koppla ihop henne med sekreteraren i berättelsen, att någon på

hennes gamla jobb skulle läsa boken och minnas incidenten med de försvunna

fotografierna.

…..Men det var rätt länge sedan nu som hon upptäckte att hennes egen far

var en mördare. Och sedan dess har hon bytt jobb flera gånger och bostad

också.

…..Och sannolikheten att hennes far på något sätt skulle få höra talas om

berättelsen om sig själv var inte särskilt stor eftersom han sedan ett par

år tillbaka bor på ett hem för senildementa i Stureby och knappt ens vet

vad han heter.

…..Men hon var stolt över att hon varit med om någonting så unikt att det

blivit en spännande berättelse av det.

…..Så hände något konstigt. En man uppenbarade sig. Det var Karins pappa.

Han låg i sin säng på boendet men själen var någon annanstans. Just nu var

den och hälsade på författaren där hon satt på bänken. Han var inte road alls.

Han ville tala om att han inte var en mördare. Han visste inte vem mördaren var,

men det var inte han. Och vore det så att hans dotter hade varit lite noggrannare

hade hon tagit reda på att han och hustrun hade varit och hälsat på hans bror

och svägerska just den dagen mordet hade skett. Och kläderna han hade, de var

moderna då. Tretton på dussinet hade just sådana kläder. ”Fy tusan så simpelt!

tro att ens egen far är en mördare och samtidigt tycka om honom. Fy fan!”

Dottern hade alltid haft livlig fantasi och för att vara en god far hade han låtit

henne hållas. ”Nej, fy fan, säger jag.”

……………………. _________

Den älskande modern omfamnade henne och var glad över att äntligen bli

bekräftad som den mor hon i verkligheten var. Hon var inte längre ensam

om att känna till den sanna historien om sitt liv. Ingen enda människa hade

vetat om hur det egentligen förhöll sig, utom hon själv. Och att ensam bära

på en sådan hemlighet var mycket plågsamt.

…..Adoptivföräldrarna hade aldrig velat kännas vid att det var hon som fött

deras barn. Och dottern, hennes älskade dotter blev en förnäm dam som inte

hade något till övers för en gammal före detta piga som påstod att hon en

gång varit hennes barnsköterska.

……………………. _________

Michel mötte henne med ett sorgset leende. Han förstod att det inte gick

att göra en mer lättsam och angenäm berättelse om hans eländiga liv än

den hon fått till. Men han var ändå glad över att få synas, att det var

någon som gjorde det förståeligt att han inte haft det så lätt, att det

inte var så konstigt att han inte riktigt orkade med att vara som alla

andra efter att så grymt ha slitits upp från sitt barndomshem och blivit

förflyttad långt bort från både familj och vänner, till en plats som han

aldrig kunde acceptera som sin.

…..Med sig hade han också sin mamma som ingenting sa men som såg

så skamsen och ledsen ut att författaren ville veta vad som egentligen

hade hänt.

…..Men hon hade ingen förklaring, det bara hade blivit. Hon hade inte

tänkt eller funderat, bara gått sin väg, flytt ifrån tristessen i byn, orkade

inte med sin träige man, skvallerkärringarna och allt ansvar för den lille

sonen.

…..Vad som sedan hände kunde hon inte minnas eller så ville hon inte

berätta. Nej, det som hade hänt sedan var alltför tragiskt för att vare

sig minnas eller berätta.

………………………………………_________

Ytterligare en sorgsen mor dök upp ur dimman. Den stackars mamman som

försökte leva upp till myten om hur en mor ska vara ville också komma fram

och prata. Hon var dock inte glad alls över den korta berättelsen om sin

misslyckade modersroll. Hon hade velat att författaren försökt ta reda på

varför hon var som hon var. Ingen blir väl så egoistisk av sig själv? Hon

ville förklara varför hon blev som hon blev. I annat fall var historien

inte komplett, ansåg hon, bara en halvsanning.

…..Hon hade varit en vacker ung kvinna, intelligent och charmig. Hon förde

sig på ett värdigt sätt. De som inte kände till hennes bakgrund trodde att

hon kom från en fin familj med förnäma anor. Någon tyckte att hon skulle

passa som skådespelare, någon annan till balettdansös.

…..Men allt var bara en chimär. Hon kom inte från någon fin familj. Hon kunde

göra sig till, men inte spela teater. Dansa kunde hon. Ingen av syskonen var så

graciös som hon och ingen av klasskamraterna heller. Men hade hon sökt in på

Operans balettskola hade man upptäckt att hennes kropp inte var gjord för den

hårda träning som krävdes för att bli balettdansös. Hennes ben skulle inte ha

klarat av påfrestningarna.

…..Drömmen om vem hon egentligen hade kunnat bli om omständigheterna

varit annorlunda gjorde henne tom och frånvarande.

…..Precis som sin mor som hon var beroende av. Sin djupt deprimerade

mamma som ingenting kunde ge, som inte orkade, inte visste att något

fattades henne.

…..Syskonen skrek och pappan var full och själv ängslades hon över att

mamman skulle dö ifrån henne.

…..Därför blev det ingenting av henne alls. Därför gifte hon sig med en

snäll stackare som saknade både vett och egen vilja. Därför klarade hon

inte av att umgås med sitt barn. Därför blev hon en beskäftig och kallsinnig

hycklare.

……………………. _________

Så dök där upp en snäll liten gosse, talför och med ett frimodigt leende.

Gossen hette Per och hade sällskap av en lång och mager man med vildvuxet

skägg och böjd av rädsla och skam.

…..Per ville så gärna berätta om vad som hade hänt med den stackars mannen

som var efterlyst för mord och som Per hade månat om och brytt sig i under

ett helt år.

…..Det var så att en gång när Per hade kommit med mat till kojan i skogen

där mannen bodde hade han funnit den tom och ödslig. Det hade varit lika

kallt där inne som det var ute. Tändstickor hade funnits kvar i asken men

ingen eld brann. Per hade gått runt och letat efter sin vän och ropat på

honom men inte fått något svar.

…..Nästa dag när han kom dit var kojan fortfarande tom och maten han lagt

på bordet låg kvar, orörd.

Han fortsatte att gå till kojan nästa dag och nästa och nästa tills han inte

gick dit mer.

…..En dag när den skygge mannen hade gått ut ur kojan för att hämta ved hade

han hört röster alldeles nära sig. Han hade blivit så skrämd att sprungit iväg

långt in i skogen. Och där hade han suttit på en stubbe och väntat tills mörkret

föll. Men då, när allt verkade lugnt och han reste sig upp från stubben för att

försiktig ta sig tillbaka till sin koja kunde han inte hitta hem.

…..Han gick runt runt och var han gick kom han fram till nya platser som

han inte kände igen. Och efter att ha gått vilse i skogen i flera dagar frös

han ihjäl en natt då han lagt sig att sova på en granbädd och frosten hastigt

kommit på. Han hade blivit mat åt rovdjuren, åt fåglarna och maskarna.

Det som ännu finns kvar av honom ligger dolt bland de otillgängliga

snåren långt inne i skogen, under vissna grenar, omkullblåsta träd, mellan

stenbumlingar och myrstackar. Och ännu har ingen funnit honom och det

ska till en ny tid med nya människor och nya boplatser i trakten innan

kvarlevorna kommer att upptäckas. Och då ska man undersöka, förutsätta

och slutfatta en redogörelse om fyndet som kommer att ha ingenting med

sanningen att göra. Men för dem som tar del av forskarnas rapporter öppnar

sig en ny bild av historien som omkullkastar tidigare historieskrivning och

sätter många hjärnor i euforisk rullning. Och de som då läst och fått veta

vad forskarna sagt är morgondagens intellektuella som alltid vet hur det var

och var det var och när.

……………………._________

Nu låg stigen tom och öde och författaren tänkte ta en promenad i den

prunkande parken då en man med vaggande gång struttade fram mellan

buskarna. Försiktigt såg han sig om, som om han hade stått där en stund

och gömt sig innan han vågade sig ut i ljuset. Han var omgiven av det

vackraste skimmer. På axeln satt en halt fågel som flaxade med sina

toviga vingar för att hålla balansen. Fågeln kraxade på en glad melodi

och överröstade de andra fåglarnas ljuva musik.

…..Ju närmare mannen kom desto mer kunde hon urskilja hans deformerade

kropp och vanskapta ansikte.

…..Utan ett ord tog han henne i hand, omfamnade henne och gav henne en

blöt puss på kinden. Sedan vände han om och försvann in i sitt eget skimmer.

……………………. _________

På långt avstånd fick hon se två kvinnor gå hand i hand. Ibland stannade de

till för att krama om varandra eller för att bara uppleva och se. De pratade

oavbrutet och den äldre av dem smekte den andra på kinden.

…..Äntligen hade de funnit varandra. Mor och dotter. Den bortrövade dottern,

som hade glömt bort varifrån hon kom och inte kände igen sin mor när hon

efter alla år träffade henne igen, hade omedvetet fortsatt att söka efter henne

hela sitt liv. Och modern, som serverat henne kaffe med mazarin på kaféet på

Skeppsbron, hade sökt igenom gränderna i Gamla stan. Hon hade gått in på

slottet och tittat efter henne på visningarna. Hon hade åkt ut till Arlanda

och väntat där en hel dag i hopp om att dottern skulle lämna in sitt bagage i

någon av incheckningsdiskarna. Ingen av markpersonalen hade sett ett ungt

par där kvinnan hade ett födelsemärke vid vänster öga. Hon hade bett dem

att vara uppmärksamma och meddela henne så snart någon med det känne-

tecknet dök upp. Det var viktigt hade hon sagt och lämnat adress och

telefonnummer.

…..”Ja, jovisst”, hade de sagt och skrattat åt henne på kaffepausen. De var

vana vid udda figurer som strök omkring i avgångshallarna. Somligas beteenden

användes flitigt av dem som ville vara spirituella vid middagsbjudningar och

cocktailpartyn.

…………….._________

Ja, alla gamla gubbar och gummor, damer och herrar och barn, alla kom

de fram till författaren och talade om hur glada de var över att se sina

obetydliga liv bli till sådana märkvärdiga berättelser i hennes bok. För

ingen hade haft möjlighet att själv gestalta sitt liv. En del kunde inte

skriva, andra visste inte om hur det egentligen förhöll sig och somliga

hade gjort allt för att dölja hur det egentligen var.

…..Men Evy, hon som i lust och ilska mördat sin älskare, henne fick författaren

aldrig träffa. De händelser som berättelsen handlade om hade ännu inte skett.

Tiden var inte inne. Hon var fortfarande ung och ogift, hade just packat sin

resväska för att åka till Kanarieöarna på semester tillsammans med sin väninna.

……………………._________

Samma sak var det med Sven. Han som så förargligt missade bussen till

jobbet en regnig morgon och fick vänta en timme innan nästa buss

kom. Honom hade författaren inte heller träffat. Det skulle dröja många år

än innan han satt i busskuren, stirrande på regndroppar som föll ner från

ekbladen och upptäckte att han kunde vandra i tiden.

…..Även Sven var ung och ogift vid den här tiden och hade hamnat på en

fest där han snart skulle ta kontakt med sin blivande fru, som i väntan på

hans uppmärksamhet satt och pratade med ett par andra flickor, av vilka

den ena också var intresserad av Sven, som i sin tur var för berusad för att

uppfatta hennes namn. Han envisades med att kalla henne Eva istället för

Evy, vilket gjorde henne så irriterad att hon gick ut i köket, tackade för sig

och sa att hon måste avlägsna sig eftersom hon skulle resa till Gran Canaria

tidigt nästa morgon.

Så kom en man som författaren inte kunde gissa vem det var. Hon hade inte

sett honom förut. Honom hade hon ingen historia om. Inte på riktigt.

…..Mannen smög utmed buskarna vid sidan om stigen. Han sneglade åt författarens

håll, försiktigt leende, som om han inte fick le egentligen eller att han log på fel

sätt. Hon kunde inte gissa vem han var. Honom hade hon ju inte skrivit något

om vad hon kunde minnas. Nja, kanske inte direkt. Men ändå. Sven hade sett

honom där uppe i sfärerna. Mindes hon inte det? Oj, tänkte hon. Den stackaren.

Men han blev ju aldrig till på riktigt, bara genom Svens syner. Och det han såg

hade ju inte skett. Det bara kunde ske, med stor sannolikhet. Och det hade skett!

Av alla dramatiska liv hon beskrivit så måste hon medge att detta liv som knappt

ens var något liv, så livlöst som det var, var det värsta hon hade skrivit om. Trots

att hon inte skrivit om hans liv. bara antytt det. Och nu var han här för att be henne

om att skriva en bok bara om honom. Det var viktigt ansåg han. Inte bara för hans

egen skull utan för andra som läser den. Det skulle bli en djupdykning i psykologi

i dramatisk tappning. Folk skulle kunna lära sig något av den, ansåg han. Om hon

skrev den på rätt sätt vill säga. Den skulle kunna användas som lärobok i etik och

samliv.

…..Själv hade hon inte lust alls att ge sig på en sådan utmaning. Det skulle ta för mycket

på krafterna. Men mannen var angelägen och sa att det var en viktig uppgift för henne

att skriva den boken så att nyttan med hans fasansfulla liv åtminstone kunde hjälpa

andra.

De skildes åt utan några löften.

…………………….ö_________

En liten flicka sprang så fort att hon fick bromsa med fötterna för att inte springa

omkull både författaren och bänken. Andfådd bubblade hon ivrigt ur sig sin glädje

över att få leka med sina kamrater, att få hoppa hage, hopprep och spela kula.

…..Hon ville bara tala om att hon levde. Att hon hade övervunnit sin svåra sjukdom,

växt till sig och blivit stor och stark som andra barn. Hon visade stolt upp sitt fina

dubbeldiadem av mässing som hon fått av sin mamma i födelsedagspresent. Precis

likadant som bästa kompisen hade. Diademet var dyrt. Fem kronor hade det kostat

och mamma som hade så ont om pengar hade ändå velat göra henne glad. Mamman

hade skaffat ett extra städjobb, bara för att döttrarna skulle ha lika fina leksaker och

kläder som alla andra. Själv gick hon mest omkring i städrock. Tyckte inte hon

behövde några märkvärdiga kläder. Hon gick ju just ingenstans utan höll sig mest

hemma. Viktigare var att flickorna såg snygga och propra ut.

…..Flickan gick i skolan nu, i andra klass. Gymnastik var det roligaste hon visste.

Hon var bäst i klassen i gympa, tyckte hon själv i alla fall. Jo, det var hon, även

om fröken och somliga klasskamrater var av annan åsikt. Storasystern tyckte inte att

man skulle skryta. Själv skulle det aldrig falla henne in att skryta. Eget beröm luktar

illa, hade hon lärt. Visserligen hade hon ingenting att skryta över. Betygen var

medelmåttiga trots att hon satt länge och läste läxorna, var noggrann i syslöjden

och räckte upp handen på lektionerna.

…..Författaren blev lycklig över att få se att det sjuka barnet klarat sig och att hon

såg så frisk och kry ut. Men lite besviken var hon över att flickan verkade så banal,

så ointressant. Att hon redan tagit till sig gängse normer och tankar och införlivat

flockmentaliteten i sitt sinne fullt ut.

…..Hon som var så unik, så fantastisk, så klok, så liten bebis hon var.

…..Författaren ångrade att hon inte hade styrt utvecklingen genom att berätta vad

som hände efter flickans sjukhusvistelse. Samtidigt visste hon att hon inte själv

kunde bestämma ödet för sina gestalter. Men ändå, hon kunde väl ha försökt.

För vad skulle den lilla bebisens unika varande ha varit till för nytta om det bara

lades i malpåse, hade hon undrat.

…..Så när flickan försvunnit lika snabbt som hon kommit började författaren tänka

ut en intressantare personlighet än den hon fick.

…..Men det gick inte. Det måste ha varit så som det blev. Något annat hade varit

omöjligt. Ja, kanske inte omöjligt direkt men sadistiskt. Ja rent av var det att utsätta

det lilla barnet för psykisk tortyr.

…..Om flickan skulle bli såsom författaren hade önskat hade det krävts att hon varit

begåvad med kvalitéer som hon inte hade. Det var ju inte så att för att hon hade

fötts med ett ljus som hade unika färger dessutom också var stark och uthållig och

okänslig inför andra människors tankar och tyckanden. För utan kraften och den

rätta miljön skulle fröet till det unika ljuset inte kunna gro. Det skulle trampas ner

innan det nått full blom, ja innan det ens knoppats. Då var det bättre att odla ett

grövre frö som var anpassad till den jordmån som fanns runtom kring henne än

ett vackert men ömtåligt frö som ingen hade glädje av. Allra minst barnet själv.

Flickan kunde ha blivit mer unik om hon hade velat, om hon hade haft kraften och

rätt grogrund. Ljuset med de unika färgnyanserna som fröet i henne bar på kunde

ha gjort henne till något alldeles extra. Men hon gjorde ändå rätt i att använda sin

urskiljningsförmåga och utifrån den välja att anpassa sig. Det hade inte gått att leva

i den omgivningen med ett unikt lysande ljus som ingen visste vad det var för

någonting utan att bli utesluten ur gemenskapen, kanske sedd som udda eller rentav

kufisk. Och det i sin tur skulle ha försvagat henne till den grad att allt ljus skulle ha

gått åt till att hålla henne upprätt och till slut gjort henne till den som saknade ljuset

mest av alla.

……………………….._________

En parant dam med kortklippt hennafärgat hår, lila cape och blå strumpor gick med

bestämda steg fram till författaren.

– Goddag, kära kollega, sa hon och såg på henne med en utforskande blick.

Författaren förstod inte vad hon menade, men log artigt och bjöd henne att

sitta ner på bänken.

Kvinnan, som var i övre medelåldern, lade en vacker sidenscarf runt författarens axlar.

…..- Känner du inte igen scarfen? frågade kvinnan. Författaren log generat och tackade

för den.

…..- Du kommer väl ihåg huset? fortsatte hon. Huset du vet, som jag bodde i, efter

terrorattacken i den lilla östeuropeiska byn.

…..Nu förstod författaren vem det var och hon blev eld och lågor.

…..- Berätta! sa hon, berätta! Och kvinnan berättade om hur hon efter fyrtio år

återvänt till den lilla byn för att söka reda på huset hon aldrig kunnat glömma.

Hon mindes huset så väl, varenda detalj. Så snart hon slöt ögonen kunde hon frammana

utsikten från köksfönstret och höra trappan knarra under fötterna.

…..Men minnet av huset hade förändrats så mycket under alla dessa år att ingenting hon såg

var sig likt. Byggnaderna hade förfallit. Putsen hade flagnat av här och där och en del tak

hade sjunkit in och blivit sneda. Träd och buskar hade växt sig större och nya människor

befolkade byn. Människor som gick omkring och såg ut som om ingenting hade hänt,

och som de inte hade en aning om vad som tilldragit sig på platsen där de nu levde sin

vardag i lust och nöd.

…..Förutom att bensinstationen byggts om hade ingenting förändrats. Ingenting hade rivits

sedan sist, det hade hon tagit reda på, och inget nytt hade tillkommit. Det gamla värdshuset

fanns kvar, men verkade mindre och blekare än förr. Lukten där inne kände hon igen. Och

för ett ögonblick kunde hon, med en rysning av obehag förnimma varma blodångor svepande

över henne som en vindil, vilket strax visade sig vara dofter av ny sorts tobak, nya maträtter,

andra kryddor som blandat sig med det gamla.

…..Plötsligt hade alla intryck suddat ut bilden hon hade inom sig och snart var den helt

uppslukad av verkligheten.

…..Gång på gång hade hon vandrat genom byns få gator. Och hur hon än sökte kunde hon

inte finna sitt kära gamla hus. Hon visste att det fanns där någonstans. Hon måste ha gått

förbi det, sett det utan att veta om att det var just det huset hon en gång bott i, suttit vid

köksbordet och ätit varm soppa, nybakat bröd och druckit hemgjort vin.

…..Om hon bara hade kunnat erinra sig om huset låg till höger om stora vägen eller

om det var till vänster, eller hur det låg i förhållande till bensinmacken.

Nyckeln till huset, som hon tagit med sig hem den gången, hade hon nu i byxfickan. Den

åg där och brände. Det var inte fler hus i byn än att hon under en eftermiddag skulle

kunnat prova nyckeln i samtliga dörrar. Men hur skulle det ha gått? frågade hon författaren

som inte hade något svar. Kanske på natten när folk sov? Men utan gatljus i svarta natten,

det gick ju inte. Och om hon blev upptäckt.

…..Ja, det skulle hon faktiskt inte ha brytt sig om. Då hade hon bara berättat sin historia

och hon hade blivit en legend där borta. Men modet svek och nyckeln fick ligga kvar i

fickan och följa med hem igen.

…..Länge än skulle hon ångra att hon reste bort för att återvända till sin ungdoms upplevelser.

Hon borde ha förstått bättre och låtit minnet få vila i frid. Nu skulle hon aldrig mer kunna

drömma sig tillbaka till sitt älskade hus. Kvar fanns endast ett nytt och främmande minne

som gjorde henne förvirrad.

…..Men den skraltiga gamla cykeln som hon lämnat vid järnvägsstationen, den hade hon

glömt bort att titta efter. Kanske stod den kvar där än. Kanske ingen velat ha den. Någon

kanske tänkte ta den, men tvekade en stund och lämnade den att rosta sönder och blanda

sig med stenarna i marken.

……………………. _________

När var och en fått tacka författaren för hennes fina historier om deras

dagar på jorden skyndade de tillbaka till varifrån de kommit och hon satt

kvar på bänken ensam igen.

…..Hon tänkte på hur hon lät historierna få liv. Och varför. Och vilka.

…..En del historier kom till henne men hon lät dem gå igen. Hon var inte intresserad.

Ibland pockade de på och ville bli skrivna men oftast försvann de ut i tomma intet.

Berättelser som fanns men aldrig kom att finnas till.

…..Så ringde det. Det var telefonen som ringde och förde henne bort från

bänken i den vackra parken tillbaka hem till hennes säng.

…..Det var inget viktigt samtal, bara en förfrågan om något oväsentligt.

…..Men minnet av drömmen då hon satt på bänken i den sällsamma parken och

träffade alla sina kära vänner levde i henne länge, länge.