Det var en frisk morgon i slutet av april. Luften kändes klar och lite kall
när jag steg av tåget efter en lång natts resa högst upp i en fullbelagd och
kvalmig liggvagnskupé.
……Sex personer hade vi varit som delat på det minimala utrymmet och
ingen hade vågat öppna fönstret eftersom en kvinna, vars leder var
känsliga för drag, oupphörligen kontrollerade att ingen dragit ner
fönsterluckan då hon slumrat till.
……
Som en vagabond reste jag runt på skrangliga järnvägar i Östeuropa.
Jag ville uppleva hur det var där borta i öst för att se om det verkligen
var så grått och trist som en del påstod att det var eller om det var så
genomgjutet rättvist allting, så föredömligt som somliga ansåg det vara.
Jag ville se det med egna ögon. Stanna till på platser som verkade genuina
och intressanta eller kanske stanna helt enkelt bara för att det passade med
tågtiderna.
……Den sista stationen jag steg av vid – det var inte tänkt att bli den sista –
var vackert belägen vid foten av ett skogsbeklätt berg. En å ringlade sig
mellan stadens två delar och inbäddad i dimma liknade det lilla samhället
minnet av en bild ur en sagobok jag läst en gång för länge sedan.
Med packningen, som jag förvarade i en stor skär nylonbag slängd över ena
axeln, gick jag huvudgatan fram för att leta reda på en servering som var
öppen vid den här tiden på morgonen.
……Efter en god frukost med yoghurt, löskokt ägg, bröd med tjocka ostskivor,
som måste ha varit skurna med en slö räfflad kniv, och tre koppar svart kaffe
gick jag mätt och belåten ut på gatan och drog några djupa andetag av välbehag.
……
En tandlös gumma med huckle på huvudet som jag sett redan när jag steg av
tåget kom emot mig. Jag hade sett henne gå fram till nyanlända resenärer och
prata med dem. Somliga hade stannat och lyssnat och andra hade bara gått
vidare. Men nu kom hon fram till mig och frågade om jag ville hyra rum. Det
var nog det enda hon kunde säga på engelska. Hon hade väl sagt samma ramsa
så många gånger att det lät som om hon sjöng på en refräng. Jag blev glad
över att slippa leta efter någonstans att bo så jag tackade ja.
……Med smala seniga fingrar tog hon mig i armen och förde mig till en man
som stod, nonchalant lutande sig mot sin bil och rökte den ena filterfria
cigaretten efter den andra.
……Då jag stigit in i bilen talade han, på stapplande engelska, om att han hade
en släkting som hyrde ut rum i en by några mil därifrån.
……Vägen till byn var knagglig med mycket sten och många gropar på vägbanan.
Chauffören som var rädd om sin bil körde mycket sakta och försiktigt. Det gick
så långsamt att flera cyklister på gamla omoderna cyklar körde om oss. Solen
gassade och trots att alla vindrutor var neddragna var hettan i bilen näst intill
outhärdlig.
……Jag blev otålig och bad honom köra lite fortare. Han låtsades inte förstå
vad jag sade utan fortsatte att köra i snigelfart.
……Jag hade lagt märke till att i länder där man talade dålig engelska förstod
man inte ens de enklaste orden då man inte hade lust att förstå.
……Efter nära två timmars guppande och bromsande på krokiga vägar kom
vi äntligen fram till ett litet samhälle där husen var grå och såg nedslitna
ut, en del nästan förfallna.
……Chauffören stannade till utanför ett värdshus och frågade om jag ville
gå in där och äta lunch medan han själv skulle köra iväg till en bensin-
station för att åtgärda något fel som han hade upptäckt på bilen. Det
måste ha varit ljuddämparen det blivit fel på, antog jag då motorljudet
hade ökat mer och mer under färden. Mannen lovade att komma tillbaka
om någon timme eller två.
……
Utifrån påminde värdshuset om en saloon någonstans i vilda västern, en
plats där en cowboy förväntades dyka upp när som helst i full mundering
och med dragen pistol. Och i fantasin om att jag befann mig mitt i en vilda
västernfilm gick jag upp för de höga trappstegen, trädde in genom dörren
och gick fram till bardisken. Lukten av gammal dammig inredning som
bar spår av tobaksrök och matos slog emot mig, liksom lukten av svett
och otvättade kläder.
……Så spännande det var. Jag riktigt rös. För en sekund slöt jag ögonen
och såg framför mig hur flera cowboys sprang in och sköt så det klirrade
i glasen och ekade i hela byn.
……Äsch så barnslig jag var. Inte klokt så löjligt.
……Löjligt eller inte men jag kunde inte låta bli att fantisera om att något
spännande skulle ske. Jag jagade upp mig mer och mer och rysningarna
accelererade. Behagliga rysningar? Eller var de kanske obehagliga? Jag
kunde inte avgöra vilket. Spänningen stegrades i takt med att rädslan
tilltog och snart var hela min kropp som en hårt uppskruvad fjäder.
……Det var precis som när jag var barn och var mörkrädd. När jag var
ensam hemma ringde jag ofta efter en kompis. Vi roade oss med att
berätta spökhistorier. Sedan när det var dags för henne att gå hem hade
jag blivit så rädd att jag inte vågade röra mig förrän föräldrarna kom
hem och undrade varför jag satt där i mörkret stel som en pinne och
stirrade rakt fram.
……Vad hade jag egentligen här att göra? frågade jag mig. Varför var
jag här? Jag var på fel plats, alldeles fel och vid fel tillfälle. Förnim-
melsen av att jag inte borde befinna mig här, i alla fall inte just nu,
sköljde över mig med en styrka så kraftfull att jag blev alldeles yr.
Så undrade jag varifrån de obehagliga känslorna kom och varför
de var så påträngande. Här framme vid bardisken var det både ljust
och glatt och snart skulle jag åka vidare. Kanske hade nattsömnen
inte varit som den borde där på tåget. Nej, jag var nog lite ur gängorna.
Jag beställde in en korvrätt med surkål och potatis samt en stor sejdel öl
och så satte jag mig vid ett bord längst inne i lokalen.
……Knappt hade ölet skummat klart innan några ynglingar kom
fram och slog sig ner vid mitt bord. De jobbade på bruket, som
framställde vad vet jag inte, men de hade rast nu och skulle inte
vara tillbaka förrän klockan två. De frågade vad jag gjorde på en
gudsförgäten plats som denna och var jag hade varit innan jag
kom hit och vart jag var på väg. En av dem, en blond och blåögd
viking som utstrålade kraft och livsglädje visade mig speciellt
intresse. Nu pirrade det till i kroppen igen, men på ett annat sätt,
mer välbekant och på ett angenämare sätt. Vi pratade och skrattade
och snart, jag kände igen signalerna, snart skulle ”vikingen” föreslå
en träff med mig på kvällen, bio kanske eller dans.
……
Men så – någon sade ett skämt och vi skrattade alla. Vid ett annat
bord satt ett par gubbar och spelade kort. Servitrisen torkade bord med
en fuktig trasa och ägaren stod bakom disken och samtalade med en
gäst – plötsligt hördes skottlossning.
……Innan jag visste ordet av hade jag dykt ner under bordet och gömt
mig under den långa bänken där vi alla suttit och skålat alldeles nyss.
……Ett halvdussin man hade rusat in i lokalen med dragna pistoler. De
sköt vilt omkring sig och skrek något jag inte kunde uppfatta.
……Det verkade inte vara något rån och inte tycktes de känna offren heller.
De skrek och sköt på allt som rörde sig. De fortsatte att skjuta, nu på stolar
och bord, på flaskor och krus, de sprang runt och kontrollerade oroligt om
någon fortfarande rörde sig.
……Mig såg de tydligen inte eller så trodde de att jag var död. Jag rörde
inte en fena och jag vet inte hur länge jag höll andan, men det var
betydligt längre än vad jag klarat av då vi som barn tävlade om vem
som kunde hålla andan längst. Trots att ingen längre visade något tecken
på liv fortsatte de att skjuta.
Sedan tystnade det. Inte ett ljud hördes. Inga röster, inga steg, inga bilar
eller cyklar.
……En timme minst hade gått sedan männen lämnat lokalen och jag låg
fortfarande kvar på golvet, stel och orörlig. Jag frös. Stengolvet var iskallt.
……Försiktigt, som om jag befann mig intill en tickande bomb öppnade jag
ena ögat, sedan det andra. Jag rörde ett finger, rörde ett till. Jag rörde på
tårna, händerna. Jag ville känna efter om kroppen fortfarande lydde min vilja.
……Långsamt, mycket långsamt lyfte jag huvudet. Så småningom ålade jag
mig fram mellan bordet och stolarna och kom upp på benen.
……Vad jag då fick se vill jag helst inte beskriva, men ingen människa var
vid liv. De skrattande ynglingarna hade slutat skratta även om någons mun
fortfarande log. Vikingens ansikte fanns inte mer. Det hade blandats upp
med andra saker, andras kroppar och krossat glas. Det fanns nog ingen
bio i den här byn, tänkte jag och inget dansställe heller. Det hjälpte att tänka
så. Jag måste tänka på alldagliga saker, praktiska saker.
……Händerna darrade när jag försökte slå numret till polisen. Men även
telefonen var död. Jag smög mig ut på gatan och överallt låg döda människor.
Jag sprang in i affärer och ut igen, in i bostadshus och ut och in i nya. Alla
telefonledningar var avskurna och överallt, både ute och inne låg döda sargade
kroppar badande i sitt eget blod. Jag lyssnade till rop, till jämranden. Men
det var tyst. Tyst som i graven. Inte en levande själ fanns kvar i hela byn.
Till och med husdjuren var skjutna. Hundar låg döda på gator och i gränder.
En del katter låg där också som pälsbitar, boor att ha som krage på gamla
damers gåbortkappor.
……
Det började bli kväll och snart skulle mörkret falla. Jag irrade omkring på
gatorna och bland husen utan att veta vad jag skulle ta mig till eller vart jag
skulle ta vägen. Vid vägkorsningen snett bakom en igenbommad kyrka fick
jag se en bensinstation. Kanske fanns någon där som visste något? Kanske
kunde man ringa därifrån?
……När jag kom fram kände jag igen bilen jag åkt med. Sönderskjuten.
Chauffören, klädd i sin röd- och blårandiga tröja låg framstupa invid kassan
där han stått beredd att betala eller kanske just betalat för reparationen av
sin bil.
……Tankar som inte hörde hemma här for igenom mitt huvud. Jag tänkte att
det var ju tur att han unnat sig att röka som en borstbindare istället för att
vara förståndig och ängsligt måna om sin hälsa för att inte riskera att få
lungcancer. Och så började jag bli hungrig samtidigt som jag skämdes
över att jag kunde stå här och tänka på mat. Men hungrig var jag och
trött också.
……Ett hjärtskärrande skrik hördes någonstans ifrån. Jag försökte lokalisera
ljudet och gick det till mötes utan att finna någon människa. Istället fann jag
en gris, en skadeskjuten sugga som sprang linkande på två och ett halvt ben
runt sina döda kultingar och skvätte ner dem med sitt blod. Grisen tycktes
inte fatta att det var meningslöst att skrika, att ingen ändå skulle komma
till hjälp. Hade jag bara haft ett gevär att skjuta den med hade jag kanske
glömt bort den plågade blicken som tycktes undra vad för ont hon hade
gjort för att bli utsatt för dessa plågor. Fast grisen rimligtvis borde ha
förblött strax efteråt kom dess förtvivlade tjut och sorgsna blick att
leva i mig länge.
……
Med tunga steg halvsprang jag tillbaka till byns centrum. Jag höll huvudet
högt, såg upp mot husväggarna för att slippa se den verklighet som jag ännu
tvivlade på var sann. Och kanske förväntade jag mig att strax få vakna upp
ur en ond mardröm.
……Så smått började jag inse att allt hemskt jag sett på TV och alla vidrigheter
jag läst om i tidningarna var sanna. Först nu förstod jag att jag aldrig riktigt
förstått att dessa bilder faktiskt var sanna.
……
En ljuvlig fågelsång någonstans ifrån. Den lockade mig till sig.
…….Jag gick in genom en öppen grind. Det droppade fortfarande från tvätten
på klädstrecket. Jag fortsatte in i ett hus och vidare igenom den mörka hallen
och kom ut till ett kök. Huset var tomt, sånär som på ett par kanariefåglar som
satt och kvittrade i en bur. Ingen människa fanns där inne. Doften av nybakat
bröd och matos slog emot mig som en påminnelse om mormors anspråkslösa
middagar med hönssoppa och sönderkokta grönsaker.
……Det var länge sedan jag träffade mormor tänkte jag innan jag kom på att
hon varit död i tio år. När jag tänkte på mormor fick jag en speciell känsla i
maggropen, en behaglig känsla av harmoni, en barnslig glädje som mormor
framkallade hos mig och som jag saknade när hon försvann.
……
På spisen stod en stor järngryta fylld med soppa, fortfarande ljummen.
Jag värmde upp soppan, dukade fram en gammaldags sopptallrik, ett
tjockbottnat dricksglas och en rispig matsked som smakade nysilver.
I ugnen, som fortfarande stod på fanns två limpor. De var lite väl
gräddade, nästan svarta, men det gjorde ingenting, de skulle gå bra att
äta ändå.
……Längst ner i något som liknade ett skafferi stod en mängd vinflaskor
med handskrivna etiketter på. Jag korkade upp en flaska och ställde den
på bordet. Snabbt, för att inte bränna mig lade jag ett av de nybakade bröden
direkt på bordsskivan. Med en grytlapp som var virkad i form av en gumma
lyfte jag av det tunga locket från grytan och hällde upp en stor portion
rykande het soppa i tallriken. Så slog jag mig ner vid bordet och åt och
drack med god aptit.
……Soppan var mustig. Kött, grönsaker, bönor och örter av olika slag.
Sällan hade jag ätit en så god och vällagad soppa.
……På en stol hängde en solkig kofta som jag satte på mig då det drog lite
om ryggen. Koftan saknade flera knappar och i fickan låg en fuktig näsduk
som jag snöt mig i. Jag lade tillbaka näsduken i koftfickan och tittade ut
genom fönstret och där ute var det dimma.
……Den kraftiga och starkt kryddade soppan gjorde mig varm och behaglig,
den fick kinderna att blossa och vinet gav mig ro.
……Det var som om hon som bott här i huset hade lagat soppan åt mig, att
hon hade serverat mig den och nu stod bakom mig och hoppades att den
skulle smaka mig bra. Förnimmelsen av att jag inte var ensam i köket, att
någon var där, någon som rörde vid mitt hår och som var glad att se mig,
gav mig tillfredsställelse.
……Lugn och trygg i den ombonade värmen och i ljuset av taklampans sken
levde jag mig in i att jag bodde i huset och att jag alltid hade bott här. Jag
kände mig hemma här och så nära de människor som bott och levt här sedan
generationer tillbaka. Det kändes som om jag hörde till deras familj, som
om jag var en av dem.
……Till efterrätt skar jag upp några bitar av en sockerkaka som stod i en
form på brödhyllan under porslinsskåpet. Den var bakad på margarin, det
kände jag på smaken. Annars var den god, lite söt kanske och torr. Den
ena biten efter den andra den slank ner medan jag alltjämt tittade ut genom
fönstret där diffusa konturer av hus och träd och buskar kunde skönjas
genom dimman.
……Jag satt där vid fönstret i flera timmar ända tills det var alldeles svart ute.
Långsamt reste jag mig från bordet. Jag drack upp den sista skvätten vin
och gick uppför en trappa och in i ett sovrum. Där tog jag av överkastet på
sängen, klädde av mig och satte på mig ett blommigt nattlinne i flanell som
låg under en hårt stoppad kudde. Så lade jag mig i sängen och drog
täcket upp till öronen och sov som en stock hela natten.
……På morgonen när jag vaknade, utvilad och vid gott mod bäddade jag
sängen och plockade undan efter mig. Jag skakade sängkläderna genom
fönstret och försökte förgäves få lakanet att ligga slätt över den knöliga
vaddmadrassen. Under sängen stod ett par rutiga filttofflor i herrstorlek
och bakom dem ett par mindre tofflor med kilklack och öppen häl och en
stor rosa tofs framtill. De var väl ingångna och passade mig perfekt.
……Istället för att ta på mig mina tajta jeans och den säckiga velourtröjan
satte jag på mig en städrock som hängde på en krok bakom dörren och så
började jag städa. Jag skakade mattan, puffade upp prydnadskuddarna och
tänkte dammsuga. Men jag hittade bara en sopborste med skyffel i en skrubb
utanför dörren. Det var så trångt i städskrubben och så mörkt att jag rev
ner både dammtrasor och skurtrasor, burkar med såpa i och något slags
silverputs. En flaska ammoniak hann jag precis fånga upp innan den
nådde korkmattan. Malmedel fanns visst där också, det kände jag på
lukten.
……Det luktade som hemma hos moster Linnea och morbror Kurt i
Råsunda där hela huset var garderat mot mal och även mot folk med
känsligt luktsinne.
……Jag sopade golvet och dammade av byrån, en tung blank mahognymöbel
som var så dammig att det gick att rita gubbar i dammet. Försiktigt lyfte jag
upp porslinsföremålen, var och ett för sig och torkade omsorgsfullt av dem.
Jag torkade av små lerkärl och byttor liksom de inramade familjeporträtten
som stod uppradade längs kanten. Den tjocka glansiga duken med guldfransar
fick jag skaka länge innan det slutade ryka om den.
……Här uppifrån var utsikten bättre än nerifrån köksfönstret. Jag kunde se
längre bort, ända bort till skogen där grantopparna var helt stilla. Inte en
vindpust viskade om oro eller kaos.
……
Nere i köket såg det annorlunda ut nu när solen tittade in genom fönstret.
Det såg större ut och fräschare. Men disken stod kvar som förut.
Även gårdagens frukostdisk stod där, intorkade rester i grötfaten och en
grötkastrull med vatten i.
……I skåpet ovanför diskbänken hittade jag efter en del letande en burk
kaffe. Och i väntan på att kaffet skulle koka diskade jag upp disken med
en borste som såg ut som en riskvast med snörning mitten. Skedarna som
låg i grötfaten lät jag vara, jag ville inte diska dem. Jag slickade på dem,
lite lätt så att min saliv blötte upp och blandades med någon annans saliv,
saliv som inte skulle utsöndras mer, aldrig mer behövas diskas bort.
……Jag slog på radion och lyssnade förstrött till en röst vars språk jag tyckte
mig känna igen men ändå inte förstod, en röst som talade lugnt och samlat,
som om ingenting hade hänt. Sedan spelades det musik, Beethoven tror jag
det var eller Bach.
……När jag druckit upp kaffet och ätit bröd med smör och hemlagad
marmelad på satte jag på en panna till. Inte för att jag var kaffesugen
utan för att det var så hemtrevligt att höra puttrandet på spisen och
känna kaffedoften sprida sig i köket med radiomusiken och fågelkvitter
i bakgrunden.
……Trallande efter musiken gjorde jag en noggrann husesyn. Jag
undersökte varje skrymsle och vrå. Jag tittade i skåp och lådor,
luktade på linnet, strök med fingrarna över stenmanglade lakan och
handdukar.
……Till min förtjusning fann jag en vackert mönstrad sidenscarf
med långa silkiga fransar och som såg alldeles ny ut eller rättare sagt
oanvänd. Den hade legat i linneskåpet i åratal, det kände jag på lukten.
Hon hade sparat den till något speciellt tillfälle. Ett tillfälle då man skulle
vara riktigt fin, en begivenhet bortom vardagen. Men tillfället som var
tillräckligt märkvärdigt för att använda den dyrbara scarfen hade aldrig
dykt upp. Så måste det ha varit. Kanske låg den där skyddad i skåpet
och väntade på att dottern en dag skulle få användning för den eller
att något av barnbarnen skulle göra den rättvisa. Men nu hade den
gjort sitt där inne i skåpet. Nu skulle den ut i ljuset och visa upp sig,
få beundrande blickar och leva ett meningsfullt liv. Jag lade den över
axlarna och kände mig fin, på samma sätt som kvinnan som bott i huset
säkert hade känt när hon framför spegeln provade sin vackra sidenschal.
……
På golvet ute i tamburen stod min skära nylonbag omgiven av
murriga kläder, murriga möbler och ännu murrigare väggar samt
tavlor med skymningsmotiv. Den tuffa väskan i årets modefärg
skar som en vass kniv rakt igenom hela huset och allt jag upplevt
där. Förvånat såg jag på den och undrade hur den hade kommit dit.
Jag hade inget minne av att jag släpat runt på den där ute i mardrömmen,
den tunga väskan som jag annars varit så besvärad av att bära på. Varför
skulle den dyka upp så här helt plötsligt? Hoppa fram som gubben i lådan
och boxa till mig rakt i solarplexus. Jag var inte mogen att se den ännu.
Den lyste som en ringande väckarklocka och påminde mig om verkligheten.
Jag var inte beredd att gå tillbaka dit ännu. Den verklighet som jag hade
upplevt här i huset där jag ätit och sovit och låtit mig omhuldas var mycket
starkare och verkligare än någonting annat jag varit med om.
……Men nu stod den där, väskan och pockade på uppmärksamhet. Det
finns ingen återvändo, tycktes den säga. Du måste bort härifrån, lämna
den där spökbyn innan det blir för sent.
……Jag gjorde en sista rundvandring i mitt älskade hus. Jag rörde vid
möblerna, smekte alla föremål som om de vore heliga. Färger och
former, nyanser, små skillnader i toner och ljus, allting registrerades.
Andaktsfullt insöp jag husets väsen och besjälade det med mig själv.
För sista gången slog jag mig ner på den knarriga gamla stolen vid
köksbordet. Jag lutade mig mot ryggstödet och tittade ut genom fönstret.
För sista gången insöp jag doften och harmonin som fanns här. Det var
som att ta farväl av en kär gammal vän.
Nu var utsikten annorlunda än hade varit kvällen innan. Ett äppelträd
stod i blom. Den låga stenmuren som skiljde tomterna åt var ärrad av
ålder. Och bakom lövträden mot öster skymtade skorstenen och en bit
av taket på grannens hus och bakom det kunde jag se ytterligare en
skorsten.
……
Jag gjorde i ordning en matsäck med smörgåsar som jag lindade in
i tidningspapper och lade i en galonväska som hängde på klädstången ute
i tamburen. I väskan låg en portmonnä med några slantar i och kvitton
från en livsmedelsaffär och en skrynklig näsduk. Allt detta lät jag ligga
kvar i väskan, slängde den på ryggen ovanför nylonbagen och gick ut ur
huset och stängde dörren efter mig. Då och då vände jag mig om för att
titta på huset och liksom än en gång säga adjö. Samtidigt försökte jag
undvika att se de döda kroppar som låg utspridda på marken var jag
gick. Men stanken av dem, en stank som jag fortfarande kan känna i
näsan när minnet kommer på, gick inte att undgå.
Om jag skulle gå vägen tillbaka till järnvägsstationen? Det var bara det
att jag inte visste åt vilket håll den låg. Kunde inte erinra mig ifrån
vilket håll vi hade kommit med bilen dagen innan. Fanns någon kvar att
fråga i någon annan by?
……Så kom jag att tänka på kanariefåglarna. Vem skulle ge dem mat och
vatten? Jag vände om sprang tillbaka till huset, in i köket och öppnade
fönstret. Såå ja, sa jag när jag öppnade luckan till buren och förväntade
mig att fåglarna genast skulle flyga ut i friheten. Men de satt kvar. Såg
de inte att luckan är öppen? undrade jag. Äsch, de skulle säkert hitta ut
när de blev hungriga, tänkte jag och såg framför mig hur de blev anfallna
av större fåglar så snart de kom ut. Men bättre det än att törsta och svälta
ihjäl tänkte jag och skyndade ut igen. Den här gången tog jag ur nyckeln
som satt i låset och la den i fickan.
……
Jag tog en cykel som stod lutad mot en telefonstolpe, satte bagaget på
pakethållaren och cyklade iväg till bensinstationen där jag pumpade upp
däcken. Allt såg ut som det gjort dagen innan, förutom att det nu hade
anlänt ett gäng råttor som nyfiket nosade, eller vad de gjorde, på liken.
……Jag som alltid hade varit så rädd för råttor och äcklats av deras långa
hårlösa svansar brydde mig inte om dem nu. Inte ett dugg. De fick gärna
vara där hur mycket de ville och hur många som helst. Det rörde mig inte
ryggen. Och inte brydde de sig om mig heller.
……Jag fortsatte att cykla längs vägen som kantades av tät barrskog. Det
gick lättare att cykla nu med mer luft i däcken.
……Jag cyklade och cyklade och cyklade. Jag passerade åkrar, ängar och
berg.
……Efter flera timmar kom jag fram till en annan by. Jag såg fram emot att
få träffa människor och att få berätta om vad som hänt. Trots att det bara
var ett dygn sedan jag senast talat med en människa kändes det som om år
förflutit.
……Jag lade cykeln åt sidan och sprang in i ett café. Stanken där inne
studsade mig tillbaka ut igen. Jag skrek. Jag tjöt. Jag grät ohejdat.
Överallt låg döda människokroppar i levrat blod. Fåglar flaxade runt dem
och kraxade. Jag kunde, trots att jag vände bort blicken inte undgå att i
ögonvrån se maskar som krälade på liken.
……Vad hade hänt? Var hela landet utplånat? Hela Europa?, Sverige?
Vad som helst kunde ha hänt.
……Ingenting visste jag. Jag visste inte vilka det var som hade skjutit och
varför, jag visste inte vem eller vilka som låg bakom. Jag visste bara att
jag måste komma bort därifrån så fort som möjligt. Jag ville hem. Jag ville
hem nu genast och träffa mamma och pappa. Jag ville träffa mina syskon.
Och Claes-Göran. Honom hade jag nästan glömt bort. Jo, visst längtade jag
efter honom också, visst gjorde jag det. Jo då. Men väntade han på mig?
Hade jag något hem att komma tillbaka till? Fanns min familj kvar? Mina
kära och nära? Fanns någon enda människa som jag kände överhuvudtaget
kvar?
……Som besatt cyklade jag vägen fram, visste inte vart jag var på väg eller
i vilken riktning jag åkte. Men jorden är rund så någonstans skulle jag
hamna. Jag kände ingen trötthet, ingen hunger. Det var som om fötterna
trampade av egen kraft och jag själv befann mig någon annanstans. Jag
passerade flera byar. Inga ljud hördes därifrån.
……Det började bli mörkt men jag fortsatte att cykla trots att jag inte såg
så bra längre. Ett ljus skönjdes långt bort i fjärran. En bil närmade sig.
Var det en fiende eller kunde jag få hjälp? Jag stannade cykeln och ställde
mig en bit in på en åker, funderade över hur jag skulle göra, skulle jag ge
mig till känna eller inte. Men innan jag bestämt mig hade bilen kört förbi.
……Nu visste jag varken ut eller in. Ingenting visste jag om världen utan-
för, jag visste inte vart vägen ledde. Men eftersom jag förstod att vad jag
än skulle göra var det antingen rätt eller fel, så var jag inte rädd. Det
var bara att cykla på, i långsamt mak eftersom jag bara kunde se några
meter framför mig. Klokast hade väl varit att stanna och vänta till
gryningen. Men en okuvlig rastlöshet tvingade mig att oavbrutet vara
i rörelse.
……
Jag hade haft tur, jag hade tagit rätt väg, om än en lång omväg. Staden
som jag lämnat bara ett dygn tidigare låg nu framför mig som en hägring
omsluten av uråldriga berg där vattenfall forsade ner i ån.
……Uppblandat med bruset från vattenfallet ekade en signal långt bortifrån.
I nästa ögonblick kunde jag höra ljudet från ett inbromsande tåg. Hjärtat
slog några slag extra. Det gick inte många tåg därifrån, kanske ett eller
två om dagen. Adrenalinet steg och jag cyklade fortare och fortare.
Hjulen snurrade tungt nu. Det var inte mycket luft kvar i däcken.
Men jag måste hinna fram. Måste! Måste! Måste!
……Med andan i halsen parkerade jag cykeln vid ett cykelställ innan
jag hoppade upp på tåget som började rulla i samma stund som dörren
stängdes bakom mig. Och knappt hade jag slagit mig ner i fåtöljen
förrän jag sjönk ihop och somnade av utmattning.
……När konduktören väckte mig för att klippa biljetten ville jag fråga
honom om han visste vad som hade hänt. Men jag gjorde inte det,
fick aldrig fram orden.
……Snart somnade jag om och sov tills jag blev väckt av passpolisen
vid gränsen. Allt gick normalt till. Konduktören hade sett helt normal
ut och passpolisen röjde inte en min som skvallrade om någonting
ovanligt. Det var glest med passagerare på tåget och jag hade en hel
kupé för mig själv. I kupén intill kunde jag höra dova röster samtala
på ett vardagligt sätt, lugnt och sansat. Kanske hade de blivit bekanta
på tåget och artigt börjat prata med varandra om ditt och datt. Eller
kanske reste de tillsammans och…
……Jag somnade igen och vaknade först när det var dags att byta tåg.
Men ivrig som jag var att komma hem så fort som möjligt beslutade
jag mig för att ta flyget istället.
……
På flygplanet fick vi svenska tidningar. Jag läste rubrikerna:
”Militärkupp”. Längre fram i texten framgick att militären skjutit
i ett tiotal byar och att flera tusentals invånare hade blivit dödade.
Av någon underlig anledning blev jag mött på Arlanda av några
journalister som ville att jag skulle berätta om vad jag sett. Hur de
visste att jag varit där var för mig en gåta som jag aldrig skulle få
svar på. Det var ju ingen som visste att jag skulle åka just dit.
Mitt pass hade inte blivit stämplat och inte heller hade jag hunnit
skicka några vykort.
……Hur som helst vägrade jag att bli intervjuad. Jag har alltid varit
blyg och känt olust vid att synas med foto eller namn någonstans
och allra minst i massmedia. Och förresten, vad hade jag att säga
som skulle kunna hjälpa någon? Ingenting. TV och tidningar var
fullmatade med vittnen till hemska händelser. Min egen upplevelse
av vad som hänt skulle jag ändå inte kunna beskriva i några korta
meningar.
Nu, fyrtio år senare har jag blivit en berömd kvinna och har synts i
både TV och tidningar åtskilliga gånger.
……
I morgon skall en ung TV-reporter göra ett porträtt av mig. Vi har
träffats några gånger och han har förberett frågor som jag skall svara
på.
……Då, i morgon tänker jag berätta om när jag befann mig mitt i ett
inbördeskrig någonstans i Östeuropa och hur jag upplevde dessa dagar.
Jag ska visa honom en matta, en trasmatta som ligger ute på verandan
och som jag vävde för så där en trettiofem år sedan och som har inslag
av en städrock som av misstag följde med mig hem därifrån.
……
Jag tänker ofta på den där byn och undrar hur det ser ut där nu. Bor det
annat folk där? Värdshuset, går de dit och dricker öl? Och huset, mitt
älskade hus som jag bodde i. Finns det kvar? Minns det mig? Bor någon
där nu? Alla möbler och prydnadssaker. Finns de kvar? Och i så fall är det
någon som tycker om dem, någon som smeker möblerna? Och vet de vad
som hände med dem som bodde i huset för fyrtio år sedan? Har de bytt lås?
Kära nån! jag har ju nyckeln kvar. Någonstans. Cykeln, står den kvar vid
stationen eller var det någon som tog den? Nej, den kan väl inte stå kvar
där, rostig som den måste ha blivit, den redan då åldriga cykeln.
Många gånger har jag tänkt återvända till byn. Möjligheter har inte
saknats men det har aldrig blivit av. Men det är väl inte för sent än?
……Det gäller ju bara att göra det.
……I övermorgon? Nej, då är det lördag. Men på måndag.
……Ja, nu har jag bestämt mig. På måndag går jag till resebyrån och
beställer en biljett och så reser jag om tio dagar. Då har vi kommit
en bit in i april.
……Det ska jag göra!