Han hade varit en drummel. Han hade åkt dit för bilstölder, butiksinbrott
och bedrägerier.
……Det hade blivit ett par år på kåken. Men inte mer.
……För de svårare brotten hade han klarat sig undan rättvisan. Och tur var
det, tänkte han nu när han kommit på bättre tankar.
……Många av hans gamla polare som från början varit ganska så oskyldiga
hade lärt sig knarka på kåken. De hade lärt sig att göra stötar så häftiga att
de nu var kåkfarare på heltid.
Ja, han hade klarat sig tänkte han, från både drogmissbruk och fortsatt
kriminalitet.
Nu var han en Svensson. Hade fått jobb som dammsugarförsäljare på
Electrolux och var på god väg att avancera till försäljningschef.
Han hade stadgat sig nu, skaffat fästmö med barn och hus och allt.
De hade träffats på en dansrestaurang. Hon hade suttit vid ett bord
tillsammans med en väninna och smuttat på en Bloody Mary. Han hade
spanat in henne en stund och några starköl senare bjudit upp.
Så gick det som det gick. Det sa klick och på ett kick hade han hämtat
sitt pick och pack och flyttat hem till henne.
Den första morgonen han satt i hennes kök och drack kaffe med rostat
bröd och marmelad och tittade ut genom fönstret tänkte han att här kände
han sig hemma. Det kändes som om det inte var första gången han var
här, som om han hade varit här förut.
……Det var ett tecken, tänkte han, ett tecken på att allt var rätt, att hon var
den rätta, att allting var som det skulle.
……När han kom hem från jobbet på kvällen och parkerade bilen utanför
huset kände han åter igen sig. Men nu kände han sig inte hemma, kände
bara igen omgivningen runt omkring. Och när han för första gången i nyktert
tillstånd satt i soffan i vardagsrummet och väntade på att middagen skulle
serveras kände han igen rummet, soffan, möblerna.
En dag för flera år sedan, när hon trött och irriterad efter en lång och
stressig arbetsdag kommit hem, parkerat bilen på parkeringsplatsen och
släpande på två tunga matkassar skyndat in genom grinden och fram till
huset, fann hon, just när hon krånglat fram nycklarna ur handväskan, att
ytterdörren redan var öppen.
……Jäkla ungar, hade hon tänkt. Jäkla ungar som glömmer stänga dörren efter
sig. Vem som helst hade ju kunnat komma in här i huset och stjäla allt vi
äger och har, hade hon tänkt alldeles innan hon klivit in över tröskeln och
sett hela bedrövelsen.
……Allt hade legat utslängt på golvet. Skåp och lådor var tömda, garderoberna
genomrotade, ingenting var orört.
Det tog ett år minst innan hon kunnat lämna en slutgiltig sammanfattning
av allt som stulits.
……Men fortfarande när hon det var något hon inte kunde hitta antog hon att
det måste ha blivit stulet den där olycksaliga torsdagen i november, året då
hennes pappa trillat i sjön då han stått på isen och pimplat fisk, haft isdubbarna
med sig i en kasse som han lämnat kvar i bilen men haft turen att bli uppdragen
med ett rep av en mer förutseende vinterfiskare.
Hon hade hatat. Hatat mannen som klivit in i hennes liv, som skändat
hennes hem, stulit dyrgripar som inga pengar i världen kunnat ersätta.
Arvegods som hon tagit tillvara, månat om, putsat på, älskat. Denna
ondskefulla människa, denna totalt hänsynslösa varelse som rubbat hennes
sinnestillstånd så till den grad att hon hade svårt att sova om nätterna,
detta odjur hade aldrig åkt fast för brottet.
……Somliga nätter hände det att hon vaknade med ett ryck och tyckte att
en tjuv smög omkring i rummet. Ibland fick hon för sig att tjuven aldrig
lämnat huset, att han fanns kvar gömd någonstans och iakttog henne och
barnen för att plötsligt hoppa fram och slå ihjäl dem.
……Aldrig någonsin skulle hon komma att bli återställd ifrån den svåra
chocken. Aldrig skulle hon annat än hata tjuven. Intensivt och ihärdigt
hatade hon honom än i dag.
Han mindes att det var utanför ett hus, inte så olikt det här huset, som
han tillbringat några ruggiga höstmorgnar för ett par år sedan. Han hade
suttit i sin bil och bevakat det några dagar och lärt sig familjens rutiner.
Han hade väntat ut dem. Så slog han till. I en stulen bil hade han suttit
gömd och sett när hon gått ut, startat sin bil och åkt därifrån. Efter en
stund hade barnen gett sig iväg. Båda två samtidigt. De hade sett sig om,
åt vänster och höger och åt vänster igen och sedan hade de korsat gatan
och försvunnit bort mellan träden på skogsvägen som leder till skolan.
Snabbt som en pil hade han hoppat ut ur bilen, smugit in på tomten, fått
upp ytterdörren med en kofot och sökt igenom hela huset. I varje skrymsle
och varje vrå hade han letat efter värdeföremål, tillräckligt attraktiva
för att sälja till säljare som sålde vidare till intet ont anande köpare.
På den kretongklädda soffan hade han hoppat upp med leriga skor för att
skära loss tavlan ur en ram. En oljemålning som sedan visat sig vara helt
värdelös.
……Det hade varit ett beställningsjobb. Smycken och silver. Ingenting
förutom lite småpengar, några tior och en hundralapp som legat gömt
i ett fack i sekretären behöll han själv. En bra slant hade han tjänat.
Minns inte hur mycket, minns inte heller till vad han hade använt pengarna.
Om han hade haft roligt för dem eller om de bara gått åt till sådant som
han redan var blasé på och egentligen inte hade någon lust till alls.
Dom satt där nu i soffan, samma soffa som han en gång smutsat ner med
leriga skor, och såg förälskat på varandra.
Alltjämt hatade hon tjuven och det hatet skulle aldrig försvinna. Än idag
skulle hon kunna döda honom, strypa honom med sina bara händer, om
hon bara fått tag i detta vedervärdiga monster till människa.
Han mindes hur bråttom han hade haft då, den gången. Han jämförde med
hur han hade det nu.
……I ett hus, ungefär som detta hade han med andan i halsen, knotter på
armar och ben och kalla kårar längs ryggraden smugit sig in och lika
skräckslagen smugit ut igen, åtföljd av rakt ut stående nackhår.
……Och nu, nu var han inbjuden i ett hus, ett likadant hus som då, eller
var det kanske samma hus? Den här gången hade han ringt på dörren med
buller och bång – jo, nog hade han sett ett sådant lås förr alltid – och blivit
insläppt och med en stor kram dragits, ja nästan släpats in i tomtebolyckan.
Det var annat det, tänkte han.