Det var en gång en bonde som levde sitt liv ungefär som alla andra.
Han var med om glädje och sorg, kärlek och hat och han var snäll
ibland och elak då och då.
……När han hade levt i sjuttioåtta år och låg i sin säng en kväll och
väntade på att få somna kom där in genom fönstret en man som var
klädd i en svart fotsid kåpa med uppfälld kapuschong. I handen höll
han en lie med ett skaft, lika långt som mannen själv.
……Liemannen ställde sig vid fotgaveln av sängen och vinkade den
gamle till sig.
……Bonden blev förskräckt, stammade och sa att det inte alls var dags
för honom att dö ännu inte! Han var inte klar med skörden än och på
lördag skulle han iväg till grannbyn och spela dragspel på en fest.
……Och brännvinsflaskan som han gömt i linneskåpet, den måste han
ställa någon annanstans för annars skulle frugan bli rasande. Hon skulle
bli så arg att hon inte skulle märka att han var död ens. Och vad skulle
prästen säga när han vid gravölet hittade en halvpanna gömd bakom
bibeln i bokhyllan.
……Men Liemannen ansåg att fanns det ingenting värre som bekymrade
honom än detta så kunde han inte ge honom något uppskov.
Den gamle mannen grät och bönade och bad. Nej, han ville inte dö ännu.
Hösten var så vacker. Han ville åtminstone få se träden skifta färg. Han
ville skåda den vackra färgprakten. Se bladen bli röda, bli gula, brungula
och gulgröna och alla nyanser däremellan. Och än en gång ville han
uppleva höstens friska dofter. Han ville gå bland prasslande löv och han
ville äta av svampen som barnbarna plockat. Och kon som snart skulle
kalva. Och så grät han igen.
……Strunt, tyckte Liemannen. Hade han inte haft sjuttioåtta år på sig att
uppleva vackra höstar och äta svamp på kanske? Inte var det väl något
märkvärdigt med den här hösten. Nej, det fanns gott om andra människor
som kunde ta tillvara på hösten. Så den här hösten skulle klara sig alldeles
utmärkt utan hans beundran.
Bonden kved och snyftade. Om han bara hade låtit bli att göra det ena
och det andra. Om han hade tagit chansen här och ansträngt sig lite mer
där. Om han varit lite hygglig när han haft möjligheten att hjälpa sin bror
att komma på fötter då han hade det svårt. Om han tänkt på att njuta av
badet i den klara sjön istället för att reta upp sig på att han inte haft råd
att resa till kusten, som svågern hans. Om han bara hade gjort lite annorlunda
val i livet hade hans tillvaro blivit mycket bättre och han kanske hade varit
nöjd och glad att få sluta sina dagar nu.
Nu lystrade Liemannen till hans klagan. Joo, han ville ha sitt gamla liv
annorlunda han. Han höll med den gamle mannen om att mycket gott blivit
ogjort och mycket dumt blev gjort bara för att han inte tänkte längre än
hans långa gredelina näsa räckte.
……- Jasså du? Du vill ha en chans till du? Du vill ändra på dina steg du
tagit du? Liemannen kliade sig i huvudet, tittade upp mot taket, som om
där satt någon och svarade på hans undran. Till slut tog han några steg
fram mot sängen där åldringen låg med skräckslagna ögon. Han lutade
sig över honom och sa:
……- Jag ger dig tio ting som du kan göra om. Tänk nu noga igenom vilka
tio handlingar i ditt liv som du vill ändra på och du ska få göra om dem
och du ska få se hur livet far fram med dig med dina nya val.
Mannen blev så lycklig att han ville omfamna Liemannen. Men när han
sträckte upp armarna mot hans hals var han redan försvunnen. Och
framför honom stod plötsligt hustrun, som vaknat, stigit upp och sett
till katten och misstänksamt undrade varför han bar sig så kärvänligt åt,
helt plötsligt.
Sedan somnade han lugnt och stilla. Och under natten som var en helt vanlig
natt och inte längre än någon annan fick han uppleva hela sitt långa liv
åter igen. Han fick ändra på de val han gjort vid olika vägskäl i livet
och han fick låta sitt hjärta styra sina steg, om han ville, vill säga, och inte
lät vanan eller slöheten bestämma. Och då bar det sig inte bättre än att han
vid nästan alla tillfällen ändå valde samma väg som han valt förut.
……Han hade ju där i sängen när han talat med Liemannen alldeles glömt
bort vad för slags känslor han hade haft vid livets olika skeden. Han hade
också glömt bort att det hårda arbetet och andra störande inslag inte
gynnade hans klokhet i att råda över tankar och handlingar.
……Och brodern hans, den slarvern, hade gått honom på nerverna så till den
grad att han riktigt önskade honom åt fanders.
……Och den granna bondjäntan som han hade haft chans att bli gift med
men som han ändå drog sig undan, hon hade varit så mycket duktigare än
han, så mycket klokare och så god att han kände sig inte vara henne värd.
……Och svågern som rest på semester till kusten hade hånat honom för att
han inte haft råd till det och för att han inte kunnat lämna sin gård och alla
djuren. Det var ju inte avsaknad av kusten som gjort honom missbelåten
utan den briljerande högfärden hos svågern.
……Och drummeln till grabb som han hade sen. Han hade nog fått några
hurringar för lite han, målade tavlor som han gjorde istället för att
arbeta. Ja, det var så han fick skämmas ögona ur sig. Till och med
Liemannen måste ju ha undrat vad för slags far han var som inte fått pli
på ungen sin.
Nej, inte blev han så mycket bättre av eftertankens kloka beslut inte.
Men lite roligare kunde det bli i alla fall.
Han fick åka med ett lastfartyg som gick till Amerika. Och där borta
jobbade han på en farm Minnesota under några år.
……Och fantastiska skrönor om vad som tilldrog sig där på den tiden drog
han så snart någon kom i hans väg.
……Och frun hans, hon hann bli gift hon, innan han kom tillbaka hem. Och
änka blev hon också innan de gifte sig med varann. Så hon hade lärt sig
lite om livet och av tacksamhet över att ha en karl i huset så att hon inte
hackade på honom ständigt och jämt. Och ungarna hans hade hon redan
fått, så de var färdigsnutna när han kom hem.
……Och nog såg han solen lite oftare än förr alltid. Och han lät sig blå-
bären väl smaka. Och hästen som var så snäll fick en klapp extra lite då
och då.
Så lade han sig tillrätta i sängen och var nöjd och glad. Nu fick han gärna
ta honom, Liemannen. Nu var han beredd. Han till och med såg fram emot
att bli förd upp till himlen där alla gamla släktingar skulle möta upp och
där kanske Jesus själv skulle ta emot trots att han aldrig trott på varken
honom eller hans lära. Men kanske fruns trogna besök till gudstjänsterna
skulle vara honom till gagn för en gångs skull. Han hade ju fått sköta
bondgården ensam när hon gått till kyrkan om söndagsförmiddagarna
och suttit och skvallrat vid kyrkkaffet till fram på eftermiddagen.
……Men ingenting hände. Frun snusade i sängen bredvid och katten
spann vid fotändan.
……- Hallå! sa han försiktigt så att han inte väckte frun och katten.
Hallå! hallå! Men ingen Lieman syntes till.
……Så kom han att tänka på hästen igen. Kanske skulle han ta farväl av
honom först? Kanske var det det som Liemannen väntade på?
……Han smög sig ut till stallet för att än en gång klappa sin kära gamla
häst.
……Varför inte ta en avskedstur i månskenet? tänkte han.
Så spände han för hästen och red ut i natten. Luften var ljum och
vindarna stilla. Hästen travade på i sakta mak som om det vore en vanlig
arbetsdag.
……Strax var de framme vid vägkrönet. De stannade upp ett ögonblick.
Bonden såg ut över ägorna. Han blickade bort mot soluppgången i öster.
Det var en mäktig syn.
……Plötslig dök en mullvad upp. Hästen stegrade sig och slängde mannen
ur sadeln.
– Vad i herrans namn hade han ute att göra mitt i natten? snyftade frun
vid begravningen.