Det ryktades att ett monster, stort som en elefant och med fötter större
än ett lejons strök omkring uppe i alpernas otillgängliga marker. Var man
som bodde i bergsbyarna visste alldeles säkert hur monstret såg ut och att
dess ohyggliga läte kunde få vem som helst att tappa förståndet, trots att
ingen människa hade sett det på över hundra år.
Helmut försörjde sig som skidlärare på en av de större turistorterna i
Österrike och på sommaren undervisade han i tennis.
……Han trivdes alldeles utmärkt med sitt arbete. Tyckte om att träffa
människor av olika slag, att diskutera med dem om allehanda spörsmål och
att ge en extralektion då och då, till någon ung dam som lät sig tjusas av
hans charm, om hon var snygg vill säga och inte verkade alltför tvär. Men
ibland, ofta i slutet av varje säsong tröttnade han på sitt jobb, kände
sig uttråkad och hade svårt att finna något sätt att stilla sin rastlöshet
på.
En av dessa dagar då han kände sig allmänt missmodig och olustig vaknade
han upp en morgon med en lysande idé uppenbarad för sig.
……Det var hans lediga dag. Han steg upp, drack en kopp café‚ au lait, åt
en croissant med smör och marmelad på och gav sig iväg ut. Halvspringande
skyndade han ner för gatan för att hinna med den tidiga postbussen till
Salzburg.
……Knappt hade staden vaknat innan han knackade på hos en sömndrucken
körsnär som han kände sedan tidigare. Av honom köpte han ett par stora
björnhudar, en rulle björntråd och några kraftiga synålar. Sedan gick han
vidare till en skoaffär och bad att få prova de allra högsta platåskorna
som fanns på lager. Därefter fortsatte han runt kvarteret till en skomakare
hos vilken han skaffade sig ytterligare ett par höga platåsulor.
……Vid muntert sinne åkte han hem och satte genast igång att sy sig en
dräkt av björnskinnen. Av skinnstuvarna som blev över tråcklade han ihop
två stycken stora fodral som skulle föreställa djurfötter. Och klackarna
han köpt hos skomakaren spikade han fast på platåskorna för att sedan klä
in alltsammans i de tretåade djurfötterna.
……När han efter stor möda och mycket besvär hade gjort allting i ordning
gick han trallande upp på vinden och plockade fram en gammal ryggsäck som
han råkat få med sig hem efter en militärövning i sin ungdom. I den packade
han ner björnskinnsdräkten, djurfotsfodralen och platåskorna. Och så
vandrade han bort till en ensligt belägen plats där han färgade in ansiktet
med grå brunkräm och målade dit täta mörka sträck. Han satte på sig den
otympliga munderingen, fällde upp kapuschongen, som var sydd som ett
huvud med skära trikåöron viftande för vinden och strök morrande omkring
i bergen och skrämde slag på folk och fä.
George, en amerikansk försäkringstjänsteman från Ohio, som sett ett TV-
program om folk som trodde att en snöman bodde uppe i de österrikiska
bergskedjorna hade kommit på samma idé.
……Han lät sy en vit vargskinnsoverall och ett par jättelika fötter av beige
nappa. Sedan provade han ut en skräckinjagande monstermask i en
maskeraduthyrningsbutik i Detroit medan både butiksföreståndaren och
de båda biträdena, den ena med kort snäv kjol och den andra klädd i en
vit nystruken skjortblusklänning, fick klättra upp och ned för stegar och
leta i de dammiga hyllorna efter en tillräckligt hög hatt.
……Mitt i pälsen skar han ut fyra små, nästan osynliga hål för ögon,
näsa och mun. Och för att se betydligt längre ut än han redan var lät
han monstermasken vila på den höga hatten.
……Med alltsammans nedpackat i en resväska som han tvingats ställa sig
på och hoppa flera gånger för att få igen, och som han för säkerhets skull
försett med kraftiga läderremmar runt om, gav han sig iväg på en charter-
resa till Österrike.
……Väl framme i det luxuösa snöparadiset smög han sig ut tidigt på
morgnarna och satte, i skydd av mörkret på sig sin utstyrsel och roade
sig resten av dagen med att springa runt i bergen och skrämma vettet ur
fotvandrande turister och hurtiga slalomåkare.
En dag när både Helmut och George var ute för att roa sig med att se
belåtna semesterfirare, skrikande och med uppspärrade ögon, hoppa
flera meter upp i luften bar det sig inte bättre än att de stötte ihop med
varandra.
……Helmut hade gömt sig bakom några buskar när han tydligt kunde höra
stegnalkas. Glad som en lärka skuttade han fram och vrålade det värsta illvrål
han orkade.
……George som också gått där bland buskarna och hört någon röra sig bakom
ryggen hade tagit sats och hoppat fram och ylat det mest fasansfulla oljud
han kunde åstadkomma.
Båda blev de så förskräckta att de tjöt värre och mer hjärtskärande än
den ilsknaste flock av uppjagade djungeldjur. Och de sprang, ja de
nästan flög iväg åt varsitt håll för att aldrig någonsin återvända upp till
bergen mer.