En man hade rymt ifrån polisen för att slippa sitta i fängelse.
……Han hade gömt sig ett stycke in i skogen och byggt sig en koja av
grankvistar, lera och nedfallna löv. Kojan som låg inbäddad mellan stora
stenbumlingar och avbrutna träd smälte så väl in i omgivningen att nästan
ingen som passerade den skulle kunna upptäcka att den fanns där.
……Per hade hört talas om mannen och funderade både länge och högt
över varför han skulle sitta i fängelse. Men ingen gav honom något svar.
Per hade just fyllt fem år och fått en fin leksaksbåt som hans pappa hade
köpt åt honom i födelsedagspresent, men som han inte själv hade kunnat
överräcka till sin son därför att han hade dött bara två dagar tidigare.
Det hade varit ett förskräckligt snyftande och snörvlande där hemma på
gården. Alla tjöt de sina klagolåtar om hur orättvist livet var. Att en del
fick gå före andra som var både äldre och skröpligare och dessutom bara
till besvär. Några tittade upp mot himlen och frågade ”varför?”, som om det
där uppe bland molnen skulle finnas ett svar. Andra var arga och hötte med
näven och somliga bara ruskade på huvudet.
……Också Per hade tyckt det var tråkigt att hans pappa hade dött. Men
ännu tråkigare var det att han inte fick ha det där födelsedagskalaset som
han så länge hade sett fram emot, med alla kamrater som skulle komma
och släktingarna som skulle dyka upp en efter en och ha presenter med
sig, inslagna i paket med glänsande snören om och rosetter på.
……Det var först när han inte hade sett sin pappa på länge, när han inte
hört honom bullra vid middagsbordet, pratande om oväsentligheter kring
avelstuppar och sädesskörd, som han började sakna honom. Och då grät
han förtvivlat och frågade alla som kom i hans väg var hans pappa var
någonstans, varför han inte kom tillbaka.
En dag tog Per sin båt och gick bort till skogen där den stora ån rann.
Han lade några kottar i båten, sänkte ned den i vattnet och lät den flyta
medströms. Båten flöt iväg snabbare än han hade tänkt sig och rätt som
det var såg han den inte mer.
……Han sprang allt vad han orkade för att få fatt på sin nya båt. Vigt
hoppade han över trädrötter och stenar, han genade mellan taggiga buskar
och sly, de bara fötterna plaskade i vattenpölar. Och så plötsligt, utan
att ha sett sig för, sprang han rakt in i famnen på en man. En storväxt
karl som luktade svett och otvättade kläder och vars fårade ansikte var
gömt bakom ett rött och vildvuxet skägg.
……Mannen som hade sett båten flyta utmed bäcken hade blivit så
fascinerad av den att han inte kunnat låta bli att följa efter den ända tills
den kört fast i en torr björkkvist som fallit ner i ån. Men om han haft en
minsta aning om att båtens ägare befann sig i närheten och också letade
efter båten hade han genast skyndat iväg tillbaka sitt gömsle för att inte
komma ut mer den dagen.
……Men nu stod de där öga mot öga, och lika snopna var de bägge två.
……Mannen var så hungrig nu att han inte kunde tänka klart. Så han bad
Per om att skaffa honom lite mat. Bröd och ost. Kanske fisk eller kött.
Lagad mat. Ärter och fläsk. Ja, han var så hungrig att han räknade upp alla
tänkbara maträtter och ju fler rätter han räknade upp desto fler kom han
att tänka på. Men så sa han, just när Per skulle vända om för att springa
tillbaka hem igen, att han måste vara försiktig, mycket försiktig och inte
tala om för någon enda människa att han hade mött honom. Ingen människa
fick veta att mannen höll till i skogen.
……- Kom ihåg det! Skrek han.
……- Det är viktigt! Mycket viktigt!
……Per, som genast fattat tycke för mannen, sprang det fortaste han kunde
hela vägen hem.
……Där hemma var det tomt, sånär som på pigan som stod på balkongen
och skakade sängkläder. Försiktigt smög han sig ut i köket och gjorde i
ordning en rejäl matsäck. Och strax var han tillbaka hos mannen igen med
bröd, smör, ost, sill, några bitar stekt fläsk och en stor flaska svagdricka.
Med darrande händer och med fingrarna halvvägs in i munnen stoppade
den utsvultne främlingen i sig maten. Han böjde huvudet bakåt och lät
svagdrickan rinna ner i halsen. Den rann utmed mungiporna och blötte
skägget och öronen och strilade ner utefter halsen så att skjortan av
flanell blev alldeles våt.
……Aldrig hade Per sett en människa äta på ett sådant sett förut. Inte ens
den luggslitna gamla jycken som bodde i hundkojan bredvid syrenbersån
åt på det viset.
……Som uppslukad av ätande och drickande tycktes mannen varken se eller
höra. Han bara tuggade och svalde. Och tur var det. För trots att Per hade
lärt sig att man aldrig får stirra på någon hur underlig han än ser ut eller hur
konstigt han än bär sig åt, så stod han där nu gapande med ögonen runda
som tefat och stirrade som aldrig förr.
Skakad av vad han sett och med en alldeles ny känsla inom sig fortsatte
Per att smuggla mat till sin vän varje dag.
……Pojken tyckte så synd om den stackars farbrorn som hade jagats ända
bort till skogen bara för att han hade gjort något som han inte fick. Något
som var förbjudet men som han hade gjort i alla fall, trots att han visste
att det inte var tillåtet.
……Med stor inlevelse och med ett hjärta som höll på att brista av med-
känsla hade Per iakttagit hur den fullvuxne mannen, likt ett barn, desperat
sökte tillfredställa sina mest primitiva behov.
Det blev en kall vinter. Snön låg decimeterhög på taken och folk kurade i
stugorna. De som tvingades ut i kylan fällde upp kragarna, drog ner mös-
sorna och gick med krökta ryggar i skydd mot de hårda isvindarna. Redan
i november såg landskapet ut som på ett julkort av Jenny Nyström.
Då den första snön kommit och det blivit kallt tog Per med sig sin pappas
vadmalsbyxor och vadmalsjacka, rejäla yllekalsonger och flera par hem-
stickade raggsockor. Ingen märkte att kläderna hade försvunnit, för ingen
hade tid till annat än att sköta den stora bondgården där det nu var en man
mindre med i arbetslaget, som dessutom bestod av nästan bara fruntimmer.
……Uppe på vinden hade Per hittat både vargskinnsmössa och filthatt, flera
fårskinnsfällar samt gamla läderstövlar och pjäxor som säkert hade tillhört
hans farfar eller kanske rent av farfars far. Och allt detta lyckades han,
under några få turer, osedd, föra med sig till den insnöade kojan i skogen.
Varje morgon när huset var tomt och köket fortfarande doftade av kokt
kaffe satte han på en panna nymalet. Han skyfflade in ett par extra vedträn
i spisen där elden höll på att falna. Och när kaffet kokat upp och sumpen
sjunkit till botten fyllde han en termos med den rykande heta drycken. En
näve sockerbitar lade han i innan han satte på korken och smög in termosen
under jackan. Sedan stoppade han några hembakade kanelbullar i fickorna
och sprang jublande iväg med frukosten till sin hungrige skyddsling.
Så höll Per på i ett helt år, ända tills han började i skolan. Och vad som
sedan hände med den fredlöse mannen kunde han inte längre komma ihåg
när han många år senare funderade över sin käre barndomsvän. Kanske fick
de tag på honom till slut och satte honom i fängelse, eller så flydde han
någon annanstans där ingen kände igen honom, eller, eller….?!
……Nej, Per kunde inte minnas vad som hände, vad det var som gjorde att
han slutade upp att ta med sig mat och kläder till den utblottade trashanken.
Inte var det väl så att han fått så mycket att göra att han glömde bort
honom? Nej, så kunde det inte ha varit. Aldrig skulle han väl ha glömt
bort sin käre vän som behövde honom så väl? Aldrig skulle han väl av pur
glömska ha låtit honom svälta ihjäl bara för att han fick annat att göra?
Någonting som var roligare. Men vad det var som gjorde att han slutade
upp att ta med sig förnödenheter till mannen som var så beroende av
honom, det kunde han inte minnas.
När Per hade konfirmerats och kortbyxorna lagts på hyllan för gott ansågs
han vara tillräckligt stor för att få veta sanningen om sin pappa.
Joo, han hade haft ihop det med en kvinna i grannbyn. Så hade det varit.
Och när kvinnans fästman helt oförhappandes kommit på dem hade han
blivit så rasande att han huggit ihjäl Pers pappa med en yxa.
……Och sedan hade den försmådde fästmannen tagit Pers pappas cykel och
i sin förtvivlan, utan att se sig för, cyklat rakt på Pers mamma som ramlat
omkull och tappat två till brädden fyllda svampkorgar. Och när hon rest
sig upp och borstat av dammet från klänningen och uppgivet sett all sin
svamp ligga utspridd på grusvägen undrade hon varför i all sin dar mannen
hade cyklat på Pers pappas cykel.
……Hon hade ställt till ett förfärligt rabalder. Och snart kände varenda
hjon i de båda grannbyarna till den förargliga fadäsen. Och stugorna
vibrerade av tjatter, och sladdret tycktes inte sina förrän den stora
tragedin uppdagades och stämmorna kom upp i falsett av chock och
skräckblandad lystnad.
Det hade inte gått mer än någon timme eller två efter incidenten där på
grusvägen innan våldsmannen hade blivit fasttagen och anhållen för mordet.
……Men så vid förhöret på polisstationen hade någon trampat en hund på
svansen, en hund som blivit så arg att han hoppat upp på en polisman och
bitit honom i armen. I tumultet som uppstod lyckades den tillfångatagne
brottslingen fly bort därifrån utan att lämna så mycket som ett spår
efter sig. Trots att man jagat honom med både hund och bössa kunde man
inte finna honom någonstans i de milsvida skogarna.