Att vara barn när jag var barn var ingen barnlek.
Kapitel 1
Jag är fem år och ska snart fylla sex år.
Jag vill inte bli sex år. Jag är för stor alla redan.
Jag skulle vilja att jag var liten igen.
Jag kommer inte ihåg hur det var när jag var liten. Vad synd.
Jag kanske inte var glad för att jag var liten då.
Det skulle vara bättre om jag fick vara liten nu istället när jag
verkligen vill det så gärna.
Dom stora säger alltid att jag är stor nu. För stor för att grina och för
stor för att bli kramad och klappad. Dom stora pratar på ett annat sätt med
små barn. Dom tittar inte på mig. Jag borde klara av saker, jag som är en
stor pojke nu.
Tänk om jag var en farbror. Farbröder och tanter grinar aldrig. Dom får
jämt göra vad dom vill. Dom får åka tåg vart dom vill. Dom kan säga:
”Nä, nu måste jag gå”. Det kan jag aldrig säga, för det är alltid någon stor
som bestämmer vad jag måste göra. Om jag skulle säga. ”Nä, nu måste jag
gå”, då skulle dom stora skrika på mig och säga. ”Va, vad är det han säger?
Han måste gå. Han hittar på saker och ljuger”.
Dom pratar med varandra om mig. Ingen pratar med mig.
Det finns bebisar här. Jag tycker inte om bebisar. När dom stora skrikit på
mig så pratar dom så snällt med bebisarna och sedan skriker dom på mig igen.
Jag är ful, det vet jag. Det finns ingen unge här omkring som är lika ful
som jag.
Jag brukar leka med en flicka som heter Eva, hon är fyra år och hon är
snäll. Hon gör alltid som jag vill. Hon har aldrig sagt något elakt till
mig. Men jag tycker inte om henne längre, för alla stora är så snälla mot
henne och säger att hon är söt på samma gång som dom skriker på mig. Och
när de slår mig så grinar hon. Eva är dum. Hon tycker om mig fast jag inte
tycker om henne. Dom stora säger att jag är dum mot henne. Dom säger till
henne att hon inte ska leka med mig. Men hon tycker om att leka med mig.
Nu har hon fått en annan kamrat, en flicka. När dom kommer hit för att
leka med mig så lipar jag åt dom.
Jag är en stygg gosse, det har dom stora talat om för mig att jag är.
Dom stora pratar med varandra om mig när jag hör på. Då får jag
ont i ryggen, nästan i alla fall. Det känns som om jag mår illa i ryggen.
Jag tror att bara stygga barn mår illa i ryggen, därför att dom vet att dom
är stygga.
En gång träffade jag en annan stygg pojke. Han slog mig och när jag skulle
slå tillbaka så slog han mig ännu mera. Dom stora sa att jag var vek.
Den som bara är stygg är bättre än den som är både stygg och vek.
En gång kom det en vacker tant hit. Hon var ung, nästan en flicka. Hon hade
rött läppstift och rött nagellack och långt lockigt hår. Och så luktade det
parfym om henne. Hon var så snäll mot mig. Jag skulle vilja att hon var min
mamma. Men hon åkte härifrån och frågade inte om jag ville vara hennes
pojke. Om hon fick vara min mamma så skulle jag jämt vara snäll. Jag brukar
gå neråt vägen för att titta efter om hon kommer tillbaka.
Om jag fick en mamma så skulle hon ha rött läppstift och röda naglar och
långt lockigt hår. Men jag är nog för stor. Ingen mamma vill ha mig.
Mammor vill ha små bebisar.
Det kom en annan ung tant och hälsade på en dag mitt i sommaren. Men hon
hade inte långt hår, hon hade en stor knut i nacken, precis som tanterna.
Och så hade hon en bebis i famnen och armarna var bara. Hon tittade inte
på mig hon tittade bara på bebisen. Hela tiden tittade hon på sin bebis
och såg inte mig. Jag hostade till lite extra högt för att hon skulle se mig
och då tittade hon på mig och sa att jag skulle hålla för mun när jag hostade.
Sedan vände hon sig bort så att bebisen inte skulle få mina baciller. Sedan
ville jag inte att hon skulle titta på mig mer. Hon såg inte mig utan bara en host.
Där går hosten, tänkte hon nog. Bäst att akta sig för den där otäcka hosten
som kan smitta ner min fina lilla bebis.
Bebisen bara skrek och drägglade och sedan luktade det bajs om den
och så pussade hon den mitt i det kladdiga ansiktet. Usch, vad äckligt.
Det är konstigt, fast jag försöker att vara snäll så ser dom stora alltid
arga ut när dom tittar på mig. Jag kan nog inte bli snäll, för jag är stygg
och det är därför dom ser så arga ut, för att jag är så stygg.
En gång plockade jag blommor till den elakaste tanten. För då kanske hon
inte skulle vara så elak mot mig. Men då slog hon mig och skrek att jag var
en tjuv som hade stulit blommor i andras rabatter. Och så fick jag ingen
kvällsmat. Men det gjorde ingenting för jag kunde i alla fall inte äta, för
jag grinade och snyftade så att jag nästan inte kunde andas. Och sedan
fick jag ont i halsen av det.
Det är konstigt att man får plocka blommor ibland och ibland inte. För
en annan gång hade tanten sagt till mig att plocka rosor. Då stack jag mig
på taggarna så att det blödde. Men jag fortsatte att plocka rosorna i alla
fall, för då visste jag att jag gjorde någonting som var viktigt att göra
och då gjorde det ingenting att det gjorde ont i fingrarna. Och när jag var
färdig och hade gett rosorna till tanten och när tanten hade satt rosorna i
en vas så värkte det fortfarande i tummen och bultade. Men det kändes
bara bra för då påminde det mig om att jag hade gjort någonting som var
viktigt att göra. Och sedan tittade jag på rosorna som stod i vasen varje
gång jag gick förbi dom.
Jag tycker om att ha ont, för då tänker jag på det som gör ont och
glömmer allting annat. Då tänker jag på det onda och tar på det och
tycker om det. Jag tycker om mig själv när jag har ont. Om jag har ont i
benet så tycker jag om mitt ben.
Just när det slutat upp att göra ont i tummen trampade jag på en spik.
Det blödde och gjorde hemskt ont. När tanterna hade tittat på foten och
tvättat den med salubrin så att det sved så dant att jag skrek i högan sky
hade det blivit varmt i bröstet. Sedan när det inte sved längre och jag
hade fått bandage lindat runt foten haltade jag och fortsatte att gråta
trots att det inte gjorde så ont längre. Jag grinade i flera dagar ända
tills en av tanterna sa att nu är det bra. Nu är det inget att gråta över
mer. Då blev jag ledsen över att inte kunna gråta över min onda fot. Det
hade varit så skönt att gråta över något som var något att gråta över. Men
jag fortsatte i alla fall att halta ända tills jag glömde bort det.
Kapitel 2
Skoltiden
Jag fick flytta ifrån tanterna till ett barnhem. Där fick jag stryk av
andra pojkar som var större än jag och starkare.
Men jag fick sällan stryk av någon vuxen. Vi var ju så många barn där
att de knappt lade märke till mig.
En klatsch i huvudet fick jag dock en gång av en av de snällaste fröknarna.
Vi hade fått besök av en massa tanter och farbröder som satt ute i träd-
gården runt det runda bordet och drack kaffe. Och där, mitt på bordet stod
en stor härlig gräddtårta med fullt av jordgubbar. Jag kunde inte slita
blicken ifrån den jättelika tårtan och det vattnades i munnen.
Så äntligen skars tårtan upp. Det fina sällskapet blev artigt serverade
först, förstås. De fick ganska stora bitar och jag tittade oroligt efter om
det skulle bli någonting över till oss barn. Jodå, när alla vuxna fått
varsin bit av tårtan log föreståndaren gulligt, sneglande mot besökarna
och lät även oss få vår beskärda del tårtan.
Jag höll mig väl framme, oroad över att den kanske skulle ta slut innan
jag hunnit få min bit.
Och nu, nu var det min tur och fröken Ida, som hon hette, skar upp en
tunn skiva av tårtan, den tunnaste tårtbit som någonsin existerat. Den
var så smal att det måste ha krävts ett osedvanligt gott handlag med den
oslipade kniven för att kunna skära en så jämn och tunn skiva av den
porösa tårtan. En hel jordgubbe fanns med på min bit. Men när tårtbiten
lyftes över från tårtfatet till min tallrik halkade jordgubben av tårtspaden
och ramlade tillbaka ner på tårtfatet. Och fröken Ida såg det inte, eller
låtsades inte se det eller så brydde hon sig inte om det, tyckte inte att
det var viktigt vad en pojkvasker fick sig till livs av de njutningar livet
så gärna ville bjuda honom på. För där fick jordgubben, tillsammans med
en del av vispgrädden som fastnat på den och följt med den ner vid fallet
ligga kvar och lysa. Och då, när hon med sitt nya sorts leende överräckte
mig fatet med skivan som kallades tårtbit så hoppade ur min mun, utan att
jag själv hade tänkt säga det: ”Vilken liiten bit!” Och så kom smällen.
Men jag fick behålla min tårtbit i alla fall och äta upp den. Och när de
korta sekunderna av njutning var över så önskade jag nästan att jag sluppit
ifrån den aptitretande smulan från de vuxnas bord.
.I dagar och veckor gick jag omkring och funderade över om jag kanske
skulle ha fått en större tårtbit om jag hade haft en annan plats i kön. Kanske
slumpen hade givit pojken som stod framför mig i kön en större bit eller
kanske han som stod bakom mig råkat få lite mer av vispgrädden än jag.
Och jag såg fram emot att bli stor snart så att jag kunde äta hur mycket
tårta jag ville.
Jag gick i skolan också, men där lärde jag mig ingenting. Jag hörde inte
vad fröken sa, satt och tänkte på annat. Och när jag någon gång frågade
om något som jag inte förstod och då hon förklarade för mig och jag fort-
farande inte förstod så nöjde jag mig med att inte förstå. Det var viktigare
för mig att behaga fröken än att tillgodogöra mig det hon lärde ut.
Men fröken tyckte inte om mig, det såg jag på hennes blick. Ögonen
mörknade när hon tittade på mig och ibland var det som om det blixtrade
till i dom. Dock slog hon mig aldrig. Hon var inte sån. Hon slog ingen,
bara luggade någon flicka ibland, som inte kunde hålla tyst under lektionen.
Jag längtade tillbaka till när jag var fem år och bodde hos tanterna.
Det var så lugnt och fridfullt där.
I februari när jag tittade ut genom fönstret i skolsalen, lyste solen
så där klart på himlen som den gjorde ibland hos tanterna.
Då hade allt varit lugnt och stilla. Tanterna hade suttit vid sina
spinnrockar och pratat om någonting som var viktigt. Ingen hade lagt märke
till mig när jag vankade omkring i rummen av och an, varm och go under
vadmalbyxorna och den grå stickiga, snart urvuxna ollen. Ljudet av en-
toniga röster, spinnrockarnas snurrande hjul och doften av kardad ull och
kokt kaffe som sörplades på fat smälte samman till en harmonisk atmosfär
där allt var som det skulle vara och som det alltid hade varit och alltid
skulle förbli.
Jag längtade tillbaka dit.
Bondgården
När jag var tolv år fick jag sluta i skolan och flytta ifrån barnhemmet
till en bondgård där jag skulle vara dräng.
Jag var glad att flytta dit och kände mig som en stor karl nu. Nu skulle
jag arbeta och rå mig själv.
På bondgården skulle jag nog ha trivts bra med den hyggliga bonden och
hans familj om bara inte de andra drängarna hade hunsat med mig så mycket.
I början hade det varit bra. Drängarna ville gärna ha mig med i gemen-
skapen. De pratade förtroligt med mig om allt möjligt; om vad de visste om
bondfamiljen, om vad de hade sett och hört, om vad någon annan hade trott,
vilket blev till något som de hade hört att det faktiskt var. De antog att
det var på det ena viset eller på det andra och utifrån sina antaganden
förstod de både ett och annat. ”Joojo”, väste de och nickade menande och
hummade.
Det talades om kvinnfolk och vad för slags varelser de var och allt det
där. Det togs fram franska kort ur gömmorna och tittades och pekades och
fnissades. De skröt och skrävlade om sina erfarenheter med än den ena och
än den andra av pigorna på gården och ute i socknen. Erfarenheter som gav
mig både avsmak och en frustrerande längtan. Ja, det var inte jag som
längtade det var min upphettade kropp som blev rastlös och fylld av
okristliga, ja rent av snuskiga begär. Med öronen fladdrande och utfällda
på vid gavel lyssnade jag med avsky på deras samtal.
Skulle aldrig vilja göra det själv. Inte jag inte. Jag var inte sån.
Men jag kunde inte låta bli att fantisera om hur det skulle vara ifall
jag på något vis skulle bli tvingad in i en situation, sådan som jag inte
alls ville vara med om. Att jag helt utan egen förskyllan skulle hamna i
ett sånt sammanhang.
Drängarna till exempel, de skulle kunna ta mig med till en syndig kvinna
där jag tvingades att hålla på med snuskerier, mot min vilja. Eller jag
skulle kanske rent av kunna bli förförd av någon av mjölkpigorna när jag
helt oanandes höll till uppe på höskullen en varm sommardag eller så, då
man var tvungen att ha skjortan uppknäppt, på grund av värmen. Eller varför
inte stöta ihop med den unga torparhustrun vid den förfallna ladan bakom
gärdsgår’n en mulen augustikväll när det var alldeles mörkt ute och ingen
av oss hittade hem och att det skulle börja regna och åska så förskräckligt
att vi måste söka skydd under tak och stanna där hela natten.
Och om det nu var så att något sådant skulle ske så var det ju inte mitt
fel, det var ju inte jag som var en dålig människa, även om jag gjorde
sådant som var fult att göra, eftersom jag ju inte ville det, och inte
kunde rå för det heller.
När jag tänkte på vad som kunde hända om det ville sig riktigt tokigt,
kändes det skönt i kroppen, fast på ett fult sätt. Det var inte fint att
känna det skönt på det viset. Nej, det var nog bättre att inte känna det
skönt alls, det var normalare och sundare.
Husbonn kände det aldrig så där. Han var en rejäl karl han, gick inte
omkring och kände det skönt i kroppen inte. Han spejade ut över åkrarna och
räknade ut vad som behövde göras och hur mycket och när. Han ordnade så
att mjölkflaskorna blev ställda på mjölkpallen ute vid vägen i rättan tid, såg
till att grisarna var välnärda och att hästen borstades ren och snygg innan
de for till kyrkan om söndagarna.
Jag fick höra talas om en dåraktig och dum dräng som jobbat där på gården
förut, före mig. Om honom fanns en aldrig sinande ström av anekdoter att
berätta. Drängarnas lust att roa sig på hans bekostnad tycktes vara nästan
lika livgivande för dem som erfarenheterna de hade med kvinnfolket. De
underhöll varandra med att beskriva alla dumheter han gjort, de härmade
honom och berättade hur de lurade honom att göra bort sig och hur lustigt
de brukade svara på hans enfaldiga tilltal. Så skrattade de hejdlöst,
tjutande som fruntimmer.
Utan att förstå hur det egentligen gått till och varför, började jag,
förvånad över mig själv, att göra om den dumma drängens dumheter, som
om jag inte kunde låta bli, som om jag måste se hur de reagerade, se om de
fortfarande accepterade mig ifall jag bar mig lika dumt åt som den dumma
drängen.
Trots att hela mitt väsen ropade efter att bli tolererad och att kanske
bli bemött med en gnutta vänlighet bar jag mig åt på ett sätt som jag inte
själv kunde förstå meningen med.
Som en god skådespelares efterapning av en karaktär vars uttryck var
löjliga och förargelseväckande gjorde jag mig till ett sådant enastående
åtlöje, ett sådant fiasko att jag knappt vågade se mig själv i spegeln.
Jag hade, genom att ta på mig rollen av en personlighet som jag kände
mig helt främmande inför försatt mig i ett läge som jag inte såg någon väg
ut ur. Och när jag väl börjat göra bort mig var jag liksom tvungen att
fortsätta och förtydliga mina idiotiska infall för att visa, att det här är
min stil, att det är mitt fullständigt medvetna sätt att vara och att det är
bra, egentligen. Joo då. Egentligen så är det något alldeles särskilt
märkvärdigt med mitt sätt att bete mig på. Så märkvärdigt är det att
ingen vanlig människa förstår det och inte jag själv heller. Nej, bara
övermänniskor förstår att mitt unika sätt att vara är något alldeles
särskilt märkvärdigt. Så fick jag ett anfall av att tro mig själv vara en
övermänniska. Att mitt dåliga anseende, mina klavertramp och brist
på vettiga gärningar egentligen ingick i en stor plan, en gudomlig plan
som var viktig för mänskligheten. Att jag måste bli någonting stort,
någonting som bonden och drängarna, ja alla människor står handfallna
inför och inte kan annat än bejaka och beundra, eftersom min storhet är
oundgänglig för dem.
Det gällde bara att rätt person kom att korsa min väg, en klarsynt och
genomskådande präst kanske eller brukspatronen, som genast skulle
upptäcka mig, se vem jag i verkligheten var. Ja, så lät mig mina tankar
tro en tid, och i den tron vilade jag och mådde hyfsat i några veckor.
Storhetstankarna gav mig en viss tröst när jag upptäckt att jag totalt
saknade begåvning i att vara normal, att vara som alla andra. De
resonerade sig fram till att jag i rättvisans namn ändå borde kunna
bli någonting stort istället för den ömkliga figur jag var.
Oavsett om det berodde på att jag, ofrivilligt och som styrd av en ond
ande, betedde mig dåraktigt, eller om de bara hade tröttnat på mig, så
visade det sig efter en tid att drängarna var hyggliga emot mig, bara så
länge jag var dem till lags, så länge jag gick med på att göra de allra
tyngsta och smutsigaste jobben, de jobb som de själva ville slippa undan.
Så småningom blev de mer och mer retliga. Jobbade jag inte tillräckligt
fort åkte jag på en hurring. Det hände inte ofta. Men hotet om örfilar,
örfilar som gjorde mig nästan döv på ena örat, fanns alltid där, från
tidigt på morgonen till sent på kvällen. Ja, till och med när jag låg och
sov i sängen, inklämd mellan två andra drängar var jag inte säker.
Speciellt rädd var jag när jag i halvdvala drömde fram svulstiga kvinno-
kroppar som gjorde med mig det allra mest förbjudna. Fantasier så levande
att de måste ha synts på lång väg. Om någon hade tittat på mig när jag låg
där i kammaren, helt stilla och utan att röra en min, måste de ha sett vart
mina tankar bar iväg. Ögonen som rörde sig bakom slutna ögonlock måste
ha skvallrat om otillåtna fantasier, fulare än vad den mest vågade drängen
någonsin varit med om.
Jag försökte att inte tänka på snuskigheter. Jag försökte att tänka på
något annat, någon annan kvinna. Jag tänkte på den gamla gumman som
blivit satt på undantag i det lilla kyffet ovanför drängkammaren. Henne
såg man aldrig, i alla fall inte om vintern. På sommaren gick hon ut ibland.
Men då var hon så van vid att vara inne där i den tysta ensamheten att hon
knappt märktes när hon kom ut. Gammelfläcka, kallades hon. Flicka? Hon
såg ut som en gammal häxa men kallades flicka. Gammelfläcka, usch!
När jag tänkte på henne blev jag illa till mods och oroade mig över att
jag själv en dag skulle hamna där uppe på kammaren då jag blev gammal och
orkeslös och få vara tacksam över att få leva på undantag och inte finnas till
alls. Jag kunde se framför mig hur de unga; drängar, pigor och storbondfolket
stod där på gårdsplanen och pekade upp mot rumsfönstret och sa; ”deer
bo’ gammlpöjk”.
Nya känslor vällde upp inom mig; mörka, otäcka, vidriga, men rumsrena.
Kroppen kändes kvalmig och som ansatt av hånleende brunsvartslemmiga
varelser som slingrade sig uppifrån nacken utefter axlarna ner mot ryggen
och så småningom ockuperade hela kroppen.
Den runda och trinda kökspigan gick bra att tänka på. Hon lockade inte
fram dåliga tankar, och inte obehagliga heller. Hon såg alltid glad ut.
Glad och fågelfri. Men inte lycklig.
Lycklig verkade den nyförlovade bonddottern vara när hon med strålande
ögon, drömmande gick omkring och planerade sin framtid tillsammans med
den stilige fästmannen som skulle bli ingenjör och kom från stan.
Själv hade jag inte något intresse av att vara lycklig. Lyckan verkade
vara så skör på något vis. Det var så lätt att bli olycklig när man var
lycklig.
Jag hade varit lycklig ibland, så där utan vidare, utan någon speciell
anledning. Kanske för att oron lagt sig eller att jag för en stund glömt
bort vem jag var eller var jag var eller kanske fick för mig att jag kände
gemenskap i något sammanhang, så där enkelt och naturligt som om det
vore vanlig vardagsmat och inte något märkvärdigt alls. Men strax därpå
hade alltid någonting hänt som gjort mig olycklig igen. Och då, när jag
nyss varit lycklig kändes olyckan svårare än om den hade varit mer
konstant.
Nej, glad och fågelfri ville jag vara. På glada och fågelfria folk bet
inga sorger.
Till sjöss
En råkall vintermorgon, det var mörkt ute och fuktigt, jag var femton år
och gick till sjöss.
Kall och ruggig och utklädd till sjöman i en lite för stor sjömanskostym
och blankputsade skor som klämde på ena tån gjorde jag honnör inför över-
ordnade och annat fint folk.
Och förevigad blev jag, tillsammans med övriga sjömän på ett fotografi,
som sedermera, långt bort i framtiden skulle hamna i en tidning som skulle
läsas av folk som mindes mig när jag själv inte längre fanns.
Sjömanslivet var nog det värsta jag hade varit med om dittills.
Jag var yngst och minst och räddast.
Som skeppspojke fick jag göra de farligaste jobben; klättra upp för den
hala masten och fästa fast nedryckta linor, hänga utanför däck och skrapa
bort rost, åter upp i riggen och sätta upp segel, och så fick jag ta det
sämsta arbetspasset, den så kallade hundvakten.
Bortkommen som jag var och till tjutande skrattsalvor som aldrig
tycktes ta slut, sa jag: ”Så roligt! Hundar som jag tycker så mycket om”.
Fyratimmarspassen gjorde att jag aldrig var tillräckligt utsövd för att
kunna koncentrera mig på någonting annat än att göra allting rätt, så att
det inte blev fel. Samtidigt ansträngde jag mig för att se oberörd ut då
någon skrek ”vov vov” på mig, istället för att säga mitt namn.
En ynklig liten jungman, inte mycket större än jag själv och som ingen
respekterade, brukade krypa omkring runt mina fötter och skällande nafsa
mig i byxbenen. En gång när han kom där krypande, mån om att de andra
skulle se hur lustig han var, sparkade jag till honom rakt i ansiktet så
att näsan sprang i blod. Sedan den dagen var han alltid vänlig emot mig,
nästan servil.
Sjömännen drack omåttligt med sprit och många blev som galningar
när de var berusade. Själv tyckte jag inte om sprit och då jag blev tvingad
att dricka så mådde jag bara dåligt av det.
Atmosfären ombord var fruktansvärd rå med mycket slagsmål och grova
okvädningsord. Jag fick lära mig svordomar som jag aldrig hade hört
tidigare och som jag heller aldrig kom att använda i fortsättningen.
Men jag hade turen att få dela hytt med en av de största sjöbusarna.
Han blev min bäste vän och beskyddare. När han tröttnat på allt
vovvande efter mig tog han, med sina grova nävar, tag i en av de allra
ihärdigaste kverulanterna, lyfte upp honom i skjortkragen några decimeter
från golvet och röt vett i honom så att han kroknade ihop som en nålstungen
ballong. Efter det utbrottet var det ingen som trakasserade mig för hund-
blamaget mer.
Men dessvärre var min gode vän sällan nykter och ofta somnade han och
sov så hårt att ingen, inte ens hans egna öronbedövande snarkningar kunde
väcka honom till liv.
När fylleslagen var igång och hämningarna höll på att brista och när min
vän sov ruset av sig gjorde jag allt jag kunde för att göra mig osynlig.
Men när det inte lyckades hände det ibland att jag fick ett knytnävslag,
så kraftigt att jag för ett ögonblick tappade medvetandet.
Vi var ute på havet månader i sträck och sjömännen saknade fruntimmer.
Någon kom på att de kunde använda mig som fruntimmer…..
Innan jag tagit värvning på handelsfartyget som skulle gå till bland annat
Amerika hade jag en illusion om att där borta var allting annorlunda. Där
borta i Amerika skulle allting vara bättre och lättare och även jag skulle
vara helt annorlunda om jag var i Amerika i stället för i Sverige.
Eftersom fartyget skulle gå till en del exotiska länder via Amerika både på
fram- och återresan hade jag tänkt att jag, efter att ha sett en stor del av
världen skulle hoppa av i Amerika på vägen hem. Men efter de upplevelser
som jag haft ombord på fartyget, upplevelser som gjorde mig avundsjuk till
och med på skeppsråttorna som kamouflerade av sina råtthöljen skyddades
från ondskan runt omkring dem, hade jag ingen större önskan än att försvinna
därifrån så fort som möjligt.
För att se mig själv i en bättre dager, för att inte verka feg, intalade
jag mig att jag hoppade av för att, i brist på grönsaker under den långa
vistelsen ute på havet, undvika att få skörbjugg, vilket ju många sjömän
också ådrog sig. Och så slapp jag ju också att få skörbjugg på kuppen.
När vi såg skyskraporna torna upp sig som en hägring i dimman, när
Frihetsgudinnan kom närmare och liksom lyfte våra sinnen upp till den
guldskimrande facklan som hon sträckte mot rymden, och när vi
äntligen skulle gå iland, var jag orolig över vad sjömännen skulle göra
med mig där. Jag förberedde mig på hur jag skulle smita ifrån dem
snabbt och omärkligt och sedan försvinna utan att bli upptäckt.
Jag hade inte behövt vara orolig, för sjömännen var upptagna med
att rusa iväg ner till kajen där fruntimren stod och väntade, och till barerna
där ännu fler fröjder fanns att hämta.
Jag skyndade mig i alla fall iväg för att hoppa på en buss. Spelade
ingen roll vart den skulle åka. Men när jag skulle betala ville konduktören
inte ta emot mina pengar. Man skulle ju ha dollar i Amerika eller cent. Det
hade jag glömt bort. Jag förstod inte ett ord engelska, men konduktören
tog så småningom emot en tvåöring och tittade fascinerat på den.
Det var fortfarande tidig morgon och jag satt på bussen och såg ut över
det vackra öppna landskapet. Solen strålade av glädje och den hälsade mig
välkommen den första dagen i mitt nya liv.
Som kaskader av helande vatten sköljde en övermänsklig lycka över mig
och för ett ögonblick var det som om det som hänt mig på fartyget aldrig
hade hänt.
Jag kramade om min resväska som innehöll mina få tillhörigheter och en
bra slant, som jag så snart jag kom till en bank skulle växla in i dollar.
Solen tycktes rikta sina strålar rakt emot mitt ansikte. Den värmde så
skönt på pannan, på kinderna och på de slutna ögonlocken. Den lyste på
allting som fanns runt omkring mig och den lyste upp och skingrade mörkret
inom mig.
Mitt sinne ljusnade. Kroppen kändes varm och smidig. Till och med
minnena blev angenämare. Det guldskimrande ljuset lyste upp dem en
smula och gav det dunkla och svarta en ljusare valör, mildare konturer.
Det var som om jag själv stod ovanför livet och såg på. Jag stod där som
en god fader eller en mjuk mor och såg ömsint på mig och tillät mig att
le lite. Jag lät mig se ljuset som omfamnade mig, mitt i allt det onda. Och
minnena blev vackrare, liksom färgade i ljusare och brokigare nyanser.
De blev som en del av mig själv, det själv som jag just nu i det här
ögonblicket accepterade och till och med tyckte om. De var jag och jag
var stolt över dem.
Människorna såg snälla ut i Amerika. De hade annorlunda ögon där, med
blickar som såg på mig på ett annat sätt. De verkade intresserade utan att
samtidigt se kritiska ut eller förskräckta, och inte heller var de så där
fisklikt glasartade.
Plötsligt fick jag se en neger. En riktig neger. Det var otroligt. Han
såg ut nästan som på bilderna i en sagobok om Afrika som jag hade tittat i
som barn. Det var ju nästan som att vara i Afrika.
Nu ville jag gå av bussen för att kunna titta närmare på negern och kan-
ske försöka prata med honom. Han kunde nog inte prata engelska, han heller.
Oj! Jag tänkte, när jag kommer tillbaka hem till Sverige så ska jag tala
om att jag har pratat med en neger.
Knappt hade jag hunnit av bussen och hittat någonstans att bo förrän det
blev världskrig. Sverige var neutralt och slapp att kriga och det var jag
glad över. Ingen behövde jag bli ovän med för den skull i alla fall. Och
tur var väl att jag hunnit komma i land och att omständigheterna ombord
tvingat mig att bli kvar där. Vete gudarna vad som blivit av mig annars.
Och vad som hände med sjömännen som fortsatte rutten på de stora
Haven fick jag aldrig veta.
I Amerika
Det tog några år innan jag lärde mig språket så pass bra att jag kunde tala
det obehindrat.
Jag fick dra mig fram på olika tillfällighetsjobb. Jag odlade majs,
hjälpte till med vägarbeten, jag gick runt på marknaderna och sålde
sybehör, knappar och lite annat. Jag fick kontakt med andra immigranter
från Europa. De flesta kom från Italien. Jag träffade några svenskar också,
från Småland. De var trevliga, men jag hade ingen lust att umgås med
svenskar. Bara jag hörde språket förmörkades mitt sinne. Jag var också
rädd att de skulle känna till vem jag var, var jag kom ifrån och vad jag
hade varit med om, och att de skulle tala om för de andra att jag var konstig.
I Amerika hade jag bestämt mig för att bli en ny människa, en helt annan
person än den jag var förut.
Här behövde jag inte känna sig udda längre. Jag var svensk. Och var
det något underligt med mig så var det ju inte jag som var underlig utan
svenskheten i mig.
Jag kallades till och med för svensken. Sweede tilltalade de mig och det
tyckte jag om. Få kände till mitt riktiga namn och det nya tilltallsnamnet blev
mitt nya identitet.
Borta var allt gammalt. Alla dumheter jag gjort, min klumpighet, det lite
kufiska. Allt stannade kvar där borta i det gamla landet. Det gamla namnet
och den gamla gossen fanns inte mer. Här i Amerika var jag en ny och bättre
människa. Trodde jag.
Efter några misslyckade försök att förinta minnena försökte jag ändra
dem, få mitt tidigare liv att se annorlunda ut, mer acceptabelt än
vad det var. För nu när jag var lycklig och fri i den Nya världen, där
frihetsgudinnan lovade frihet åt alla och envar, skulle inte min bakgrund
få ställa till det för mig och påminna mig om vem jag egentligen var.
Men att segla ovanpå det förflutna var en konst svårare än någonting
annat. Det går inte att med endast segel hålla sig flytande. Det måste en
båt till, en rejäl båt, för att inte sjunka ner i djupet. Och så var det med
förnekandet av min bakgrund. Så snart jag seglade i medvind hände
något, ofta något helt obetydligt, som genast drog mig ner till den gamla
rollen av en oduglig kuf som helst borde vara någon annanstans än där
han för tillfället var.
När jag var dräng på bondgården i grannsocknen där hemma hade jag
börjat höra dåligt efter alla örfilar de äldre drängarna hade gett mig.
Och fortfarande hörde jag lite illa. Dock inte så farligt att det störde
mig i arbetet eller i det dagliga livet. Men ändå var hörseln inte riktigt
vad den borde. Det susade i öronen ibland och ofta pep det som från en
avlägsen morsesignal.
Det lilla handikappet gav mig en viss självkänsla. Jag hade ett fel på
ena örat. Sådan var jag. Det var jag. Jag var den som hade fel på örat.
Omedvetet utnyttjade jag min lilla åkomma. Jag vände det till något
positivt. Sa till mig själv och andra att jag hade fel på öronen, att
jag hörde lite dåligt. Ett fel jag haft sedan barndomen. Och barndomens
nedsatta hörsel blev stort och viktigt för mig. En skavank som kunde bort-
förklara minnena jag drogs med. Allt jag varit med om, all min ömklighet,
alla tillkortakommanden och all skam lade jag på felet med öronen. Det var
fel på öronen, därför hände det ena tokiga efter det andra. Därför var det
vissa saker som jag inte klarade av, därför verkade jag klumpig utan att
vara det. På samma sätt som med svenskheten var det mina öron det var
fel på och inte på mig.
Så småningom blev jag anställd på en stor farm i Mississippi. Där jag fick
köra häst och vagn på plantagen.
På farmen hade jag träffat en flicka, några år äldre än jag och med
polskt påbrå. Vi gifte oss och fick två barn, en pojke och en flicka.
Kär hade jag väl inte varit precis och inte var hon särskilt vacker
heller. Men hon fanns där vid min sida och någon skulle man ju ha. Så hon
såg till att vi blev gifta, för jag var ju en vuxen karl nu, som hon sade,
tjugo år fyllda, rätt kort till växten men med muskler som inte gick av
för hackor.
Vid första anblicken av henne hade jag känt en spontan avsky. Det var
någonting föraktfullt över henne, någonting jag såg ner på. Jag rätade på
ryggen och bar huvudet högt, fick behov av att göra mig lång och över-
lägsen för att undvika speglingen av min egen skam. Jag kunde i djupet av
hennes ögon se samma självförakt som fanns hos mig själv. En själarnas
gemenskap som jag inte ville kännas vid. Hållningen, sättet hon rörde
sig på tydde på att hon haft ett hårt liv, trots sin ungdom. Alltför många
nederlag i kärlek och vänskap, mycket bråk och kanske rent av handgemäng
hade lärt henne att anfall är bästa försvar. Under inga omständigheter
ville jag frotteras med en sådan som hon.
Jag hade kommit upp mig lite i mänsklighetens hackordning. Nu var jag
accepterad som en fullvärdig människa, om än längst ner på den sociala
stegen.
Till mitt stora förtret blev jag ofrivilligt hopföst med kvinnan som
talade bättre engelska än jag men som bröt på ett sätt som jag tyckte illa
om.
Det var lördagskväll och dans. Inte visste jag att man skulle ha en dam
med sig till dansen förrän någon frågade vem jag skulle gå dit med. Hade
ingen aning om att man på förhand måste bestämma med vem man skulle
dansa under resten av kvällen. Av tröghet och blygsel kom jag mig aldrig
för att fråga någon av flickorna. Så när jag stod där i vit bomullsskjorta och
svarta byxor med väst och hängslen kom hon fram och gav mig en trasa att
putsa av de leriga skorna med. Hon tog mig under armen och gick med
bestämda steg bort mot ljudet av medryckande dansmusik.
Ungarna kom snabbt. När den första fortfarande låg i vaggan var nästa
redan på väg.
Jag arbetade hårt. Hon skötte hemmet och barnen. Vi kom bra överens. Så
bra man nu kan komma överens med det torftiga språk vi använde. Eventuella
missförstånd skylldes på språksvårigheterna och några diskussioner förekom
inte. Det skulle ta alltför lång tid att förklara och undra och klara ut.
Det måste erkännas att det var till en viss belåtenhet som jag slapp prata
med ett fruntimmer som jag inte hade mycket gemensamt med. Och jag
trivdes med tystnaden mellan oss. Hon blev mer intressant på det viset
och själv kunde jag vara någon annan för henne än den jag i verkligheten
var.
Nu hade jag det ganska bra och hade all anledning att vara nöjd och
belåten. Jag hade tak över huvudet, rejäla kläder och en egen familj hade
jag. Ingen av oss behövde vare sig frysa eller gå hungrig. Det hade jag
varit karl nog att se till.
Men nya obehagliga känslor dök upp inom mig, känslor jag inte
tidigare varit med om och som jag inte kunde bemästra. Nu, när ingen
slog mig längre, när jag inte längre blev kuvad eller måste underkasta
mig andras förnedrande krav, nu, när jag inte längre var maktlös
inför förödmjukelser eller kränkningar visade det sig att jag hade ett
fruktansvärt humör. För minsta förseelse blev jag rasande och gav
mig på min fru eller barnen. Och inte upplevde jag att jag gjort något
fel när jag slagit dem. Tvärtom, jag kände mig som en riktig karl.
Jag kom hem en dag, trött och frusen och gick med pannan rakt
emot en öppen skåpsdörr. Frun hade öppnat skåpet, hämtat en ren
handduk samtidigt som barnen börjat kivas. Hon hade rusat ut i
köket och sett efter vad som stod på och alldeles glömt att stänga
dörren efter sig. Därför slog jag pannan så hårt att det ekade i det
sparsamt möblerade rummet. Frun hade glömt att stänga skåpsdörren.
Hade inte fattat att man kunde gå emot den och slå sig halvt fördärvad.
Det var första gången hon fick stryk. Nästa gång slog jag henne för
något liknande slarv och så småningom räckte det med att maten var
för salt eller för att potatisen inte var färdigkokt när jag satte mig till
bords.
Om något av barnen råkade spilla ut ett glas saft eller ifall de
verkade för bortskämda fick de stryk. Som en kväll när vi ätit
middag och det doftade nybakade kakor. Grabben ville ha en
kaka och hans mamma sa nej. De skulle sparas till söndagen.
Han envisades ändå och tjatade tills jag gav honom en rungande
örfil.
Den gången ångrade jag mig. Men det visade jag inte. Jag hade
kommit att tänka på när jag var lika gammal som han och det
doftade nybakat.
De hade bakat smörkakor. Smörkakor doftade så gott, så
välkomnande. De doftade snällt. Och visst fick jag smaka på dom.
Men inte just då de doftade välkommen utan när det var tid att
äta kakor. Och den tiden var inte då det doftade kakor utan då
det var söndag klockan tre och uppsträckt och trevligt och äta
kakor utan att smula.
Nej, mina ungar hade det bra de. Alldeles för bra. De var nog för bort-
skämda för att kunna uppskatta hur bra de hade det. Men en nybakad kaka
kunde han kanske ha fått, grabben? Ja, det kunde hon väl ha gett honom.
Om hon hade låtit honom få en kaka hade jag ju inte behövt läxa upp honom.
När jag var barn då var det stryk som gällde minsann, då fick man lära
sig veta hut, det fick man. Såvida jag inte lyckades dölja mina misstag
och andra fick ta på sig skulden. Det lyckades ibland och de gångerna var
höjdpunkter i tillvaron. Jag hade länge roligt åt den gången då jag var
ute och rodde tillsammans med tanterna, de två gamla systrar som jag bodde
hos under mina första år.
”Kors i jösse namen!”, sa dom, tanterna, flera gånger efter varandra.
”Kors i jösse namen!” ”Kors i jösse namen!” sa dom i falsett när vi skulle
hem från utflykten på ön och årorna inte låg kvar ekan. ”Hur i herrans
namn ska vi ta oss härifrån?”.
De var alltid sams tanterna och ingen av dem vågade ens tänka att
det var den andra som slarvat och inte lagt årorna i båten utan låtit dem
hänga utanför.
Själv låtsades jag som ingenting. Inte hade väl jag tänkt på att man
inte fick leka med årorna, lägga dem i vattnet och se vart de tog vägen,
om de skulle flyta bredvid varandra eller om de flöt åt varsitt håll.
Det hade hunnit bli nästan kväll när en fiskebåt, efter att ha sett någon
stå och vinka med en stor näsduk, kört in i viken och hämtat upp oss, blå-
frusna och på dåligt humör. Tanterna som annars brukade tjattra beskäftigt
och ondgöra sig över folks slarv, satt nu tysta i båten och log skamset.
Raseriet som härjade inom mig var mycket plågsamt. Trots att jag utan
hänsyn lät känslorna övermanna mig och utan att för en sekund bry mig
om att behärska mig verkade ursinnet aldrig ta slut eller ens sina. Ju
fler utbrott jag fick desto argare blev jag och desto mer ilska vällde
upp ur mitt inre.
Barnen hade börjat undvika mig. De åt innan jag kom hem. För att jag
skulle kunna äta i lugn och ro, hette det. Och visst var det lugnt när de
var ute ur huset och visst fick jag äta i fred, även för min fru som åt
tillsammans med barnen.
Slaveriet var sedan länge avskaffat i Amerika. Men negrer arbetade på
fälten som de gjort förut. De hade dåligt betalt som förr och deras
frihet var inte mycket mer än några rader i en lagbok, några krångliga
ord som gav dem illusionen om att de inte längre var livegna.
Det ansågs att ju hårdare de jobbade och ju mer piskade de blev
desto bättre människor skulle de bli.
I mina ögon var de dock fria, friare än vad jag någonsin hade varit.
De skrattade och skojade med varandra. De sjöng och dansande och
ingen tycktes vara förmer än någon annan och alla fick vara med.
Jag var den ende vite mannen som hade samma jobb som negrerna.
Men det hette att jag var deras chef och jag tjänade också några cent
mer om dagen än vad de gjorde.
Jag var snäll emot dem. Aldrig någonsin piskade jag dem, trots att jag
blev uppmanad till det, ifall de inte jobbade ordentligt. Mina aggressioner
gick aldrig ut över negrerna och jag trivdes i deras sällskap. Vi sa inte
mycket till varandra men jag kände gemenskap med dem. De såg mig som
en man, vilken som helst. För dem betydde det ingenting att jag var vare sig
vit eller annorlunda. Jag var en av dem.
Sent en kväll när jag trött och hungrig kom hem från arbetet var det tomt
i huset. Min fru hade tagit barnen med sig och rest ifrån mig. Jag såg dem
aldrig mer och inte längtade jag efter dem heller. Men det var ett stort
nederlag för mig att de andra männen och till och med negrerna skulle få
veta att min fru vågat lämna mig på det här sättet.
Och visst hände det väl att jag saknade den lagade maten som rykande
het stod på bordet när jag kom hem om kvällarna och vars kryddiga doft
mötte vid dörren, och sängvärmen som gjorde gott åt kalla fötter och ben.
Kapitel 3
En söndag blev alla vita män på farmen inbjudna till ett möte som skulle
hållas i ”down town”.
Vi samlades i en stor sal där höga pelare av marmor höll taket uppe och
där man fick sitta i mjuka karmstolar som var klädda i mörkröd sammet med
reliefmönster.
Det var ett fantastiskt möte. En old gentleman med klocka av äkta guld
och krokodilskinnsskor på fötterna talade oavbrutet i flera timmar om
Amerikas framtid. Om hur bra alla skulle få det om man bara såg till att
skydda landet ifrån sådant som kunde skada det.
Efter föredraget gick en annan man runt och talade hjärtligt och belevat
med var och en av oss. När han kom fram till mig talade han till mig som
om jag vore en fin herre, och han ansåg att de behövde medlemmar som var
precis sådana som jag. Han frågade mig om jag ville vara med och bygga
upp den här rörelsen, om jag ville medverka till att göra Amerika till ett gott
land att leva i för goda människor.
Naturligtvis ville jag hjälpa till i ett så stort arbete.
Jag anmälde mig som medlem och fick ett medlemskort där det stod mitt namn
och att jag var vit amerikansk medborgare.
Varje morgon innan jag gick till arbetet och varje kväll när jag kom
hem tog jag fram mitt medlemskort som jag förvarade i ett skrin i en låst
låda och läste texten om och om igen.
Jag hade blivit utnämnd till riddare av Ku Klux Klan.
Kapitel 4
Femtiofyra år gammal dog han av en hjärtattack på en spårvagn i
New Orleans, Louisiana. Sörjd och saknad av ingen.
Kapitel 5
Den Oscarsnominerade skådespelerskan var på besök i Sverige för
att göra reklam för sin senaste film.
På TV-nyheterna kunde man se henne bli intervjuad framför det
hus där hennes farmors far en gång hade bott i början av seklet.
Hon berättade med livlig entusiasm om att hon hade anlitat en
släktforskare som tagit reda på vilka platser han hade bott på innan
han emigrerat till Amerika.
Det hade gjorts så noggranna efterforskningar att hon nu tyckte sig
känna sin förfader mycket väl. Hon hade fått se de platser han bott på,
hon hade besökt skolan där han gått och hon kände till på vilket fartyg
han hade jobbat sig över till USA.
Hon var mycket förtjust i tanken att hon härstammade från dessa
trakter, att hon i rakt nedstigande led hade en släkting som levt på just
denna plats, som gått omkring här på marken där hon nu stod, och stretat
och slitit. Men hon var sorgsen över att så mycket gammalt hade gått
förlorat.
– Det hade varit charming att få uppleva den gamla tiden på ett mer äkta
sätt, ansåg hon.
– Tänk, de gamla båtarna, så fascinerande det måste ha varit att få
jobba på dem. Hon riktigt avundades sin gamle släkting.
– Tänk, lukten, allting som måste göras för hand, gemenskapen, den
hemlagade maten. Allting var äkta. Det fanns ingen plast, inga farliga
gifter, havet var rent. Allting var soo äkta.
– Jag tror människorna var lyckligare på den tiden. De hade inte mycket
pengar. Men de var lyckliga. Pengar betyder ju ingenting alls, egentligen.
Pengar gör ingen människa lycklig. Själv bryr jag mig inte ett dugg om
– Jag tror faktiskt att det var lugnare förr i tiden. Folk höll sams, de
var tvungna att hålla sams, konflikter måste lösas, de måste arbeta och
leva tillsammans för att överhuvudtaget överleva. Och då levde de i sam-
förstånd och gemenskap med varandra. Ja, det var nog roligare förr då det
inte fanns så många krig i världen, i alla fall inte som dagens krig med
alla otäcka vapen.
Med sitt bländande filmstjärneleende talade hon fascinerat om hur
mycket gemensamt hon skulle ha haft med sin käre släkting om de
hade fått träffats, och hur roligt det hade varit att få umgås med
honom och riktigt lära känna honom. Med ögonen glittrande som
diamanter talade hon om hur mycket hon ”really love this man”.
Några släktingar till honom hade man inte kunnat finna. Men hon var mycket
stolt över att vara släkt med mannen som en gång bott i huset som då varit
ett barnhem i den avlägsna förorten till Stockholm. Huset hade byggts om
så många gånger att ingenting av det ursprungliga skicket längre fanns
kvar. Och det hade stått tomt i många år nu och fått förfalla utan att
någon brytt sig om det.
Några dagar efter inslaget i nyhetsprogrammet köptes huset upp av en känd
krögare. Han skulle restaurera det i syfte att starta ett värdshus i gammal
genuin sekelskiftesmiljö.
Krogen som blev ett populärt tillhåll för kulturpersonligheter och sådana
som tyckte om att vistas i deras närhet uppkallades efter filmstjärnans
farmors far.
Och på väggen, alldeles intill bardisken, vars yta specialbehandlats med
ett impregneringsmedel som luktade gammalt, hängde ett signerat fotografi
av skådespelerskan tillsammans med hennes tvåårige son, som med sina mörka
ögon, krusiga hår och chokladbruna hy bedårade alla som betraktade bilden.