Vandrar i tiden

Han upptäckte det en regnig måndagsmorgon när han satt i busskuren vid

landsvägen och huttrade.

…… Sju och trettiobussen hade just passerat. Den hade gått mitt framför

näsan på honom. Nästa buss skulle gå först om en timme.

…… Ruggig och håglös och utan att bry sig om ifall han skulle hinna till

sammanträdet klockan nio eller inte fixerade han blicken på den sekel-

gamla ekens rikliga bladverk som återkom lika troget år efter år.

……Medan sinnet var tomt och tankarna låg i träda lät han ögonen vila

på de vackra mönster som ständigt ändrade form i spelet mellan skuggor

och ljus.

……En bedövande trötthet lägrade sig över honom och han försvann

långsamt in i en dvala.

……Ögonen var fortfarande halvöppna och blicken riktades mot en

vattendroppe som balanserade på ett blad. Droppen vaggade fram och

tillbaka tills den föll ner till grenen under och sedan vidare ner på

marken. Nya droppar bildades. De gungade på bladet. Och när han

kisade med ögonen strålade de som blinkande stjärnor i regnbågens

alla färger.

……Luften var frisk. Regnet hade rensat bort allt damm och andra

orenheter i atmosfären. Det kändes som om även kroppen hade blivit

renad, som om också sinnet renats från gammalt tungt bråte.

……Sven började andas i ett lugnare tempo, mer rytmiskt och i harmoni

med hjärtats slag. Han drog in luften djupt ner i lungorna och höll

andan några sekunder. Han andades ut, höll andan, andades in och

höll andan igen. Så höll han på en stund tills sinnet åter vaknade till liv.

Tankarna kom tillbaka och blandades med varandra, huller om buller

och utan urskiljning.

……Och då, när han satt där på bänken i busskuren, avslappnad och fylld

av den sällsamma skönhetsupplevelsen av solens glittrande lek i lövverket,

fann han sig vara i ett tillstånd av total klarhet. En medvetenhet som legat

slumrande inom honom länge, i hela hans liv och ännu längre tillbaka kom

fram i dagen, långsamt smygande, som beredd på snabb reträtt.

……Han såg sina tankar som föremål, saker som gick att ta på, flytta runt,

byta plats, stapla på varandra. En del tankar var stora, andra små, somliga

var kantiga och oregelbundna, några runda eller buckliga som gamla plåt-

burkar.

……Så började han skilja ut tankarna från varandra och se efter vad de

innehöll, vad som skulle sparas och vad som borde slängas bort, vad

som behövde repareras eller kanske bara putsas upp. Han sorterade

tankarna och stoppade dem i olika fack. En obehaglig tanke lade han

i ett fack för sig och en behaglig i ett annat. En fundering som han ville

ha svar på placerade han i ett tredje fack och andra helt ovidkommande

tankar rensades ut. På så sätt kunde han hålla negativa tankar, sådana

han inte orkat ta i tu med, kvar i sina fack utan att de påverkade honom,

och utan att för den skull sopa dem under mattan innan de slipats av och

klarats ut. Tankar på svårlösta problem fick ligga och gro i ett speciellt

fack tills han var redo att finna en lösning.

………Ett fack som han var nära att gå förbi innehöll filter, svårforcerade

filter som skymde tankarna så att de blev dimmiga och påverkade hans

intelligens. Ju starkare filter desto dummare blev han. Filtren kring

matematiska problem var tätare än de kring praktiska kunskaper. Men

kring filosofiska tankar fanns så gott som inga filter alls. Ändå var han

både kritisk och fördomsfull, tvärsäker på det mesta utan att ha en aning

om hur det i egentligen låg till. Vid en närmare undersökning om hur det

förhöll sig fann han, att där han valde att tro på de teorier han var road

av att tro på och lät egot och bekvämligheten styra sina tankar, där var

det inte filter som påverkade tankarna, utan hans egen vilja. Men var

hyckleriet alltför utbrett, om det blev till en del av vardagen, skulle där

komma att bildas filter som skulle tätna mer och mer ju längre ner i

förljugenheten han sjönk.

…….Så letade han fram nya fack och fler för färdiga tankar och för

tankar han ännu inte tänkt men ville reservera plats för.

……Det var nu han fann ett tomt fack. Ett fack där tiden inte finns. Han hade

upptäckt facket där all tid är nu och där tiden är evig och evigheten alltid är.

……Här kunde han röra sig fritt, gå fram och tillbaka som han ville, hoppa hit

och dit, åt höger och vänster, upp och ner, hur som helst, alldeles som han

behagade.

II

…

Han kunde promenera i tiden, hoppa i den, som man hoppar på tuvor eller

promenerar genom stan och kommer fram på andra sidan.

……Ibland fick han lust att vara femton år igen och ibland sextiofyra. När

han var fyrtiotre och tyckte det var trist på landet – solen gassade och träden

susade och han hade ingenting att göra – då gick han tillbaka till sommaren

femtionio, då han var tio år och åkte i en blå PV med mamma och pappa

och lillsyrran.

……Ängarna var torra av brist på regn. Folk gladde sig åt värmen: ”Inte en

droppe regn på hela semestern”. Någon gammal tant klagade: ”Huva vad

varmt det var. Man borde va’ vid havet, känna brisen, få lite fläkt”.

De hyrde ett sommarnöje utanför Enköping vid Mälaren. Sven hade

badat hela sommaren, lärt sig simma både på mage och på rygg och han

kunde crawla som Tarzan. En söt och brunbränd flicka hade bott i stugan

intill. De hade tittat på varandra i smyg. Om kvällarna när daggen lagt sig i

gräset och luften var frisk och lite kylig då hade det varit spännande att gå

förbi hennes hus och hoppas få se en skymt av henne, kanske möta henne

på den smala grusvägen i mörkret och snudda med fingrarna vid hennes

hand.

……Ingenting hade hänt men spännande var det. Så spännande som det varit

den sommaren då ingenting hände hade det aldrig varit vare sig förr eller

senare.

……

Nu, som en lite överviktig fyrtiotreåring var det skönt att gå tillbaka

dit till sommaren femtionio då han var smal och spenslig och smidig som

en tiger. Han sprang jämt eller cyklade. Det fanns ingen tid till att gå.

Det var alltid bråttom att göra vad som föll honom in, spela fotboll, leka

indianer och vita eller samla på fjärilar eller fiska. På kvällarna sprang

han iväg till badet och tog ett kvällsdopp med kamraterna. Han måste göra

det i smyg. Morsan blev lack annars. ”Du kan bli förkyld” sa hon. ”Dra inte

på dig en förkylning nu, Svenne”. Sedan gömde han de våta badbrallorna

på en trädgren bakom dasset, där man kunde sitta flera stycken i rad.

Inne i dasset fanns tre dassluckor med lock. Men vad Sven visste

hade där aldrig suttit mer än en i taget. I alla fall inte förr om åren, då i

slutet av det oskuldsfulla femtiotalet. För då hade han och en kamrat

suttit bakom dasset och tittat in genom ett hål som de lyckats få upp

genom att riva loss en murken plankbit ur väggen. De hade sett stjärtar

åka ned i hålet. En del stora, andra mindre och somliga skrynkliga och

slappa. En del fes på väg ner och andra hade pruttat och fräst så att de

tvingats slänga sig ner i det vildvuxna gräset för att inte skrattet skulle

avslöja dem.

……De roade sig med att sticka in pinnar i hålet och peta folk i rumpan så

att de flög upp i taket och skrek. Ibland hade de väntat tills en bajskorv

börjat skymta och då hade det varit ännu roligare. Ingen hade upptäckt

dem eller ens anat att någon kunde komma på något så dumt. Men en dag

satt en skylt uppe som varnade för råttfällor kring dasset. Men det hjälpte

föga. Inga råttor fastnade i fällorna och folk blev petade i stjärten som

aldrig förr. Till slut tröttnade de på petandet i rumporna och började planera på

nästa projekt som innebar att rulla in bajskorvar i kokos och sälja dem på

torget som havrebollar. Ett projekt som av olika anledningar aldrig blev förverkligat.

Vid stranden på andra sidan järnvägsstationen låg de flotta sommarvillorna. Sven

brukade iaktta dem från roddbåten när han var ute och metade med sin pappa.

……”Kåken där är bara det ena av advokat Löwenhielms sommarställen”, hade

pappan sagt och pekat upp mot ett vitt hus i herrgårdsstil. ”Han äger ett på

västkusten och så har han en sportstuga uppe i fjällen”. Sven hade inte riktigt

tyckt om den vördnadsfulla tonen. Den verkade främmande och tillgjord, som

vore han beredd på att buga sig för advokaten ifall denne händelsevis skulle

uppehålla sig på ägorna. Sven och hans kamrater gillade inte Löwenhielms.

Sönerna var förnäma och beblandade sig inte gärna med ungarna från de enkla

stugorna på norrsidan. Kanske hade de andra intressen, segling och tennis istället

för serietidningar, bus och rackartyg. Sven visste inte. Men någonting nedlåtande

var det över deras uppsyn och nu ville Sven och kamraten hämnas.

…… ……

Det dukades till fest i parken utanför det fina huset. Sven och hans kumpan tog sikte

på bondgården. För att undvika att bli sedda rundade de isstacken och gick med

raska steg igenom björkdungarna och över åkern fram till hästhagen. De klappade

arbetshästarna och låtsades plocka blommor när de fyllde en stor påse med hästskit.

Sedan sprang de skrattande hemåt för att stjäla lite kokosflingor ur skafferiet. De

gjorde små bullar av skiten och rullade in dem i kokosflingorna så att det såg ut

som havrebollar. Sedan skyndade de bort till det Löwenhielmska residenset där

bordet redan stod dukat och klart. Bara gästerna och värdfolket fattades.

……De satt gömda bakom buskarna en stund innan de rusade fram och slängde upp

de kokosinbakade hästskitarna på ett kakfat och skuttade som skrämda harar tillbaka

in i buskaget igen. Där satt de och tryckte tills folket började samlas i parken.

……Det var väluppfostrade människor som stod och konverserade. Ingen

visade någon antydan till att vilja smaka på delikatesserna innan värdinnan

gjorde tecken därtill. De snobbiga sönerna brydde sig dock inte om att vara

artiga. De spelade grammofon på rummet. ”Come mr Taliman, Talimi

banana, day light come and we wanna go home. Diiii isa diiio, day light

come and we wanna go home…”. Sedan hördes ”Nina och Fredrik”. Fånig

musik, tyckte de, annat var det med Owe Törnqvist och Elvis.

……Nu stundade den stora höjdpunkten. Advokat Löwenhielm stegade

fram till sin hustru och lade armen om hennes midja. De bytte några ord

och hustrun bjöd gästerna att ta för sig av anrättningarna.

……Tiden verkade stå stilla. Gästerna tuggade på sina sandwisches som i

ultrarapid och vinglasen tycktes aldrig bli tömda. Gossarna Löwenhielm

hade stängt av grammofonen, kommit ut i det gröna och lät sig väl smaka.

……Så dukades kaffet fram och tårtan, socker och grädde och ”Varsågoda

allihop, hoppas det smakar. Mina jordgubbar har just mognat dagen till ära”.

……Sven och kamraten höll andan. En blåhårig dam med rosa hatt och ljusblå

tyllklänning var först på plan. Hon pratade ivrigt och beskäftigt. Hon och hennes

salig man kände den underbare konstnären som målat tavlan som värdinnan fått

i gåva av sin make på födelsedagen. Och hennes son läste på Sorbonne och

dottern var förlovad med en medicine kandidat, vars morbror var förste violinist

i Stockholmsfilharmonikerna. Hans fru var helt förtjusande. Smärt och välklädd.

……Kvack, kvack, kvack, kvack lät det när hon pratade, och hon hade ständigt

något tjusigt att berätta om. Bridgepartnern med våning på Valhallavägen. Canasta.

God smak. Hon tyckte om människor med god smak sa hon samtidigt som hon

lade en sockerbit i kaffet, rörde om med skeden och utan att egentligen titta tog en,

vad hon tyckte var en havreboll. Vanligtvis föredrog hon arrakbollar, men havreboll

gick an. Kvack, kvack, kvack, lät det hela tiden från bordet fram till vilstolen där hon

slog sig ner. Kvack, kvack, kvack, och hon drack lite av kaffet och fortsatte att prata

om god smak. Hon bet av en stor bit av havrebollen, hann inte svälja så värst mycket

av den innan hon for upp ur vilstolen med ett mycket osofistikerat tjut.

En sådan befrielse det var att få hälsa på ett slag där i sommaren femtionio. Att

hämta lite näring därifrån, känna kraften, energin och framför allt att återuppleva lusten.

Lusten som han hade glömt bort att han haft. Lusten som hade fyllt honom med lätthet

och skimrande färgspel hade försvunnit nästan helt och hållet, ätits upp av vardagen och

dess små bekymmer. Lusten hade ödelagts av alla krav han hade på sig själv, illusioner

som varit för stora. Andras värderingar som han sugit upp som en svamp och som

blivit till hans egna skymde lusten till livet och glädjen som fanns runt omkring honom.

……Han andades på ett annat sätt där borta i nittonhundrafemtionio. Mer självklart och

säkert, som om den friska kvällsluften fann behag i att filtreras genom hans lungor. Det

var som om han inte vågade andas på det sättet nu. Han andades försiktigare nu, mer

återhållsamt. Jante stod i vägen och ansvaret. Den fullvuxne mannen trodde sig inte ha

rätt att andas fritt ur hjärtat. Den ansvarsfulle vuxne mannen måste göra rätt för sig och

inte förfalla och bli en grabb igen, ett busfrö som ingen respekterade. Men i det klingande

ljudet av skedar som rörde om i kaffekopparna fast sockerbitarna smält för länge sedan,

blandat med föräldrarnas småprat om ditt och datt kändes det bra att andas ansvarslöshet

och obestridlig trygghet.

……Med vidgade näsborrar hade han njutningsfullt dragit in röken från farsans John Silver.

Det var bra att röka ute. Röken höll myggen borta. Så var det på den tiden. Fan, så fint

det var då.

……Ja, han kände sig bättre till mods nu efter besöket i sommaren femtionio.

Så bra kände han sig och vid så gott mod att han beslutade att gå tillbaka dit igen.

Knöliga tallrötter stack upp som bågar ur marken där han promenerade den

snåriga stigen fram till stugan.

……”Hej Svenne” kvittrade morsan. ”Kom in och ät ditt mellanmål. Skynda

dig nu innan chokladen kallnar”. Aromen från rykande mjölkchoklad lockade

honom att springa uppför trappan, in genom rummet och ut på verandan där

de satt i vilstolarna, morsan, farsan och granngubben. Farsan läste högt ur

Expressen. Han hade hittat en notis om ett tusen år gammalt skelett som man

funnit vid utgrävningarna för nya bostadshus i Vasastan. Arkeologer hade

kommit fram till att skelettet tillhört en man som dött i strid. Han höjde

rösten och läste upphetsat vidare om ett par skinnbitar som legat kring

fötterna på skelettet, som ett par isärsprättade kängor. Hur skinnet kunnat

bibehållas så länge i en miljö där allt annat utom benknotorna multnat bort

förstod de inte. Men när man undersökt från vilket djur skinnet stammade

upptäckte man att det inte var skinn alls utan något slags kemiskt material

som liknade plast, men ändå inte riktig plast, inte sådan som man uppfunnit

på senare år. Det konstgjorda skinnet som visade sig vara lika gammalt som

skelettet kom att bli ett mysterium för vetenskapsmän och forskare över

hela världen.

……Farsan började skälla över vad de hittar på bara för att ha nå’t att skriva

om. ”Fy fan, säger jag. Fy fan! Ja, de har väl nyhetstorka antagligen. Det

händer väl inte så mycket mitt på sommaren, så de måste väl hitta på en

så’n jävla massa skit. Fy faen”. Morsan höll med och grannen började

harkla sig och sa att det nog var dags att tänka på refrängen.

……Sven drack sin choklad under tystnad, grunnande på det konstiga

plastfyndet från tusentalet. Han tog en tugga av ostmackan medan de andra

sörplade i sig vetelängdsskivor doppade i kaffet. De fortsatte att prata, nu

om något annat och lågmält för att inte väcka lillsyrran som sov middag.

Hon låg på dyschan i rummet och snusade, lugnt och fridfullt, som om

orättvisan vid matbordet tidigare under dagen var bortblåst, som om den

aldrig hade hänt.

……De hade suttit vid matbordet och väntat på att bli serverade. Morsan

hade hällt upp varsitt glas Pommac åt barnen och Sven hade råkat få några

droppar mer än lillsyrran. Han hade iakttagit hur hans temperamentsfulla

syster oroligt tittat efter hur mycket som hälldes upp i vars och ens glas.

Och till sin sadistiska njutning hade han sett att hon fått mindre. Lillsyrran

gnällde och tjöt att Sven hade fått mer än hon. Men ingen tycktes inte

se att det var mer Pommac i det ena glaset än i det andra trots att hon

rödbrusig av ilska ställt glasen intill varandra, pekat på den millimeterstora

skillnaden och skrikit ”Titta!!!”. Morsan hade inte orkat höra på tjatet

längre utan rutit: ”Nu får det vara nog! Tig nu och låt maten tysta mun!”

……Glupskt och rävlikt leende hade Sven slevat i sig maten, smuttat lite

på Pommacen och tålmodigt väntat tills lillsyrran druckit upp sin för att

sedan, när hennes glas var tomt och hon tvingades peta i sig de sega kött-

bitarna i dillsås och potatis, dricka sin läsk, demonstrativt långsamt, och

ljudligt låta sig smaka den delikata drycken. ”Aaahhh, mmmm, mmmmmm”.

Så stack han ut igen, knackade på hos torparn och frågade om Klasse och

Berra var hemma. Pappan, som öppnade i brynja och med byxorna hängande

nedanför naveln, gned sömnen ur ögonen där han stod i bara strumplästen

och pekade upp mot loftet, innan han återvände till kökssoffan och lade

sig till rätta igen.

……Sven kunde inte fort nog klättra upp för stegen och försvinna upp på

loftet och bort från stanken av mannens förfärliga armsvett uppblandad med

nerskitna blöjor som bytts på den nya bebisen de fått i våras.

……Uppe på loftet låg bröderna på golvet och läste seriemagasin. Högvis

med Stålmannen, Fantomen, Höken och tjugofemörestidningen Prärieserier

låg spridda över de knarrande golvplankorna och det var knappt de märkte

att Sven kommit upp på rummet, trampat på tomma tablettaskar och lagt

sig på mage och börjat läsa han också.

……Efter en stunds koncentrerad läsning och helt uppslukad av hjältarnas

värld hoppade han vigt ner från loftet och sprang, ja han nästan flög som

självaste Stålmannen, iväg till handelsboden för att köpa fler serietidningar

och en ask Domino.

……Doften inne i K-G Bergkvists diversehandel, den välkända doften som

han inte känt på över trettio år försatte honom nästan i trans. Den spännande

lukten av gammal lanthandel där allt fanns att köpa; snask, konservburkar,

skrynkliga äpplen och röda vinbär, Loranga, böcker, svarta stövlar med gul

reflexrand, specerier, bruna mjölkflaskor, ett mått grädde, simdynor av kork

och uppblåsbara madrasser. Där kunde man beställa även sådant som inte

fanns på lager. Islandströjor till exempel, leopardmönstrade tarzanbadbrallor

med snörning eller svarta jeans med gula stickningar på sidorna, om man så

ville. Och det ville Sven. Han ville gärna ha ett par svarta snäva jeans istället för

den gamla blå träningsoverallen med gult ok upptill och dragkedja som hela

tiden åkte ner.

……Han strosade omkring i affären och tittade på sybehörsartiklar, kände på

prydnadssaker och sökte bland tidningarna efter något han kände igen.

……Affärsbiträdet Sture med båtmössa och penna bakom örat överrumplande

honom med frågan, ”Vad ska det vara?”

……”Ett äpple”, svarade Sven. Sture plockade fram ett rött, något sånär färskt

äpple, la det i en påse och placerade det på vågen. Han ställde två små vikter på

ena våghalvan, lät den gunga lite, la till en ännu mindre vikt och sa: ”Åtta öre

tack.”

……Åtta öre. Det var ju en Domino han ville ha. Han hade sjuttiofem öre i

småpengar, exakt uträknat till en tablettask och två serietidningar. Men nu var

det för sent att ångra sig.

……Han tröstade sig med att han i alla fall inte fick hål i tänderna av äpplen.

Men vad tusan, han hade ju aldrig hål i tänderna. Aldrig. Inte ens som vuxen

skulle han någonsin behöva laga sina tänder.

……Sven torkade av äpplet på träningsoverallsjackan och tog en tugga.

Det var nästan så att han började gråta. Ett sådant äpple hade han inte

smakat på evigheter. Han blundade och njöt. Sven ville stanna tiden och

äta på äpplet länge, länge. Han grävde fram resten av pengarna ur fickan

för att köpa så många äpplen han kunde.

……Nu hade Ester Blomgren kommit in i affären. Sven blev besvärad.

Tant Ester kunde prata hur länge som helst och inte skulle Sture bry

sig om att en pojkvasker stod i kö och ville köpa fler äpplen. Hon

började berätta om vad hon bjudit på förra söndagen och hur hon

tillagade det och vilken sås och hur och vad och vem och Sven gick

bort till tidningshyllan.

……De alldeles nya och olästa tidningarna, fortfarande doftande av

färsk trycksvärta, låg snyggt uppradade. Överst låg Hemmets

Veckotidning sedan Bildjournalen, Veckorevyn och underst i högen

låg Allers. Han tittade fascinerat på Allers omslagsbild av den vackra

familjen, där mannen var ingenjör. Det framgick inte av texten, men

Sven var säker på att han var ingenjör ändå. Han bläddrade lite i smyg

så att inte farbror Sture skulle se.

……På en stålställning bredvid tidningshyllan hängde solglasögon i olika

modeller. Det var solglasögon med sneda bågar, med rundare bågar och

solglasögon med spegelglas i. Han provade den senare sorten och tyckte

han liknade James Dean. Sådana ville han ha, precis sådana med spegelglas

i. Om han bara fick ett par sådana brillor skulle allting ordna sig. Livet

skulle leka och ingenting skulle fattas honom mer. Men det skulle han

aldrig få, det visste han. Aldrig. Han hade bett om det förr och farsan hade

fått ett utbrott, undrat om han inte var riktigt klok, om han trodde att han

var gjord av pengar. Och så hade han dragit den gamla vanliga visan om

hur det var när han var grabb, att då fick man vara glad om man över-

huvudtaget….

……De äldre killarna, de som hade svarta jeans med gula stickningar och

som körde omkring på moped hela dagarna, de hade sådana där solglasögon.

Men Sven skulle inte få det, därmed basta.

……Morsan var det inte ens tal om att be. Aldrig frågade han henne igen.

Hon med sina löften som alltid sprack. Sven glömde inte den gången då

han var sju och ville ha ett par hockeyrör. Halvrören gled av pjäxorna

hela tiden och det gick inte att spela. Jodå, visst skulle han få ett par nya

skridskor. ”Om du är riktigt snäll en hel vecka ska du få ett par riktiga

ishockeyrör”, hade hon sagt. Men när veckan var slut och även Sven var

slut av att ha varit snäll så länge undrade farsan, med dunder och brak,

om de trodde att pengar växte på träd. Och Sven hade varit snäll helt i

onödan.

……Men solglasögonen. ”Va faan!” Han ville ha de där solglasögonen,

måste få dem. Alla andra… Och han skyndade hem för att tjata på farsan,

ännu en gång. Men när han kom hem till stugan där morsan oroligt satt

och väntade och undrade var han hållit hus så länge hade han redan

glömt bort sitt ärende.

……På kvällen var föräldrarna bjudna på middag hos grannen och lillsyrran

hade skrikit som vanligt. Hon var mörkrädd och såg spöken överallt. Men

nu skulle ju Sven vara hemma och då vågade sig inga spöken in. ”Och

förresten så finns det inga spöken”, lovade mamma bestämt.

…….Klockan närmade sig tio och varken Sven eller lillsyrran hade somnat

än. Sven hade tråkigt och gick upp.

…….”- Jag måste gå på dass, sa han. Han gick ut och tog en tennisboll och en

trådrulle med sig. Så satte han sig på trappen och lindade tråden kring bollen

som ett nystan. Sedan smög han sig upp till övervåningen, lade bollen på översta

trappsteget, virade upp tråden från trådrullen och lät den följa honom ner till

alkoven där sängskåpen stod.

…….- Det knarrade i trappan, kved lillsyrran.

…….- Äh, du inbillar dig, sa Sven och placerade trådänden på golvet invid sin

säng innan han lade sig och sa god natt.

…….- Sven, viskade lillsyrran, Svenne! Sven låtsades sova. Han lyssnade till

systerns andetag. Snart skulle hon somna, men inte riktigt ännu. Han väntade en

stund till och så drog han i tråden. Dunk, dunk, dunk, dunk, lät det när bollen

studsade ner för trappan. Och det började lukta skit. Lillsyrran hade blivit så rädd

att hon gjort på sig.…….

…….Nästa dag var det Sven som blev utan middag och dagen efter fick lillsyrran

dubbel portion jordgubbar emedan Sven blev utan. Men det var det värt, hade han

tyckt. Speciellt som farsan inte skulle få reda på vad som hänt. Morsan kände till

hans hetsiga humör och visste inte vad han skulle ta sig till om han fått reda på att

Sven skrämt skiten ur lillsyrran.

III

Nu var han återställd igen, fyrtiotreåringen, och njöt av att vara på landet och

koppla av i hängmattan i ljudet av fågelkvitter och humlors surr. En fluga killade

honom på benet och svetten lackade. Det doftade av nyklippt gräs.

……Han såg ner över ängsbacken och bort mot skogen. Vackert. Jodå. Fick

duga. Men hade han fått välja hade han valt ett vitt stenhus med altan som hade

stengolv och marmorpelare och utsikt över havet eller åtminstone över en flod.

……Färgen hade börjat flagna på ena husgaveln. Altangolvet skulle behöva

oljas och stuprännan var trasig. När det regnade kraftigt slog vattnet upp

mot fasaden och träet murknade. Taket ville han inte tänka på. Än så länge

regnade det inte in. Men det var hög tid att byta ut takpappen.

……Han blundade och drömde sig bort till ett vitt stenhus i Frankrike eller

kanske Italien. Sitta där i en skön vilstol med en orange isdrink med sugrör

och körsbär i och lyssna på vågornas skvalp.

……Någon skulle sköta huset, någon skulle servera drinken, någon skulle sköta

den stora trädgården, någon skulle laga maten, någon skulle promenera med

barnen i parken som tillhörde det vita huset, någon skulle kratta tennisbanan

där han skulle spela tennis med folk som var trevliga att umgås med just därför

att de hade det lika bra. Några slavar hade suttit bra.

……Aj! Oj! Aj! Ajajaj! Onda tanke. Hemska tanke. Hur i hela världen kunde han

tänka så. Hur kunde Svens socialdemokratiska huvud ha tagit in den tanken. Nej!

Bort! Bort med den tanken! Så fruktansvärt skamfyllt att tänka så. Det var nästan

som om någon hade sett hans tankar och han behövde be om ursäkt.

……Men skönt hade det varit i alla fall, tänkte han igen och såg sig oroligt omkring

så att ingen hade dykt upp och kunde se på hans min vad han tänkte.

……Hu! tänkte han och tänkte på vad morsan skulle ha tänkt, vad farsan och syrran

och hennes familj och hustrun och alla vänner och arbetskamrater skulle tänka om

de visste hur han tänkte.

……I sin stora skam såg han sig själv sitta som en fet pascha ätande fett fläsk och

gräddglass serverat av svarta slavar som då och de blev piskade för minsta förseelse.

Axlarna åkte upp och ryggen kutade, precis som när han gjort något dumt som barn.

Men han kunde inte komma ifrån tanken på att det i alla fall skulle vara behagligt.

Behagligt för vem??!! hörde han sitt andra jag skrika i huvudet. Behagligt för slavarna

kanske?!!!

……Han tänkte och skämdes om vartannat.

……Så började han resonera med sig själv om hur han egentligen ville ha det med

sina tankar.

……Han hade det ju bra som han hade det och ändå ville han ha det bättre.

……Som en kapitalist fast ännu bättre. Som en kapitalist som levde i lyx på andras

bekostnad fast ännu bättre. Som en slavägare. Huuu!

……Men trist var det, tyckte han och tog sig rätten att tänka som han ville för stunden.

Det kunde ju ändå inte ändra något att han satt där och dagdrömde. Inga slavar från

förr behövde väl bli förolämpade för det. Eller satt de där

uppe i himlen och såg hans tankar och blev arga eller ledsna eller kanske

rent av hämndlystna?

……Nej, nu hade han semester och han hade rätt att tänka som han ville.

Så det så!

……Faktum, som ju inte gick att resonera bort, var ju på det viset att för att ha

råd med stugan och radhuset måste han och hustrun jobba drygt halva sin

vakna tid. Och räknade man in morgonbestyren innan man gav sig iväg till

jobbet och resan fram och tillbaka och lunchrasten som man måste ha för

att orka med resten av arbetsdagen så blev det inte mycket över till fritid.

Sven ville inte klaga. Han hade trevliga arbetsuppgifter, men ointressanta.

Frun som jobbade på dagis fick väl ut annat antog han. Hon gillade ju barn

och fick jobba med det hon ville. Men om hon fått välja så vete tusan.

……För Sven var arbetet som att sitta av livet. Som ett lugnande piller att ta

bort tankar med, tankar om vad livet egentligen går ut på. Bekvämt. Man slapp

fundera. Man slapp ta ansvar för vad funderingarna kunde rymma. Man slapp ta

beslut i frågor som funderingarna skapat. Detta, ibland så meningslösa liv måste

han leva för att ha råd att ha det så normalbra som han hade det. Och barnen

måste göra samma sak. Kasta bort sina liv på utbildning och arbete för att få ett

drägligt liv. Och deras barn också och deras barn.

……Som försvar för sina förbjudna tankar tänkte han sig att han skulle få leva

två liv. Skulle han då välja båda liven som det liv han nu levde? Slit och tvång

men ganska bra ändå. Eller skulle han välja att leva ett liv med uppassare omkring

sig så att han bara kunde ägna sig åt viktiga livsfrågor och intressanta nöjen. Och

sedan det andra livet som slav. En slav som vet sin plats, har sin stuga, får sin

mat och kanske fickpengar. En slav som behandlas med respekt men ändå inte har

friheten att förändra sitt liv.

……Tamejtusan skulle han inte välja det senare? Ett sjuhelvetes bra liv och ett

slavliv mot två medelmåttiga liv. Joo, det skulle han ta mig fan välja.

……Nu kände han sig tillfreds igen. Skämdes inte längre. Nej, han hade tänkt sig

själv i en slavsituation och det var ju tillåtet. Axlarna sjönk och ryggen rätade ut sig.

……

Sven behövde inte grunna över sina fantasier mer men kunde ändå inte släppa

tanken på hur hans karaktär skulle danas om han fick oinskränkt makt över andra

människor. En intressant tanke. Hur han än tänkte fram och tillbaka kunde han

inte se annat än att han skulle vara en hygglig slavägare som skulle göra det bra

för sina slavar. Som en arbetsgivare som brydde sig om sina anställda. De skulle

bli vänligt bemötta. Han skulle se till att arbetsmiljön var hälsosam, att de hade bra

bostäder och sund mat. Deras barn skulle få studera. Han skulle vara snäll mot dem

också. Barnen skulle få spela fotboll. Han skulle lära dem. Även flickorna. De lite

äldre flickorna. De som just fyllt fjorton. En fjortonårig flicka med fylliga läppar,

kolsvart krull och knoppande bröst. En sådan flicka skulle han ge privatlektioner.

Varje dag. Vid solnedgången. Flera timmar. Ända tills hon trött och svettig föll i

hans armar…

……Hoppsan! Nej! Vad nu? Vad tog det åt honom? Var han inte riktigt klok? Vad

fick han sådana tankar ifrån? Fantasierna ville inte stoppa.

……Han ville inte kännas vid känslorna som blossat upp. Försökte tänka på annat.

Men kroppen levde sitt eget liv utan att fråga honom vad han ville. Raskt tvingade

han tankarna att tänka på Ingbritt. Åååh, så underbar hon är, tänkte han, åååh! Men

det hjälpte inte. Han tänkte på Marilyn Monroe. Men hon hade ju aldrig varit hans

typ. Brigitte Bardot då? Men som hon såg ut nu. Nej det gick inte. Madonna? Jo,

Madonna. Åååh, tänkte han, men kom på att han inte riktigt visste hur hon såg ut.

Så hetsade han fram tanken på Ingbritt igen. Och känslan svalnade. Fantasiflickan

försvann. Nästan. Men bara nästan.

……Nej, en kalldusch var vad han behövde. En iskall dusch. Nu genast!

……På väg från hängmattan slog han tån i en sten, och efter flera minuters

oavbrutet svärande var det som om de förbjudna tankarna aldrig hade funnits.

IV

Ett muller hördes i bakgrunden. Det var sonen Johan som sa något. Sven

blev lika förvånad var gång den nyss så barnsliga rösten tog sig ton i ett

manligare sound. Ibland talade Johan med full bas och ibland pep han till.

Och tonårsgrabben blev själv förvirrad av att inte kunna bemästra sitt

läte. Speciellt snöpligt var det när han blev upprörd och hade något

viktigt att säga och då han hörde sig själv låta som en joddlande tyrol

i lederhosen och jägarhatt med fjäder i.

……Sonen var just hemkommen från en veckas seglarläger på västkusten och

var brun som en pepparkaka med solblekt hår och en ny glimt i ögat. Det var

skönt att ha honom hemma igen tänkte Sven samtidigt som det stack till i

hjärtat av vemod vid tanken på att han snart var stor och utflugen. Och

med förvissningen om att den tiden närmade sig med stormsteg ville Sven

passa på att umgås med sin son nu innan det var för sent. Nästa år kanske

han inte ville vara tillsammans med sin pappa längre, då kanske hans egna

intressen tagit över helt och hållet och ingen pappa skulle behövas mer.

Sven lade armen om sin sons fortfarande tunna axlar och tog honom med

ner till viken där de dök från bryggan och simmade ikapp till bastun.

De hade sin egen värld, Sven och grabben. De hade gjort mycket tillsammans,

bara de två. Som förra sommaren då han tagit honom med på en affärsresa till

USA. De hade varit på Disneyland, sett Niagarafallen och i Washington hade

de besökt ett arkeologiskt forskningsmuseum. Inte för att någon av dem var

intresserad av arkeologi utan för att de behövde en toalett och inte hade ork

att springa runt och leta efter en offentlig inrättning. De passade på att se sig

om i utställningslokalerna och stannade till framför en monter där man

kunde se plastbitar. Plast på ett arkeologiskt museum?!

……Man hade hittat plastbitarna vid utgrävningar som gjorts i Stockholm i

slutet av femtiotalet. Plastbitarna hade legat djupt nere i jorden intill fötterna

på ett tusen år gammalt skelett tillhörande en man som blivit dödad av en pil

som gått rakt igenom ryggen och ut genom bröstkorgen. En skiss visade

hur man rekonstruerat hur de hopmonterade plastbitarna skulle se ut. De

såg ut som ett par moderna sportskor, sådana som han själv hade på sig.

Sven erinrade sig för ett ögonblick någonting han hört som grabb om

att man funnit plast från stenåldern, eller vad det nu varit. Så han fortsatte

att läsa på skylten där det stod att de underliga plastbitarna hade förbryllat

forskare över hela världen. Och ännu mer konfunderad hade man blivit

då man upptäckt att plasten var av ett slag som ingen ännu på den tiden

visste hur man tillverkade.

Det hade varit ett par intensiva veckor i USA och de såg båda fram emot

att få åka hem.

……I väntan på att planet skulle avgå från John F Kennedy-flygplatsen

strosade de omkring bland taxfreeshopparna och fann bland souvenirerna

en mässingsamulett som Sven genast kände igen. Precis en likadan hade

han fått i present av sin farbror när han fyllde tio. Sven blev överlycklig

och köpte den till sonen som inte ville ha den. Han vände och vred på den

och bokstaverade sig återigen igenom texten: ”John F Kennedy Airport”.

Han funderade ett slag över hur det kunde ha stått så på en souvenir han

fått flera år innan John F Kennedy blivit mördad, ja innan han ens blivit

president och fått en flygplats uppkallad efter sig. Sven var dock alltför

trött för grubblerier och tänkte inte vidare på saken.

……Den gamla amuletten hade han inte sett på åratal. Den hade väl kastats

bort tillsammans med andra leksaker. Men nu när han höll den i sin hand

erinrade han sig lyckan av att äga den då nötta och glanslösa ”guldpengen”.

Han mindes farbror Göstas berättelse om dess historia.

……Som liten grabb på Söders gator hade en snäll farbror kommit fram till

honom, frågat något och givit honom den guldfärgade amuletten som tack

för hjälpen. Han hade sagt: ”Var rädd om den. Den kommer ända bortifrån

Amerika”. Den lilla mässingsplattan hade öppnat en ny sorts nyfikenhet hos

farbror Gösta. En nyfikenhet som grott och så småningom mynnat ut i handling.

Var gång han hållit i amuletten, var gång han sett på den hade han kommit allt

närmare beslutet att resa till landet bortom det stora havet.

Familjen tillbringade hela semestern tillsammans på landet och Sven trivdes

nu som fisken i vattnet. Han kom att tänka på farsgubben som låg på

långvården. Honom hade han nästan glömt bort. Inte att han fanns till och

låg där på sjukhuset, men han hade glömt bort honom som den han var i sin

krafts dagar. Och morsan, som varit borta i tio år nu, saknade han trots

att han aldrig brytt sig om henne när hon levde. Och lillsyrran, hon var

inte liten längre och inte klagade hon heller. Men med henne hade han

inte mycket gemensamt. De hade båda växt till sig och blivit rekorderliga

medborgare, något överviktiga, nöjda med livet men lite uttråkade samtidigt

som de intalade sig att de hade det bra. ”Det fanns de som hade det sämre,

tänk bara på den och på den och på den. Och den då, som man trodde var

så märkvärdig, han blev det ju ingenting av alls han”. Något annat hade de

inte att prata om, lillsyrran och han..Såvida de inte kom in på det uttjatade

ämnet om lyckan, där det alltid blev en livlig diskussion. Syrran upprepade

den lika dumma som gamla osanningen om lidandets nödvändighet för lyckan.

”Ingen glädje utan sorg”. ”Inget ljus utan skugga”. Och lika irriterad blev Sven

varenda gång. Som om det vore sant det gamla mantrat som upprepats genom

århundradena av präster, psykologer, författare, konstnärer, tanten i Konsum,

föräldrar, fotbollsspelare, fröken i skolan. Som om inte lidandet istället skymde

lyckan med rädsla att förlora den, rädslan för lidandet som ju måste komma,

måste varvas med lyckan.

……Sven ville knappt erkänna, ens för sig själv att han inte hade mycket till

övers för sin syster, att han rent av tyckte illa om henne. Inte för att det var

något fel på henne eller på deras relation. Hon var väl rätt hygglig egentligen,

gjorde ingen skada i alla fall. Men det var någonting kväljande över henne,

över hennes värderingar, de tvärsäkra påståendena. Det var någonting som

inte gick att ta på.

……Redan som tonåring hade hon varit på det klara över hur ett bra liv

skulle levas. Hon hade sett hur det skulle se ut, visste precis hur hon

ville ha det, in i minsta detalj. Hon såg klart och tydligt hur hon skulle

få till det, och manipulerade fram det liv hon ville ha. Men när hon satt

där mitt i sin självförverkligade tillvaro och med förgrämd min konsta-

terade hur nöjd hon var med alltihop blev det för mycket för Sven. Han

mådde illa, kände sig fångad i hennes instängda värld, som vore han

placerad bland dyrgriparna i monterskåpet, avdammad och putsad på,

som en utsökt vas av äkta böhmisk kristall. Helst av allt hade han velat

kasta en hink iskallt vatten över henne, dra de välartade barnen fram

och tillbaka i gödselstacken och släppa ut karln på grönbete bland

nymfer och villiga möer.

V

Ruggig av den hastigt påkomna obehagskänslan flydde han tillbaka till

sommaren utanför Enköping. Han slog sig ned i en vilstol, drog knäna upp

till bröstet och hörde morsan och farsan prata med grannarna om getingarna.

”Aldrig nånsin har det vart så mycke getingar som det var i år”. De hade

ställt ut saftflaskor att locka ner getingarna i och man kunde se hur de

sprattlande försökte hasa sig upp för den hala väggen. En och annan lycka-

des ta sig ända upp till flaskhalsen innan de slutligen rutschade ner och

drunknade.

I ärlighetens namn hade föräldrarna inte varit mycket bättre än lillsyrran.

De levde också i sina förljugna världar, eller rättare, var okunniga om

omvärlden utanför dem själva. ”Getingar ska dö”. ”Cigarettrök är bra”.

Vad var det för skit de trodde på? Vad var det för miljö han hade växt

upp i egentligen? och som lagt grunden till hans egna värderingar, till

hans eget liv.

……Kritiskt granskade han sina föräldrars egenheter och tillkortakommanden

samtidigt som han måste medge att han ju själv var en del av familjen och

därmed också påverkad av deras förhållningssätt. Även om Svens inskränkthet

gällde inom andra områden än deras insåg han motvilligt att skillnaden

mellan dem inte var så stor. Att han inte var så mycket bättre än dem, trots

att han var mer upplyst, fått lära sig mer, haft helt andra förutsättningar.

……

Farsans bakgrund var inte den roligaste. Han hade fått fostra sig själv,

tagit ansvar inte bara för sitt eget väl utan även för sin bror Gösta.

……Där hemma fanns ingen som talade om hur man skulle uppföra sig eller

hur man bar sig åt i olika sammanhang. Där gällde bara att spara på maten

och att inte skräpa ner. Ändå var han artig. Tog av sig mössan och bugade

djupt. Han höll upp porten för äldre och reste sig för att lämna plats åt en

dam på spårvagnen.

……Farfar hade varit en suput som dött innan han fyllt femtio. Och för

farmor, som förlorat tre av sina fem barn i lungsot hade all tid gått åt

till att tjäna pengar till mat och hyra och att försöka hålla ihop hemmet

så att hon slapp utackordera de barn hon hade kvar.

……Sven funderade över hur de överhuvudtaget klarade sig. Hur farmor,

trots slit och svåra umbäranden kunde bli så gammal, över åttio år.

Och att hon aldrig blev bitter av sina svårigheter, utan snarare prisade

Gud och tackade Frälsaren för allt hon fått.

……Hon var inte rolig, farmor, förstod sig inte på humor och aldrig hade

Sven sett henne skratta eller ens le. Men hemma hos henne på Bondegatan,

dit hon av penningbrist tvingats flytta från en halvmodern tvåa till en enrums-

lägenhet med rinnande kallt vatten, en halv trappa över gården, vilade ett lugn

och en harmoni som han inte funnit någon annanstans. Farmors visshet om

att Gud var god och att alla svårigheter hon fick utstå här på jorden skulle

ge riklig belöning i himlen gjorde henne trygg och generös.

……När Sven tänkte på hur dagens brottslingar ursäktades med att de haft en

svår barndom undrade han över hur pappa och farbror Gösta ändå lyckats växa

upp till rejäla karlar. Hur de kunnat bli män som gjorde rätt för sig, som spottade

i nävarna och högg i där det behövdes. De klagade sällan och tyckte inte om

pjosk. Och de kom aldrig att förstå sjuttiotalets sandpappersslitna jeansvänster.

En samling vinpimplande slöfockar, som farsan uttryckte det, med de mest

idiotiska värderingar. ”Nä, ett rejält kok stryk skulle de behöva, allihop”, ansåg

han. Framför allt den unga politiker som i Rapport hade mage att försvara

ungdomars kriminalitet. ”Och sånt betalar man TV-licens för att få höra”, hade

han väst när hon påstod att det ju är en självklarhet att ungdomar stjäl de bilar

de vill ha när vi nu lever i ett så orättvist samhälle att somliga har råd att köpa

fina bilar och andra inte.

Sven ville gärna veta hur de egentligen hade det där på söders bakgator

under depressionen. Han ville se allt med egna ögon. Han måste få känna

lukterna som fanns där, se ansiktsuttrycken, förstå.

Tillbaka till början av 30-talet befann han sig på Bjurholmsplan, det

lilla oansenliga torget ett par kvarter från Skanstull.

……En liten lintott med rutig keps och öronlappar sprang över planen. Han

höll på att halka på en uppsparkad iskana men fick balans igen. Med en

tvåöring dinglande i handen var han på väg till mjölkaffären runt hörnet

för att köpa en kola.

……Sven hejdade honom. Ville säga ”Hej farbror Gösta, känner du igen

mig, Sven, Birgers Sven?” Men istället frågade han om han visste om

Einar Eriksson bodde där. Ett namn han just hittade på bara för att ha

något att säga.

……- Nää. Det visste han inte. Hade aldrig hört att någon som hette Einar

Eriksson skulle bo där. Näämen det fanns en hästskötare på Gotlandsgatan

som hette Einar. Han var gråhårig och hade en stor gredelin näsa. Han sålde

hembränt också. Gösta undrade och Sven skulle köpa hembränt. För i så fall

kunde han gå med honom och visa vägen till farbror Einar. Han visste precis

var han bodde för han hade fått följa med sin pappa dit ibland.

……Sven ville gärna omfamna den kavata femåringen, krama hans mjuka

händer och smeka honom över kinden. Men han kom sig inte för. Måste ha

en anledning att röra vid på honom. Annars skulle det verka konstigt. Så han

tackade för upplysningen, grävde i rockfickan efter mässingsamuletten han

köpt på flygplatsen i New York och överräckte den till den lilla parveln

och sa: ”Var rädd om den, den kommer ända bortifrån Amerika”.

……- Gösta! hörde han någon skrika. Det var farsan som ropade på sin

lillebror.

……- Gösta, du ska in och äta! Gösta sprang vidare ut genom gången mot

Ringvägen och farsan efter.

……Det var underligt. De var sig lika, både farsan och farbror Gösta.

Fast de var barn och såg annorlunda ut var de desamma som nu. Samma

temperament, samma uttryck. Farsan var dominant som alltid och farbror

Gösta mer den levnadsglade spelevink som gjorde vad som föll honom

in, redan då vis nog att aldrig fråga om lov.

……Sven fick lust att gå fram till farsan och ge honom en tia. Skulle allt

vara bra att ha, tänkte han när han såg skorna som var stoppade med

tidningspapper för att hålla kylan borta. Men pengarna han hade i fickan

var nya, över ett halvt sekel för nya.

……Nu hade farsan fått tag i lillbrorsan just innan han hunnit in i konsum-

butiken. Det blev kiv och skrik. Tvåöringen hamnade i snön och det

blev ännu mer bråk tills farsan fick tag i slanten, jonglerade med den

några gånger innan han, med ett överlägset flin stoppade den i fickan.

Varm i bröstet och med bultande hjärta promenerade Sven bort från

Bjurholmsplan och ut på Östgötagatan. Han passerade Ölandsgatan och

svängde in på Götgatan upp mot Slussen som höll på att byggas och gick

vidare tillbaka till nu.

Vad hade Sven att komma med när det gällde åsikter och insikter? Jo, just

ingenting annat än tyckanden och låtanden. Var han inte till och med en

rätt löjlig figur när allt kom omkring? Intolerant och ovillig att diskutera

med dem som visste mindre. Hans egna värderingar var inte alltid så egna.

De var mera baserade på ett trots mot föräldrarnas värderingar. Han hade

tvärtomvärderingar, tvärtemot vad farsan tyckte och vad morsan ansåg,

men med inte mindre trångsynthet än deras. Vad hade han för rätt att döma

andra som trodde på sitt när hans sätt att se på saker också var begränsat?

Som hans fanatiska fördomar om flum till exempel. Allt som kunde innefattas

i ordet flum var flum och ingenting annat. Han skrattade rått åt dem som läste

böcker om självbemästring och annat tjafs. Böcker som talade om att man

kunde bli allt man ville bara man ville det. Flera hundra spänn för att läsa

sådant. Det tyckte han var skrattretande. Inte att de skrevs och marknad-

fördes men att folk köpte dem. Det var mest tjejer som snackade om hur bra

böckerna var. Hur sant det var det som stod i dem. Sven undrade förtjust om

deras liv blev annorlunda månne. Nej ingalunda.

……”Jag är glad” skulle man säga när man var ledsen. Och vem blev glad av

det? Inte Sven i alla fall. I och för sig han hade aldrig försökt. Skulle aldrig falla

honom in. Ett sådant hån när man var ledsen att säga ”jag är glad”.

……”Jag är bra, jag är bra, jag är bra”. Sådant trams. ”Jag är bra” mumlade han

utan att tänka på det. Och han kände sig plötsligt väldigt bra. Han kände en stark

power, som en rocksångare. Sedan tänkte han inte mer på det. Han tänkte inte på

varför han kände sig så bra just när han uttalat orden. Bara konstaterade det med

en axelryckning. Sven var inte den som trodde på sådant hokus pokus.

VI

Det var inte bra att sitta och grubbla. Han blev på dåligt humör av det.

Ville tänka på annat och började fundera över hur det hade varit om han

hade fått växa upp i en annan familj i en helt annan miljö. Då hade han

kanske varit en helt annan än den han var, mer vidsynt och klartänkt.

Kanske hade han blivit en framgångsrik intellektuell. Journalist kanske

eller politiker eller författare. Någon vars åsikter kom på pränt och blev

citerade: ”Jodå, så är det, för det stod i tidningen”. Eller om han haft

föräldrar som var något att skryta med. En far som var läkare till exempel.

Läkaren som ingav respekt, hade pondus och var ett föredöme för sina barn.

Då hade Sven varit doktorns son. Akademikerbarn. Eller kanske konstnärs-

barn, kändisbarn. En bakgrund att luta sig mot när det blåste om öronen.

Som när han var grabb och ville hävda sig bland de större killarna och

önskade att farsan hade varit en berömd ishockeyspelare. Något att

imponera på de andra ungarna med.

……Den ena tanken födde den andra och med ens fick han idén att gå

tillbaka till tiden före sin födelse, innan han blev avlad och välja ut

ett par andra föräldrar än de som blev hans.

Som genom ett trollslag fann han sig svävande några meter ovanför

marken. Han var lycklig och fri, hade inga önskningar som störde och

han ville ingenting. Alla ambitioner var som bortblåsta och han bara

njöt av att vistas i det tyngdlösa varat där allt var kärlek och ljus. En

sfär av sällhet han gärna stannat i för evigt eller åtminstone för en

längre tid om inte någon eller något pockade på hans uppmärksamhet.

……Bakom en skimrande slöja av vita moln tycktes himlen öppna sig

och ett starkt vibrerande ljus sänkte sig ned över honom. I ljuset trädde

bilder fram, rörliga bilder i olika färger och nyanser. En del skiftade i

klara vackra toner, andra i dunkla och grå. Han fick se en mängd framtida

möjligheter yppa sig, mer eller mindre ödesmättade möjligheter som

skulle föra honom framåt i livet eller bakåt. Där fanns många tillfällen

att välja mellan gott och ont, mellan klokt och mindre klokt och mellan

vad som var hans vilja och andras. Där fanns situationer som krävde

urskiljningsförmåga, där han måste agera efter eget förnuft och inte låta

sig manipuleras av övertygande resonemang. Han såg möjligheter som

måste tas till vara, chanser som bara gavs en gång och som var viktiga

skiljevägar i livet. Där fanns även lockande tilldragelser av tvivelaktigt

slag. Utmaningar som kom att sätta hans karaktär på hårda prov. Det

skulle uppstå svårigheter också, både yttre och inre, och som tycktes

ställa sig i vägen för möjligheterna, men som var till för att övervinnas

i syfte att komma vidare på vägen.

……Det var inte givet att han skulle klara alla prövningar. Bara att de

skulle finnas där som hinder att forcera eller låta sig begränsas av. Valet

var fritt. Kom han över svårigheterna skulle han växa och bli stark. Men

om han lät sig tyngas ner av dem, resignera och bli ett viljelöst offer för

pessimismens mörka krafter då skulle hans utveckling bromsas upp. Han

skulle stagnera eller kanske till och med degenerera. Och hans unika

begåvning skulle förtvina och alla möjligheter gå till spillo.

……Viktigast för honom och svårast av allt skulle ändå vara att använda

tankarna på rätt sätt. Att vara uppmärksam på vart de gick och var de blev

kvar. Att inte av ren lättja låta sig fascineras av tidens modenycker; En

stil, ett sätt att vara eller en viss åsiktsriktning. Speciellt i ungdomsåren

måste han ständigt se upp för att inte fastna i onödiga tankemönster som

skulle driva honom bort från hans livsgärning. Han måste bli varse var

de kunde dyka upp och i vilka sammanhang så att han kunde sopa undan

dem innan de bitit sig fast och stelnat. Osorterat pladder och lättköpta

åsikter kunde, om han inte var på sin vakt ta upp dyrbar plats i ännu

tomma tankeutrymmen och breda ut sig över och kväva de kreativa

tankar som fanns där och som hans hjärna var utrustad att arbeta med.

……Men allt skulle inte bara bero på honom själv. Makten att ta ansvar

för sitt öde låg inte alltid i hans egna händer. Han måste ha en god grund

att stå på. Och den måste han skaffa sig i barndomen. Och där måste

omgivningen hjälpa till. Stödja honom, acceptera och uppmuntra till

framåtanda och självtillit. Därför var det viktigt för honom att han hamnade

rätt. I rätt familj och inte i fel.

Bilderna försvann och ljuset likaså. De vita molnen svävade högt uppe i

skyn och Sven blev varse människor, unga par som drogs till varandra som

av osynliga trådar. En del var gifta, andra nyförälskade, några hade träffats

bara tillfälligt.

……De kändes alla bekanta på något vis, inte alls som främlingar. Men

han hade inget minne av dem, visste inte var han träffat dem eller i vilka

sammanhang. Han visste bara att han kände dem från någonstans, någon

gång i historien.

Hos det gifta paret kände han sig inte riktigt tillfreds. De verkade inte

förstå varandra och hade svårt att tala ut.

……Barnen, som alla led av kronisk snuva hade just somnat. Glömt var

dagens slagsmål där segt grönt snor hängt och slängt under näsorna,

kladdat ner kinder och ibland letat sig in i en mun. Nu snusade de som

små änglar och drömde om gottpåsar i jätteformat, om trampbilar och

att kunna konster med jojjon.

……Mannen vände sig till hustrun för att kräva sin äktenskapliga rätt.

Och hon, beredd att ställa upp ännu en gång ville få det undanstökat

så fort som möjligt så att hon äntligen kunde få vila ut efter en lång

dags slit.

……Hon kände hans heta andedräkt mot kinden. Lukten av oborstade

tänder, pilsnerångor och gamla snusrester kväljde. En klump i halsen

och hon svalde. Det var som det brukade vara. Precis som vanligt. Så

som det skulle vara.

……Hur andra hade det visste hon inte. Man pratade inte om sådant. Men

det var väl så det var. Man fick stå ut. Det var ens lott.

……Andningen blev hetsigare, mer uppfordrande. Med ett bestämt famntag,

som om hon var hans ägodel tog han tag om de knubbiga axlarna och vände

henne på rygg. Likadant varenda kväll. ”Såja”, sa han, magisteraktigt och

lade sig till rätta ovanpå henne, tung och otymplig men bestämd. Samma sak

dag ut dag in och hon hade vant sig. Hon hade vant sig vid kroppsodören,

som trängde igenom även de gånger han varit på badhuset och luktade tvål.

Utdunstningen skrämde henne. Den luktade främmande trots att hon kände

den så väl.

……Men den här kvällen liksom många andra kvällar hade hon haft lust

att slänga av sig honom, skrika att hon var trött på hans svettiga kropp

och morrande flåsningar i örat. Hon hade velat be honom dra dit pepparn

växer. Men som alltid fann hon sig i vad hon trodde vara sitt öde och lät

honom hållas tills svetten åter lackade och han uttröttad vände sig tillbaka

och somnade tvärt.

……Oftast somnade hon lika fort som han. Men ibland låg hon vaken och

tankarna surrade. Hon tänkte på barndomshemmet uppe i Norrland. Hon

mindes hur hon fick hjälpa till att mjölka korna. Hur trött hon än var måste

hon ändå stiga upp i ottan, dra på sig stövlarna, på med koftan, ut i kylan

och ställa hinken under Blenda, sätta sig på mjölkpallen och mjölka. Sedan

var det Stjärna som skulle mjölkas och sedan Maja och Rosa och några till.

Det hade med tiden blivit ett harmoniskt minne, en tid hon längtade tillbaka till.

……Hon hade oroat sig över hur det skulle gå med mjölkningen när hon som

femtonåring lämnade hemmet för att bli hembiträde i Stockholm. Men det hade

hon inte behövt. För inom kort skaffade de en mjölkmaskin och på sommaren

när hon besökte föräldrahemmet hade hon fascinerat tittat på hur man fäste

apparaten på kornas juver för att sedan se på hur den mjölkade alldeles av

sig självt.

……Nu i ljudet av makens snarkningar kom hon att tänka på den där mjölk-

maskinen. Kunde man inte tillverka en maskin med liknande konstruktion som

kunde användas av karlar så att de inte behövde gifta sig bara för att kroppen

deras skulle få sitt? En sådan maskin skulle hennes karl ha nytta av, tänkte hon

eller rättare sagt hon själv skulle dra fördel av den. För något annat var hon inte

för honom än just detta som apparaten lika gärna skulle kunna sköta.

……Familjen var fattig och hade inte råd att försörja fler barn. Det var knappt

de kunde mätta de munnar som redan fanns. Men ändå skulle de här makarna

komma att bringa ytterligare ett halvt dussin barn till världen. Starka barn

och kavata. Barn som fick lära sig veta hut och som skulle klara skolan utan

anmärkning, bli duktiga jobbare, gå med i facket och vara rörelsen trogna.

……Sven var inte den enda som befann sig vid deras bädd. Det var många

ivriga själar som trängdes runt omkring dem och ville fram. Sven lämnade

plats för dem. Han lät villigt någon annan gå före och strax befann han sig

intill det unga par som skulle förlova sig till midsommar.

Det sorglösa fästfolket var passionerat förälskade. De levde i ett rosendoftande

lyckorus, en slags sagoromantik som sprunget ur en ungflicksroman med heta

röda läppar, violblå ögon och ostyriga lockar fallande ner över liljevita skuldror.

Och där de efter diverse kurragömmalekar till slut får varandra och lever lyckliga

i alla sina dar.

……Sven rös vid tanken på att bli omhändertagen av ett par sådana själv-

upptagna och omogna individer, vilka ännu på länge inte var beredda att

ta ansvar för ett barn som skulle komma att inkräkta på deras tvåsamhet.

……Han kunde se bittra strider utkämpas när förälskelsen landade i vardagen,

gömda under ytan av nojsigt fnitter åt varandras förebrående förtretelser.

Han kunde också se att deras enda barn skulle komma att få skulden för

deras besvikelse. De ville aldrig acceptera att förälskelsen var slut och att

det under den bara fanns tomhet. Det var alltför viktigt för dem att lyckas,

att visa upp en lycklig fasad. Och för att slippa inse sitt misslyckade förhållande

sökte de orsaken till problemen i barnet, som i sitt förkvävda behov av kärlek

förtvivlat flydde in i den ena sjukdomen efter den andra.

……Som nyfödd skulle den lilla gossen bli älskad av sin mor. Som en hjälplös

och sårbar bebis älskade hon att älska honom. Och han betydde allt för henne

då. Utan henne kunde den lilla stackaren inte leva. Hon var allt för honom. Men

när han växte till sig och klarade sig själv då tyckte hon inte om honom. Den

personen kunde hon inte relatera till. Visste inte hur man gjorde. Hon var

dessutom rädd för att bli omsprungen. Och då, med tankarna koncentrerade

på annat, som för att intala sig själv att hon inte tänkte på vad hon gjorde,

skulle hon använda den makt hon fortfarande hade över honom för att trycka

ner sitt barn igen så att hon kunde älska den lilla stackaren på sitt eget vis, det

enda sätt hon kunde älska honom på eller vad det nu var som hon kallade kärlek.

Maken som knappt själv var vuxen tyckte inte om hustruns ömhetsbetygelser

mot sonen. Inte så att han blev svartsjuk. Men det äcklade honom när han blev

smekt med samma fingrar som hon nyss smekt barnet med.

……Bitterheten, elakheterna de båda makarna bar på riktades mot det försvarslösa

barnet. Han skulle snabbt lära sig rollen som det störande momentet, den som

spräckte idyllen för det idylliska paret. Vid middagsbordet avbröt han ständigt

deras samtal. Han frågade om sådant han inte hade med att göra. Han skulle

inte vara så nyfiken. Som vuxen skulle han känna sig mindre ensam vid sitt

ensamma middagsbord än tillsammans med familjen vid deras gemensamma

middagsbord.

……Grymheten som fanns hos var och en av dem var inte särskilt stor, men

konstellation dem emellan var av en art där ondskan kom att multipliceras

tiofalt. Grymmast av allt blev det då grymheten doldes bakom demonstrativ

godhet. En godhet de båda i sanning trodde sig äga eftersom den oftast var

förknippad med uppoffringar i stället för med lust och vilja. Smekningar av

kalla fingrar, inlärda leenden och ord lika vackra som de var falska skymde

sikten för den verklighet som barnet levde i. Hyckleriet, det grymmaste av

allt, omintetgjorde alla försök till försvar. De värsta kärleksbetygelserna

gjorde honom nästan sjuk.

……Sven började känna kväljningar och ville bort därifrån men hade ändå

svårt att slita sig från de intressanta förehavandena. Med en skräckblandad

förtjusning stannade han kvar en stund till.

……Barnet, som skulle kunna vara Sven skulle bli tonåring, han som alla andra.

Och han skulle ut med en kompis, precis som alla andra och det var november

månad men inte särskilt kallt. Från TV-soffan hördes moderns jamande röst.

”Du har väl långkalsongerna på dig älskling? Besvärad och generad inför kamraten

skulle han svara ja. Men då det var ljummet ute och modern misstänkte att han

ändå inte hade tagit på sig sina långkalsonger skulle hon resa sig upp ur fåtöljen

och med bestämda steg gå emot honom där han stod vid ytterdörren. Hon skulle

knäppa upp hans byxor och dra ner dem bara för att se efter om han hade verkligen

hade långkalsongerna på, för att sedan känna efter, med hela sin handflata på hans

bara lår om de var kalla. ”Farligt att bli kall om stjärten”.

……Den stackars snart stora gossen visste inte hur han skulle känna, tycka eller tänka.

Han vågade inte se kamraten i ögonen, vågade inte se flinet som han visste fanns där.

Måste finnas där. För vilken trettonåring hade inte flinat åt att se en jämnårig degraderas

till ett koltbarn av sin mamma. Nu var just den här kamraten inte av den sorten att

han vare sig flinade eller låtsades om förnedringen och han skulle heller inte gå runt

och sladdra. Ändå tog vänskapen mellan dem slut den här dagen. De skulle aldrig

mer tala med varandra, skratta tillsammans eller gå ut och ha kul. Det var inte den

väluppfostrade kamraten som drog sig undan utan gossen som av skam aldrig

mer ville se honom i ögonen.

……Pojken hade ingen äganderätt till sin egen kropp. Den var inte hans. Kroppen

tillhörde mamman, liksom själen. För mamman var detta så självklart att hon inte

ens visste om att det var på det viset och därför fanns ingen väg ut. Det fanns

ingenting att säga. Ord saknades.

……Det krampaktigt förälskade parets avkomma visste inte att det var äckel han

kände, trodde bara att det var något fel på hans känslor, kinkig som han ansågs

vara där hemma där hans känsloyttringar förbjöds eller beskrevs i

kränkande ordalag och där behoven han hade inte ansågs vara behov såvida

de inte sammanföll med föräldrarnas behov. Detta äckel skulle förfölja honom

livet ut. Inte gentemot modern utan mot de kvinnor som kom honom nära.

Intresserad av kvinnor skulle han vara, ihop med dem ville han vara, men

sedan adjö, Äckel!

……Sven kände en stark empati för den stackars själ som i livet skulle tvingas

genomgå ett inferno som verkade långt mer skrämmande än det brinnande helvete

hans farmor hade hotat med skulle ske efter döden om man inte höll sig i skinnet.

……Pojken skulle bli inympad med komplex genom att ständigt få höra hur mycket

kärlek han fick, att han fick mer kärlek än alla andra barn, som det var synd om

dem eftersom de inte fick så mycket kärlek. Han fick veta att han var fin. På sitt

sätt. Egentligen finare än alla andra, fast de flesta andra var trevligare att umgås

med, var snyggare, starkare, mer attraktiva och hade större förutsättningar att nå

framgång. Men vad gjorde det honom att han inte skulle nå upp så långt, så fin

som han var. Det lilla skulle duga gott åt honom. Men inte åt andra. De behövde

mer eftersom de inte fick kärlek.

Den stackars saten blev intalad att istället för att få sina önskningar uppfyllda,

istället bli accepterad och respekterad som den individ han var fick han kärlek.

Ja, han fick så mycket kärlek och var så fin att han knapp behövde något annat.

Så var det när han fyllde år och när det var julafton. Andra barn fick rejäla

presenter och sådant som de önskade sig, i mån av resurser. ”De bara skulle ha

och ha och ha, de. Och inte blev de trevligare av det. Nej, tvärtom självsäkra och

odrägliga blev de”. Men den här gossen, som dessutom skulle få det fransklingande

namnet Laibon, fast ingen av föräldrarna hade någon anknytning till Frankrike, han

skulle inte bli en sådan där bortskämd slyngel. Han fick ritblock, penna och

kautschuk. Samma sak varenda julafton med undantag av en yllehalsduk ibland

och yllekalsonger då och då. Till födelsedagen skulle han vara tacksam över att

få en silversked som så småningom skulle bli dussinet och som han skulle bli

glad över när han blev stor. Och moderna kläder, det var något som köpmännen

hittat på. Men det gick inte de här föräldrarna på.

……Med åren skulle barnets skam bekräftas av alla han mötte. Skammen

skulle planteras i orden och i sättet han rörde sig på. Ögonen skulle skvallra

om skam och inbjuda till förakt. Och för att ingen skulle tro att han trodde sig

vara bättre än han var måste han ständigt göra bort sig, bli dum och lite udda.

……Sven såg framför sig ett syrefattigt äktenskap som höll samman endast

genom den gemensamma fienden, barnet, som nervöst försökte skaka av sig

ihåliga kärleksbetygelser klibbande sig fast som rosa sockervadd.

……Med ängslig kritik och en aldrig svikande kontroll skulle han bli ständigt

övergiven utan att någonsin vara fri. Aldrig skulle han få vara med men heller

inte bli lämnad i fred. Övergreppen på identiteten skulle göra honom stel och

förkrympt. Inte röra sig. Inte synas. Då slapp han vara till besvär, vara i vägen.

Hellre vara ingenting än att vara en Börda.

……Det vuxna barnet skulle vara så koncentrerad på att undvika lidanden av

olika slag att han inte kunde engagera sig i någonting vettigt. Han skulle använda

all sin kraft till att slingra sig ur kränkande situationer. Undvika allt som kunde

innebära obehag. Undvika livet. Han skulle leva i skuggan av livet och vägra

att delta. För säkerhets skull. Men livet skulle gäcka honom. Ju räddare

han var att bli kränkt desto mer kränkt skulle han bli. Det var som om rädslan

i sig drog till sig trollen.

……Sedan, när han kommit över sina trauman, när han äntligen var redo att

använda sin energi till annat än till flykt, då visste han inte hur man gjorde.

Han visste inte hur han skulle bära sig åt för att bli av med vanan att vara

den han blivit. Vanans makt hade blivit honom övermäktig.

Artigt lämnade Sven även här plats åt en annan stackars själ som kretsade

kring de älskande tu och han hamnade hos paret som just träffats på en

middagsbjudning hemma hos gemensamma vänner. Mannen var gift och

kvinnan en ung skådespelerska på frammarsch. Två intelligenta och

spännande personligheter som Sven gärna ville leva med. Trots det

opassliga läget.

……Vänskapen mellan dem var sval, det kunde Sven se. Men de hade mycket

att prata om; konst, teater, kultur. Och resor. Båda hade de rest mycket och

för båda tycktes varje dag vara ett äventyr.

……De bodde åt samma håll och gjorde sällskap i taxin. Det var mest praktiskt

så. Mannen föreslog en drink på den engelska puben nära hans bostad.

……Natten blev sen och drinkarna fler. En hand snuddade vid en annan.

Ilningar for genom kropparna. Båda överraskade. Inte hans typ. Inte hennes.

Skulle aldrig kunna tänka sig. Ville det inte, egentligen. Men de hamnade

hemma hos honom. Frun var på landet med barnen. Och i ljudet av eggande

musik, dov belysning och lite berusade av vinet överrumplades de av den

våldsammaste av lidelser. Mer och mer hetsade de upp varandra, ända tills

varenda cell i deras kroppar glödde av begär. En erotisk besatthet som kom

från någon annanstans, förde dem med blixt och dunder och gungande på

mjuka svallvågor ända fram till Paradiset.

……Men de var inte ensamma i rummet. Runt dem svävade många livslystna

själar som alla ville dit. Sven tog upp tävlandet och vann.

……Några månader gick och kvinnan smög iväg till en speciell doktor i en

mörk gränd i Gamla stan. Lampan i trappuppgången var trasig. En smal och

brant trappa ledde henne upp till en sjaskig lokal utan namnskylt på

dörren. Håriga händer och ficklampa mellan skakande knän. ”För sent”,

sa han. ”För sent. Adjö”.

……Sven hade varit utom sig av förtvivlan. Kunde riktigt känna hur de vassa

knivarna skulle skära honom i stycken, hur han långsamt skulle komma att dö

en kvalfylld död. Lycklig och tacksam över att omständigheterna gynnat

honom höll han sig kvar i kvinnans närhet och såg sorgen och ilskan. Han

kände hennes avsky inför barnet hon bar. Hon hoppade och sprang, grät och

svor. Hon ondgjorde sig över honom som skulle sabotera hela hennes karriär.

Sven ångrade sig nu. Han ville inte längre. Hon hatade honom redan innan

de lärt känna varandra.

……

En tisdagsmorgon fick hon ont, det värkte och blödde och värkte igen.

Värkarna kom regelbundet nu och hon hamnade på sjukhus. Då hade Sven redan

lämnat henne och blivit förd till en jägmästare, en adelsman och hans likaledes

adliga hustru på deras gods i nordvästra Skåne.

……I den miljön kände han sig hemma. Där hade han bott förut. Kanske inte

just i det här huset men i samma slags omgivning. Flera barn fanns där

redan och det planerades för ett till. Barnen uppfostrades till ansvarsfulla

individer med god självkänsla. Bakom den osynliga skyddsmuren av värdighet

och makt fanns stort utrymme för kreativitet. Inga negativa förväntningar störde

och någon rädsla eller oro hade aldrig grumlat deras sinnen. I det här hemmet

grundlades viktiga förutsättningar för att ta sin vilja på allvar och att leva sina

önskningar istället för att förpassa dem till fantasin. Här fanns en självklar

framåtanda där hinder skulle forceras snarare än att sätta stopp för

utvecklingen. Brist på begåvning betydde bara att man tog längre tid på

sig för att nå målet.

……Men någon eller något lyfte honom bort därifrån. Det var inte där han

skulle vara. En kärleksfull insikt sa honom att han hade ingenting där att

lära. Ett bekvämt liv, visst men den här gången var det annat som gällde.

En vindpust och han befann sig plötsligt i den spartanskt möblerade

enrummaren i Vasastan. Där fanns hans kära, inte längre nygifta men

fortfarande lite valhänta och osäkra föräldrar, som gick omkring varandra

som katten kring het gröt.

Långsamt började Sven glida tillbaka till nuet. Men känslan han hade i magen

när han befann sig där några meter ovanför sin kropp fanns fortfarande kvar.

Och den ville han behålla. Han måste kunna ta den med sig hela vägen tillbaka

och lära sig att plocka upp den när helst han ville. Han måste öva på det varje

dag för att inte glömma bort den.

I mitten av augusti var semestern slut. Ungarna började skolan och frun

skulle börja jobba på dagiset igen.

……På kontoret var allt sig likt. Arbetskamraterna kom, utvilade och på

gott humör, muntert pratande med varandra i korridorerna. Sven försökte

se glad ut men tyckte det var bra trist ändå att sitta där i skjorta och

slips, tillknäppt och med minen servicemindigt tillyxad. Från att ha rört

sig ledigt i shorts och T-shirt, levt fritt i naturen och gjort vad som föll

honom in kände han sig nu som inspärrad i ett fängelse. Det kändes stelt

och onaturligt att sitta vid skrivbordet elva våningar från marken och se

ner på alla tusentals människor som skyndade förbi varandra, anonymt

och raktframförsigblickande, en del otåligt väntande på grönt ljus och

andra girande mellan bilar och folk för att hinna med så mycket nonsens

som möjligt på kortast möjliga tid.

……Men i och för sig… Han vande sig snabbt. Redan nästa dag var han

återanpassad och hemmastadd och nöjd med att veta med vilka sysslor

han skulle ta sig för härnäst och att låta rutinerna hålla honom i schack.

Och innan han visste ordet av var det fredag eftermiddag. Familjen stuvade

in sig i bilen och åkte ut till landet igen.

……Han var en stadgad karl sedan länge, med familj, fast jobb, radhus,

sommarställe och trivselvikt. Och brudar hade han tappat intresset för.

Så när som i alla fall. Och lika bra var väl det. Han hade inte mycket

att komma med nu för tiden. Kagge och glest med hår på hjässan. Det

var inte mycket att ståta med. Nä, det var nog lugnast som det var.

……Men om han fått en chans, vad skulle han göra då? tänkte han.

Alltså om en snygg brud uppvaktade honom, skulle han säga nej då?

Jo, det skulle han nog. Han var inte sådan. Det skulle inte vara han helt

enkelt, hur åtråvärd situationen än skulle vara, hur hans kropp än pockade.

Och det hade ingenting med uppfostran att göra, snarare var han en sådan

person som bara inte gjorde vissa saker. Och gjorde han det ändå skulle

han känna sig obekväm, ungefär som om han fick lust att hoppa i en

plaskdamm och plaska, men inte gjorde det därför att en vuxen karl inte

gör sådant.

……Men det hindrade inte att han kunde känna en gnutta avund när han lyssnade

på sina gifta kollegor som varit med om både det ena och det andra. Tänk att

bara flyta med sina lustar så härligt, så ljuvligt. Sven hade svårt att se sig själv

som en otrogen man. Han var inte den typen. Och om Ingbritt skulle få reda

på att han varit otrogen skulle deras relation sannolikt aldrig bli densamma igen.

Inte på grund av otroheten i sig utan för att den Sven hon kände så väl var en

annan, en främling hon inte kände.

VI

……

Men varför inte vandra tillbaka till för så där en tjugo – tjugofem år sedan.

……Det var sista året på teknikerlinjen. Sven hade just träffat Mona. Jävligt

söt tjej. Lite marig, men söt som fan. Killarna från klassen skulle ha skiva

hemma hos Krister. Hans föräldrar var bortresta, hade visst åkt till

Köpenhamn för att fira gubbens födelsedag. Femtio bast hade han fyllt.

……Fy fan för att vara femtio bast. Nä, över tjugoett vill man inte vara.

Tjugofem, det är värdelöst, då är man väl flintis, då är det väl någon som

fått en fast, då sitter man väl där med kärring, tjutande ungar och allt.

……De hade varit på systemet och köpt ut och det var feststämning hela

dagen. Mona kom med sin kompis Annika och det kom en massa annat

folk också. Många brudar. Det var väl Siv, Kristers tjej som tagit med sig

alla sina kompisar. Grammofonen spelade ”Satisfaction” och någon klinkade

på en gitarr. Brudarna hade tittat på Sven och han kände sig attraktiv.

……Jävligt attraktiv var han den kvällen och trodde att det så skulle förbli

resten av livet. Han var en kvinnokarl helt enkelt, en sjuhelvetes jävel på

brudar. Så såg han sig den kvällen.

……Så öppnade han sin pava gin. Bara doften som förebådade glädje och

gamman gjorde honom uppspelt och lite berusad. Han hällde upp två glas

gin och tonic, ett åt sig och ett åt Mona. Så blev det en till och en till och

en till. Han hade Mona i knät och en annan tjej satt mitt emot och tittade

svartsjukt på henne. Hon såg inte så pjåkig ut. Britt-Marie hette hon. Han

hade inte tyckt att hon såg något särskilt ut då när han var sjutton- arton

men nu såg han att hon var rätt hyfsad. Hon hade stil och fin figur. Mona

hade börjat krångla där i knät. Tog bort hans hand som trevade upp utefter

låret under den kortkorta kjolen och ville lossa strumpebanden.

……”Va fan nu ra!” tänkte han, men tog det lugnt. Hon doftade så gott

Mona.Chanel nr 5. Visserligen använde nästan alla tjejer den parfymen

eller aue de colognen eller vad det var, men på Mona doftade den särskilt

gott. Så började hon härja om att han drack för mycket, att det var nog nu.

Och förresten måste hon gå hem nu, måste hinna med sista nattbussen till

stan.

……”Stick då för fan! Stick!” Och så särade han på benen så att hon gled

ner mellan dem och hängde där som en hängmatta tills hon lyckades hasa

sig ner på golvet för att sedan resa sig upp igen, borsta av kjolen och med

sina långa pärlemorlackade naglar peta till det tuperade och hårt sprayade

håret. Han såg roat på hur hon försökte komma ur den löjeväckande

ställningen och hur hon förvirrat men utan att ändra en min fixade till sig

efter förödmjukelsen. Hon sa ingenting, bara gick. Hon blev inte arg ens.

Hon kunde väl ha skrikit något. Sagt att han var en jävla skit. Men det gjorde

hon inte. Hon bara tog sin handväska och gick.

……Britt-Marie hade suttit och iakttagit skådespelet, förväntansfullt leende

och med glittrande ögon.

……Så satt han på soffan och kysste Britt-Marie. Hon visste precis hur man

gjorde. Men hon var rätt ointressant, så perfekt på något vis. Hon hade ett

svart fodral på sig, en klänning som hon sytt efter ett Stilmönster hon köpt

tillsammans med tyget på ”Stuvbiten” på Skånegatan.

……Sven smekte henne på den bara armen, den arm som det passade bäst att

smeka, den armen som hans fria hand hade närmast till. Den andra handen var

på väg ner under kjolen. Först kom han fel. Handen hade glidit under klänningen

enkelt och galant, men så var underkjolen i vägen och han måste dra tillbaka

handen för att komma under den också. Han kände på låren lite lätt. De var

smalare och fastare än Monas men ointressantare. Nu hade han kommit upp

till den brunsvarta nylonstrumpans linning där låret var bart ända upp till

korsetten. Hon lät honom hållas. Han visste inte om hon tyckte om det eller

om hon bara ville vara honom till lags för att få honom på kroken. En del tjejer

ville verka svåra för att de fått för sig att killarna skulle respektera dem för det,

tycka att de var bättre flickor än andra, något att satsa på. De hade väl hört av

sina mammor att pojkar föredrar flickor som håller på sig, att de föraktar

sådana som ger sig för lätt. Och andra tjejer trodde att killarna gillade dem

om de gjorde det skönt för dem. Och så fanns de som var glada om någon

överhuvudtaget visade dem intresse, tjocka tjejer eller fula som blev utnyttjade

av killar som bara ville ha ett ligg. Sven blev osäker nu, kunde inte bestämma

sig för om han skulle fortsätta upp mot trosan eller inte. Men det kändes som

om hon förväntade sig det och då var det väl bäst att inte göra henne besviken

utan visa att han var en sådan som gick rakt på, pang på rödbetan. För det var

ju sådan han var. I alla fall hade han bestämt sig för det den här kvällen.

……Så gick de in i ett sovrum. Vem som tog initiativet var svårt att reda

ut men nu låg de där i alla fall på det mjuka sängöverkastet i gammelrosa

snilje. Det var bekvämare så här. Han behövde inte vrida och vända på hand-

leden för att komma åt. Det gick undan nu. Nu var han uppe vid troskanten,

lirkade in pekfingret och långfingret under resåren och trevade sig fram till

dit han skulle. Där var det fuktigt, precis som det skulle, men rätt ointressant.

Det hade varit mer spännande om hon hade gjort lite motstånd, försökt ta

bort hans hand. Men hon var med på noterna. Ingen tvekan om det.

Nej, han hade ingen lust att gå längre nu. Det räckte så här. Skulle det

vara så skulle det vara Mona. Det var ju henne han hade bestämt sig för.

Det var med henne som han hade sett fram emot att hamna i den här situa-

tionen. Fast det var fan vad hon var krånglig. Mona var hans typ. Det hade

han också bestämt sig för. Britt-Marie var nog fräschare och mer att visa

upp när man gick ut på restaurang och så. Men Mona passade honom bättre.

Han var nog lite rädd för Britt-Marie. Hon passade bättre med en tuffare

typ än han, lite mer erfaren och självsäker. Jo, visst var han självsäker.

Jävligt säker. Så säker som han var i kväll hade han väl aldrig varit. Men

erfaren, det kunde ju ingen påstå att han var. Men okey då, man fick väl

bli erfaren då, göra erfarenheter så att man blev erfaren och världsvan.

……Men nej, han ville det inte. Och inte på det här viset, han kände henne

ju knappt. Om han åtminstone inte kände henne alls, om hon varit en helt

främmande tjej, då hade det varit annorlunda, då hade det bara varit att köra

på. Men nu kände han ju folk som kände henne och han skulle säkert komma

att stöta på henne igen. Nej, han ville bara ha lite kul, inget allvarligt. Han var

inte kär i Britt-Marie helt enkelt. Kär förresten, vad fjantigt, en sådan fjant var

han inte. Men nej, Britt-Marie fick någon annan ta. Det visste han bestämt,

trots att han var full.

……Han lät fingrarna vara kvar innanför trosan och försökte komma under

hennes rygg med den andra handen för att knäppa upp behån. Men madrassen

var tunn och sängbottnen hård och själv hjälpte hon inte till. Tyckte väl att det

så skulle vara, att det var hans sak att ordna det med behån. Och skam den som

ger sig. Han var ju på väg dit nu och kunde väl inte schappa och visa att han gav

upp. Äntligen kom han fram till knäppningen. Men hur han än försökte få ihop

fingrarna så att hyskan släppte från haken så gick det inte. Istället började det

sticka i fingrarna. Handen, hela armen höll på att domna bort. Fan också!

Och inte kom han loss heller. Hon låg med hela sin tyngd på hans sovande hand

och väntade på att han skulle knäppa upp behån. ”Aj, aj, aj!” kved han, när armen

vridit sig så att han på något mystiskt sätt måste lyfta ena halvan av överkroppen

snett bakåt för att axeln inte skulle gå ur led.

……Med armen fast som i ett skruvstäd kunde han inte föreställa sig hur han

någonsin skulle komma loss därifrån eftersom hon tydligen tänkte ligga kvar

där och vänta ända tills han knäppt upp behån.

Nej, nu var det dags att promenera bort ifrån tiden för festen och tillbaka

till lugnet vid sommarstugan.

……Det kändes skönt att det var så länge sedan, att den tiden var förbi. De

hade nog glömt honom nu, både Mona och Britt-Marie. Och polarna, om

de nu kom ihåg honom överhuvudtaget, trodde nog att han var en sådan

där jävla bock. Och det kunde de gärna få tro.

……Egentligen borde han vandra tillbaka dit till festen igen. Använda sig

av erfarenheterna han fått sedan dess. Nä, vad trist. Han hade haft så

jävla kul och så kul skulle det inte kunna ha varit om han använt sig av

sitt förnuft som han tillskansat sig under åren. Men han kunde ju alltid gå

tillbaka till tjugoårsåldern, eller varför inte till när han var tjugotvå.

……Men bäst att vänta till i morgon. Nu var det snart middag och sedan efter

maten ska man vara lite sällskaplig. Men i morgon, efter att ha bytt den där

förbannade takpappen skulle han kunna unna sig en promenad tillbaka till

tiden där framtiden låg framför honom som en ljus och vacker hägring.

Då var det kul. De reste runt i Europa några grabbar i en gammal Opel

Kadett. De åkte genom Danmark, körde i tvåhundra knutar på tyska autobahn

och ändå fanns det de som körde om dem. Den danska elefantölen hette duga

och ölen i de tyska bierstuberna smakade verkligen öl till skillnad mot den

svenska blasket som kallades öl. De åkte på smala serpentinvägar upp till

gamla kråkslott, unika, helt unika. Ingenting liknande hade de sett i

Sverige.

……De gjorde Paris, det vill säga Paris krogar, tavernorna alltså utmed

Champs Elysees och drack franska viner, äkta vin alltså, inte vinblasket

de drack där hemma inte. Och så hade de varit uppe i Eiffeltornet och tittat

ner. Louvren besökte de också. De kunde ju inte komma hem och tala om

att de varit i Paris utan att ha besökt Louvren. De hade tittat på Mona-Lisa,

allihop. De gick omkring i salen från den ena änden till den andra och kollade

om Mona-Lisa skulle följa dem med blicken. Men inte gjorde hon det inte.

Eller så var det de själva som hade svårt att fästa blicken på tavlan efter den

utdragna lunchen som bestod av bland annat varsin flaska chateau vin.

……Från tavernorna hade de god utsikt över folkhavet. De kollade in sexiga

fransyskor. Jävligt sexiga såg de ut att vara i alla fall. Ojojojoj, alltså. Fy fan

vad fina de var. Men ingen av grabbarna hade lyckats få kontakt med en enda

av dem, inte ens ögonkontakt. De var nog lite fumliga av sig. Klumpiga i

jämförelse med de amorösa fransmännen.

……Efter en glad kväll, skrattande åt den snorkiga kyparen som blivit

förolämpad över att de ville ha ketchup till tournedon började de ruva

över att de inte fått tag på några brudar. De var ju i Paris, för fan. Roman-

tikens och kärlekens stad. Och de kunde väl inte komma hem utan att ha

upplevt kärleken i Paris.

……De satt på hotellrummet och diskuterade hur de skulle bära sig åt, vad

de skulle säga och hur. Man skulle inte verka för ivrig utan snarare lite

nonchalant. Men inte för nonchalant, inte så att man verkade ointresserad.

Man skulle titta på ett speciellt sätt, lite mystiskt, som om man var djup

och funderade på de stora frågorna. Det ena förslaget gav det andra och

fram på småtimmarna beslutade de att Hasse, den mest belevade av dem,

gängets Don Juan och vars farfar vaskat guld i Alaska under den stora

guldruschen, skulle visa på exempel. Spänt förväntansfulla inför vad som

komma skulle såg de fram emot upplevelsen med stort U. Upplevelsen

att berätta om på pensionärshemmet.

……”Hon där, hon ser utsvulten ut”, sa charmören när han nästa dag pekade

på en vacker kvinna runt de trettio. Han tog några steg framåt, vände sig

om och gjorde en gest: ”Kolla här nu. Kolla noga”. Han struttade fram till

kvinnan och ställde sig framför henne, slickade sig frenetiskt på över-

läppen och sa: ”Je taime”, och fick en örfil.

……Franska Rivieran var fin också. Där skulle man bo. Där skulle man

tjacka ett plejs alltså. Man skulle ha stålar alltså, fy fan vad läckert.

Ja, det var en härlig tid. Ung och fri var han och hade just slutat jobbet

som TV-reparatör på servicefirman i Hägersten för att ta ledigt över

sommaren innan han började plugga till ingenjör.

……Det var nog den bästa tiden i hans liv. Som sagt, ung och fri och

framtiden för sig. Han skulle bli ingenjör och det var han stolt över.

Ingen i släkten, vare sig på morsans eller farsans sida hade varit ingenjör.

Och nu skulle han bli ingenjör.

……Barndomens ingenjörer var män han beundrade och ville vara lik. På

farsans jobb fanns en ingenjör som titulerades Ingenjör’n. ”Ingejör’n sa det

och Ingejör’n sa detta”. ”Och det tyckte Ingenjör’n å”. Han hade stiliga

kläder, Ingenjör’n, rena och snygga. Man såg att de var av god kvalitet,

hade mamman sagt. ”Och frun, hon hade väl aldrig behövt göra ett vettigt

handtag hon, så bra som hon hade det. Det var väl inte att undra på att

hon kunde gå där och se elegant ut i vardagsklänningar som kostar mer

än en annans finkläder. Ja, det är väl ingen konst att vara snygg när man

kan gå och lägga håret varje vecka och köpa allt man vill ha utan att, som

en annan, behöva vända och vrida på vartenda öre”.

……Ingenjör’n var en enkel människa, inga choser hade han och tyckte sig

inte vara förmer än andra. Han var lugn och trygg, och självsäker på ett

naturligt sätt. Inte så där pösigt självsäker som en del, som från början

varit osäkra blivit när de äntligen kommit över sin osäkerhet och hittat

en nisch som de kunde utan och innan. Och så som den som studerat

och lärt sig att varje svar ger en ny fråga hade han en öppen attityd till

det mesta. Man kunde se att han rörde sig ledigt och lätt. Ingen hade

korrigerat hans hållning eller påpekat fel och brister i hans sätt att vara.

Därför behövde han inte, som somliga andra, gå krampaktigt rak i ryggen,

som för att kuva en sedan länge kuvad identitet. Ingenjör’n hade gott

självförtroende helt enkelt.

……Sven hade några år kvar av ungkarlslivet och såg framför sig ett stadgat

liv, såsom en ingenjör brukar ha det. Och livet blev ungefär som han hade

tänkt sig, men utan den lyster som illusionen bar. Lystern och tjusningen

över att vara ingenjör och att tillskansa sig de förmåner en ingenjörslön kunde

ge kom aldrig att infinna sig i verkligheten. Det var nog lystern han saknade

mest. Trots att han fick det till och med bättre än han drömt om som barn,

att han skaffat både radhus, sommarställe, bil och båt, var det inte så

märkvärdigt ändå. Det var bara som det skulle, inte ett dugg mer.

……Någon hade myntat ett nytt ord, Epa-ingenjör. Det var det han var nu,

Epa-ingenjör. Nog kändes det litet snopet att när han äntligen lyckats kravla

sig upp till sitt längtans mål så hade statusen dalat ner till det banalaste banala.

……I Svens barndom bodde alla i hans kvarter trångt. Stora familjer trängde

ihop sig i en- eller tvårumslägenheter. Få var de som hade balkong och

ingen hade vare sig sängkammare eller barnkammare och de flesta fick dela

badrum med grannarna.

……Ingenjören hade haft allt det där som de flesta andra saknade och han

levde som i en annan värld. En värld som det var fint att leva i. En ren

och snygg värld, färgrik men samtidigt sparsmakad. En värld värdig en

värdig människa. Sven hade fått följa med sin pappa hem till Ingenjör’n

en gång, till Vällingby där han bodde med fru och två barn i en modern

trerummare. Och han hade pratat om att han skulle göra sig av med sin

stora motorbåt som de tillbringade semestrarna i och skaffa sig en större

med bättre komfort och kraftfullare motor. Och Svens pappa hade sagt

”Javisst, Jovisst, Joo, just det ja”, och sett ut som om han visste något om

sjöliv och hästkrafter.

……Man såg upp till sådana som Ingenjör’n. Hans ungar var finare än Sven

och hans kamrater men blev kommunister sextioåtta och aggressiva Vietnam-

motståndare på sjuttiotalet och bildade FNL-grupper där man drack rödvin

och hade ihop det med brudar som gick på det där med att alla skulle

älska alla.

……Svens intresse för politik var svalt. Visst hade han åsikter om olika

förhållanden i samhället som alla andra, men att sympatisera med en hel

rörelse det förstod han sig inte på. Han var en gråsosse från födseln. Att

tänka sig något liberalare vore otänkbart, ett svek mot farsan och alla dem

som fått det drägligt tack vare sossarna. Men tanken att bli kommunist var

något han inte kunde förlika sig med. Trodde inte på deras rättvisesystem,

i alla fall inte i praktiken. Han kände några studenter som tillhörde svansen

av vänsterrörelsen och vilkas kommunistiska ståndpunkter gällde bara så

länge det inte kostade dem själva någonting eller då de agerade ut sin

avundsjuka i rättvisans namn. Arga unga män som inte hade något att vara

arga för men som saknade livsgnista och sökte något att brinna för, någon

slags själens gymnastik, skrek ut sin ilska i gemytliga sällskapslekar med

andra bortskämda irrpannor. Han hade sett hur en och annan njutningsfullt

traskat omkring på elakhetens lägsta nivåer uppburen av den röda fanans

bokstavstrogna lakejer. Inte skulle han vilja att några av deras sort skulle

styra landet och bestämma vad som var rätt och fel, vem som skulle få och

vem som skulle tas ifrån. Sven ville själv avgöra vad han behövde och inte.

……Och att kalla sig fattig som var så populärt var inte heller Svens melodi,

inte ens när han studerade. Ville man vara riktigt inne så pratade man om

hur hög lön man hade men att pengarna ändå ingenstans räckte, att man inte

ägde en sekin trots att det bara var den tionde i månaden. De som hängde

med i karaktärsmodet sade sig vara bra på det mesta, men att hålla ordning

på sin egen ekonomi, det tävlades det om att vara värdelös på, totaaalt

värdelös, hahahaha. Att en och annan skrytsam gnet investerade två tredjedelar

av lönen i personliga framtidsprojekt tegs det om. Speciellt då man ondgjorde

sig över utsugarna, de penningstinna jävlar som man ansåg orsaka världens

alla orättvisor.

Glamouren kring ingenjörsyrket var borta nu när vem som helst kunde bli

ingenjör och var och varannan bodde i radhus eller nybyggd villa. Det var

en viss besvikelse som han delade med massorna samtidigt som han var nöjd

med det gråa och fyrkantiga. Då kunde han vara lite grå själv. Han behövde

inte vara så märkvärdig utan bara vara en hygglig farsa och en make som

var som andra äkta män, fast lite snällare kanske. I alla fall brydde han

sig aldrig om att bråka. Det var det inte värt. Bättre då att hålla med än

att ställa till bråk. Eller kanske var det frun som var snäll, som aldrig

krävde något utöver det vanliga, som aldrig krävde att han skulle hjälpa

till i hemmet eller att han skulle klippa gräsmattan, som så många andra

tjafsade om.

VII

Så bra som folk hade det nu för tiden hade man väl aldrig haft det. Och

knappast något land i världen kunde mäta sig med den höga standard som

varenda svensk kunde ta del av. Ingen behövde längre oroa sig för att bli

bostadslös vad som än hände och ingen behövde frysa eller gå hungrig.

Den materiella tryggheten var total. Man frös numera frivilligt i kortkort

och barhuvad under vintern. Man lade ner energi på att räkna kalorier och

ägnade sig åt självsvält. Välståndet lämnade plats för tristessen som bredde

ut sig och gjorde ungdomen blasé.

……Reskompisen Hasse hade berättat om sin farfars äventyr som guldgrävare

i slutet av artonhundratalet. Hur han hade tagit sig fram till Alaska utan ett öre

på fickan. Tjänat ihop en bra slant som han slarvat bort på sprit och hasardspel

innan han så småningom återvände hem och bildade familj.

……Sven inspirerades av Hasses levande berättelser om hur den unge även-

tyraren fått kämpa emot hunger, stormar på havet och svåra febersjukdomar.

Och hur han frisknat till tack vare indianska medicinmän. Och om guldet som

glimmade under vattenytan och gjorde honom rik för en tid, innan han satte sprätt

på alltihop. Sven läste böcker som ”Varg-Larsen”, ”Skriet från vildmarken” och

andra romaner som handlade om gamla tiders guldfeber. Och i ljuset av vad han

läst och hört syntes honom hans eget banala liv som en trist ökenvandring.

……Ett, tu, tre och han befann sig där själv. I Alaska. Året var artonhundranittiofem

och det var tidig vår. Lungorna fylldes av den renaste luft. Han blickade upp mot

snöklädda bergstoppar där tallar, granar och all växtlighet var så mycket större än

hemma, så mycket ståtligare. Men nere i dalen där lycksökarnas lystna ögon inte

såg något annat än guld, befintlig eller obefintlig, var atmosfären annorlunda, inte

alls så romantisk som han hade föreställt sig. Luften tycktes förorenad av avund

och girighet. Folk hade rest dit av äventyrslust eller av drömmen om att bli rik.

Men lusten tycktes försvinna i dunklet av hårt arbete, konkurrens och misstänk-

samhet. Råa ordmälen och hårda nypor var vardag och Sven tröttnade snart på

det slitiga vaskandet som inte gav ett enda guldkorn i belöning.

……Så kom han i samspråk med en svensk som hette Blomberg, vilken verkade

tärd och bitter trots att han fått ihop en liten förmögenhet. Han hade spelat bort

flera dollar kvällen innan och tänkte nu satsa på att vinna tillbaka dem med råge.

Och guldet som han hittat, det skulle ingen jäkel få reda på var han gömt. Så snart

han fått ihop tillräckligt med dollar skulle han lämna landet och väl hemma tänkte

han gå till pastorn och anhålla om namnbyte. Han skulle heta Guldberg. Guldberg,

som i Hasse Guldberg. Det var alltså Hasses farfar han satt och pratade med.

……Sven hade inte mer att hämta här utan ville lämna tiden och platsen. Men innan

han avlägsnade sig plockade han en mängd stenar i olika storlekar och några

nävar grus. Allt detta målade han i guldfärg. När kvällen gått över till natt och

det var alldeles svart ute letade han sig fram till ett vattendrag där han slängde

i de glimrande stenarna. Något roligt skulle han väl ha, tänkte han och klättrade

uppför berget och satte sig i en bergskreva där han skulle få god utsikt över

guldgrävarna när de vaskade fram skatterna. Han satt en stund och njöt av den

friska luften, av stjärnorna som lyste upp himlen och av sällskapet av sig själv.

Så somnade han och vaknade så småningom upp av ett öronbedövande oväsen.

Folk skrek hysteriskt. Slagsmål. De hårda slagen ekade. Dunk hördes det, dunk,

dunk, dunk. Sven höll för öronen. Han ville inte höra, inte se. Så kom ett

pistolskott, ett till och ännu ett. Han såg knivar blänka och blod stänka. Vattnet

färgades rött. När slaget var över sprang folk därifrån med fickorna fulla av

Svens målade stenar och gruskorn. Döda människor låg utspridda både på

marken och i vattnet.

……Strax nedanför klippavsatsen kände han igen ett ansikte. Blomberg.

Hasses farfar skulle aldrig bli varken far eller farfar och inte heller skulle han

komma att heta Guldberg.

……Svens oskyldiga skämt hade kostat tjugo människor livet. Han grät och

han önskade sin lilla tidsutflykt vara ogjord.

……Någon upptäckte att guldet var sand. Någon annan förstod vem skojaren var.

Han som sålt burken med guldfärg pekade ut honom. En drös ångerfulla dräpare

jagade honom med yxa, påkar och till och med med en pilbåge.

Frukosten är klar, ropade frugan från köket. Sven låg kvar i sängen, svettig och

med dunkande huvudvärk. Han ringde till jobbet och sjukskrev sig. När familjen

gått hemifrån slog han upp Hasses nummer i telefonkatalogen. G, Gu, Gu, Gullin,

Guldbrand. Där har vi det, Guldberg, Ann, Björn, Bodil, Margit… Ingen Hans Guldberg

kunde han finna. Hasse kanske hade flyttat från stan. Det var ju faktiskt ett tag sedan

sist. Efter att förgäves ha försökt nå ett par av de andra killarna i Parisgänget, eller

Kadettgänget, som de kallade sig, för att tjejerna skulle tro att de var kadetter med

kadettbal i sikte, svarade en kvinnlig röst i telefonen. Hon gav Sven telefonnumret

till kamratens arbete.

……- Hasse Guldberg, vet du var han tagit vägen? Jag skulle behöva få tag i

honom.

……- Va? Vad sa du att han hette? Va? Vem är det?

-….- Okey, vi hörs. Jovisst, vi måste ses snart. Hej då, sa Sven och

började hacka tänder.

……På kvällen ringde han upp de andra två killarna och fick samma frågande

svar. Men mindes de inte den där kvällen när Hasse gick fram till en fransyska…?

Jo, det mindes de. Men vem av grabbarna det var som blamerade sig kunde de

inte komma ihåg.

……Förvirrad och yr bäddade han ner sig i sängen igen. Frun blev orolig. Hon

var inte van att se Sven så dålig. Han var ju alldeles vit i ansiktet. Skulle hon ringa

en doktor kanske? Hon kände på hans panna och drog med fingrarna genom

det fuktiga håret.

……Hon var så fin Ingbritt. Där hade han haft tur i alla fall.

VIII

De hade känt varandra länge nu, nästan hela sitt vuxna liv. Och det var inte många

dagar de hade varit ifrån varandra sedan de träffades på en fest en oktoberkväll i

början av sjuttiotalet.

……Sven hade spanat in Evy, en snygg brud som demonstrativt vänt bort blicken

och stirrat in i väggen. Så hade han fått syn på en annan tjej, Marguerite, sensuell

och lite mystisk. Henne försökte han få med hem. Hon skulle platsa perfekt i hans

stora rivningslägenhet på Mäster Samuelsgatan som han delade med två andra killar.

Han kunde se henne sitta nedsjunken i den slitna chesterfieldfåtöljen framför brasan

och bakom en slinga av rökelse njuta, eller åtminstone imponeras av hans skiva med

Ravi Shankar. Men känslorna var inte besvarade och Marguerite verkade uttråkad

av hans uppvaktning.

……Sven var nu inte den som gav upp i första taget. Efter att ha blivit avvisad för

fjärde gången svepte han ett par gin o tonic för att med stärkt självförtroende

försöka vinna henne på nytt. Skam den som ger sig hade han tänkt när han erbjöd

henne fransk massage med champagnefrukost på sängen. En föraktfull grimas

gjorde henne än mer spännande och Svens åtrå växte. Han kunde inte få henne

ur tankarna.

……På småtimmarna hade de flesta lämnat festen, både den snygga Evy och

den sensuella Marguerite. Kvar fanns bara några trötta tjejer som satt i soffan

och halvsov.

……Sven var fortfarande upptänd och sugen. Aptiten accelererade, typiskt

nog i takt med att godbitarna försvann.

……Ingbritt satt och småpratade med en kompis i soffan. Han hade inte sett

henne förut men nu var hon en av de få tjejerna som kunde tänkas bli

sängvärmare åt honom. Han var fortfarande upphetsad och ville inte sova

ensam den här natten också. Han avskydde att vara berusad, höra Niel

Diamond sjunga och vara utan tjej. Han slog sig ner bredvid henne i soffan.

Kompisen gick ut i köket och de kom i samspråk. Hon var lättpratad och hade

ingen kille vad det verkade och inte var hon mallig heller. Så där var det grönt.

Hon bodde i en andrahandsetta med matrum på Möregatan bakom skatteskrapan

där de hamnade sent omsider.

……De hade det fantastiskt. Helt underbart. Ljuset var släckt och han tänkte på

Marguerite.

……Ingbritt var lycksalig. Hon kände sig åtrådd och vacker. Gråheten

förvandlades till glitter och pastell.

……Tänk att hon hade fått Sven till slut. Hade aldrig trott att det skulle

bli så. Att han skulle välja henne framför alla snygga tjejer som var där.

Flådiga innebrudar, vars blotta existens fått henne helt tillintetgjord. Han

måste ha sett kvalitéer hos henne som hon inte själv visste om. En inre

skönhet som de andra saknade. Det var nog så att han inte gillade sådana

där ytliga tjejer som inte hade något annat i huvudet än att vara vackra.

Tydligt var – resonerade hon – att han velat hålla henne på halster ett

tag innan han överrumplade henne, så där pang på bara.

……När de vaknade på söndagsförmiddagen lyste Ingbritts blekblå ögon

lika klart som solen som sipprade in genom persiennernas springor. Sven

såg henne på ett nytt sätt. Hon var riktigt söt, faktiskt. Det hade han inte sett

igår. Hon doftade gott också. Chanel nr 5. Att sitta vid hennes frukostbord

och prata över en kopp kaffe hade känts helt naturligt. Inte så där krystat och

konstigt som det kunde bli ibland när han vaknat upp hos en tjej han fått följa

med hem efter dansen. Det var som om de känt varandra länge.

……Sven sov kvar nästa natt också. Och på måndagsmorgonen på väg till

jobbet stämde de träff utanför Rigoletto för att se Love Story. På tisdag bjöd

han på middag på Fem små hus, onsdag kvällspromenad, torsdag dans på

Baldakinen och på den vägen var det.

……Att det skulle bli Ingbritt hade Sven aldrig trott, inte riktigt velat, inte alls

tänkt sig när hon en dag kom hem och sa att hon var med barn.

……Den dagen mindes han mycket väl. Det var den dagen då drömmen om

den häftiga förälskelsen som han väntat på och längtat efter ända sedan

tonåren sprack för alltid. Från och med den dagen ersattes illusionen om det

ljuva livet med en kärlek som långsamt växte fram till en stabil och ansvarsfull

relation.

IX

……

Sven engagerade sig i ungarna. Spelade fotboll med grabben och gullade

med jäntan, så länge han fick förstås. Nu var hon stor trodde hon och glömde

bort att hon var pappas lilla flicka.

……Plötsligt fick han lust att vandra bort igen, promenera bort till när hon

var fem och pappa var den bästa som fanns i hela världen. Alltid ville

hon vara hos pappa. Jämt skulle hon sitta i pappas knä och dra i hans öron

när han inte lyssnade tillräcklig uppmärksamt.

……Ja, det går fort, alldeles för fort. Hon är en annan nu, inte alls samma

lilla tös som hon var då.

……Sagt och gjort nu var han där och hade femåringen i knäet. Och hon

berättade att hon varit på Kolmården med dagis och sett björnungar och

pingviner som stod i en ring och sjöng i kanon och delfiner som var tama.

En delfin hette Desirée och förstod vad folk tänkte.

Nu promenerade han därifrån och raka vägen till när han själv var fem år

och satt i sin pappas knä och fick aska i huvudet och morsan skrek att han

ska vara försiktig så att han inte spiller glöd i håret på han.

……Det var hemma i köket i Vasastan och mamma lade en gaspollett i

gasmätaren. Hon hade just köpt en rutig kappa med stor krage på PUB

och den hade varit för dyr sa pappa. ”Det finns billigare kappor på Epa.

Och förresten vad var det för fel på den gamla?” hade han undrat fast

mamma kallat den en gammal trasa och gråtfärdigt påpekat att Maj-Britt,

hon som gift sig till pengar och ett anständigt liv, hade blivit uppvaktad med

en persianpäls till sin födelsedag. ”Joodå, och den hade vart inslagen i en stor

kartong med guldskimrande papper och rött sidenband om. ’Inte kan det väl

månne vara en päls’, hade hon tänkt. ’Inte kan han väl va så snäll inte’. Men

joodå, en päls var det. Och till julen vankas det väl en minkpäls, kan tro. Men

en kappa åt mig det kan vi köpa på EPA, om vi överhuvudtaget behöver köpa

någon kappa alls! Jag behöver väl ingen ny kappa inte. Inte jag inte. Nej, nej, nej.

Jag behöver ingenting. Slita och släpa, det duger man till. Men en ny kappa…..

Och du! Du kan inte ens hjälpa till att sträcka lakana i tvättstugan, du. För

då måste du putsa på din silverpokal. Och när jag vill ha hjälp med att piska

mattorna, då åker putstrasan fram. Silverbägaren som du vann i en roddar-

tävling för så länge sedan, den måste blänka. Roddartävling bevars. Vem

skulle ha haft tid att gå ut och tävla, när man hade att passa upp på bröderna,

snyta småsyskonen och se till att mamma inte jobbade ihjäl sig?”

……Men hon hade haft tid att gå ut och titta på tävlingarna. För det var på

en sådan tävling som hon hade sett Svens pappa för första gången.

……De hade stått tillsammans, tre väninnor uppklädda i klänningar med

puffärm och nedrullade silkesstrumpor, och beundrat de unga och starka

roddarna. Hon hade speciellt beundrat dem i den vinnande båten och framför

allt honom som satt längst bak. Och aldrig hade hon väl då kunnat tro att han

skulle se åt en sådan som henne.

……

Potatisen kokade i en stor kastrull och kåldolmarna bryntes i ugnen.

Sven tyckte om kåldolmar, men kokt potatis gillade han inte. Speciellt

inte då den var skalad och skuren i bitar. Men då morsan mosade den

tillsammans med sås och lingonsylt märkte han inte så mycket av den.

Till efterrätt åt de nyponsoppa.

……Kyrkklockan slog sju slag och bråket, skriket och jagandet runt i

lägenheten började. Det var läggdags.

……Sven låg i köket i ett sängskåp och morsan och farsan sov i dubbel-

ottomanen i rummet. Syrran var inte född då. Han hörde hur de satt och

pratade i rummet när han låg i sängen och följde skuggorna av trädtopparnas

rörelser bakom den blå rullgardinen. Farsan bläddrade i Dagens Nyheter och

morsan lyssnade på radion. De pratade och läste tidningen och lyssnade på

radion samtidigt. De diskuterade Sonja. Tant Sonja som var karltokig. Sonja

som pappa tyckt va’ så klämmig, billigt fruntimmer som hon var. ”Och vilken

trist karl hon hade fått sen. Både snål och gniden fast han tjäna’ bra mä pengar,

och sa inte flaska. Men, det är klart, hon fick väl vara gla’ hon, att det var nån

som ville ha na överhuvudtaget, någon som ville gifta sig med na, så som hon

hade sprungit. Och jänta’ deras, hon var väl på god väg att bli likadan hon,

fräck och framfusig som hon var och bortskämd dessutom av pappa sin”.

……Sven grunnade över att hon var billig. Billigt var ju bra. Dyrt var dåligt.

Oförskämt dyrt brukade mamma säga.

……Sedan sänkte de rösterna och började viska. Sven som nästan höll på

att somna blev nyfiken och smög sig upp ur sängen och ut i hallen för att

höra bättre.

……Tillbakaföst till sängen igen låg han och hade tråkigt. Sven fick alltid

lägga sig för tidigt, innan han lekt färdigt. Han ville aldrig gå och lägga

sig. Sova var det tråkigaste som fanns. Men nu när han låg där omstoppad

under täcket och inte hade lust att sova passade han på att promenera bort

till året efter, då han var sex.

X

Svens mamma hade bakat sockerkaka och Sven satt snällt på pallen och vän-

tade på att få slicka smeten i skålen som han brukade. Men den här gången

var det annorlunda. ”Nu ska jag slicka”, sa han och försökte rycka åt sig

bunken. ”Nej, det finns ingenting kvar att slicka”, sa mamman. Han var van

vid att hon alltid skrapade ur bunken ordentligt, alldeles för noga, innan han

fick den. Men det fanns alltid en liten klick kvar i alla fall, tillräckligt mycket

att fylla en dessertsked med. Men nu lät hon bestämd när hon sa att det inte

fanns någon smet kvar. ”Och sluta tjata nu!” och så vände hon på bunken

och visade honom den alldeles rena insidan. Svens mamma hade gått och

köpt en slickepott. Och med den gick inte en droppe till spillo. ”Men det

blir mer sockerkaka och sockerkaka är ju mycket godare än sockerkakssmet”,

tröstade hon.

……Veckan efter sa mamman: ”Jag tror jag ska baka en sockerkaka, tycker du

inte det Svenne?” ”Joo”, sa Sven. Och så smörjde hon en form, tog fram ägg

och socker och mjöl. Men så ringde telefonen och hon gjorde samtalet kort.

……Under tiden hade Sven rusat ut i köket, öppnat lådorna och letat rätt på

slickepotten och gömt den bakom tennsoldaterna i leksaksskåpet. Och när det

var dags att hälla smeten i formen kunde Sven höra sin mamma riva och slita

i kökslådorna. Hon pratade för sig själv och sa att hon visste alldeles säkert

att hon lagt slickepotten i lådan bland förskärarna. Hon blev mer och mer

förtvivlad.

……”Det här är ju inte riktigt klokt. Det är inte klokt. Det är ju inte klokt, det här”,

kved hon. Men hon kunde inte leta längre nu för det var bråttom att få in kakan

i ugnen. Och Sven slickade belåtet i sig smeten som fanns kvar i bunken. När

mamman sedan ringde upp samtalet hon så snabbt måst avsluta passade Sven

på att lägga tillbaka slickepotten i lådan. ”Kors i jösse namen!” skrek hon och

ojade sig i förtvivlan över att åter upptäcka slickepotten i lådan där hon hade

lagt den.

……Vid middagsbordet när Svens pappa frågade hur dagen varit sa hon att

hon bakat en sockerkaka, men hon nämnde inte incidenten med slickepotten.

Nästa gång det blev sockerkaksbak gjorde Sven om proceduren med slicke-

potten och mamman blev förtvivlad: ”Nej, inte nu igen”, skrek hon. ”Jag

tror jag blir tokig”. Och Sven blev lite betänksam när han såg hur skräcken

spred sig i hennes ansikte. Men han glufsade glatt i sig smeten och när han

senare på eftermiddagen bytte filmstjärnor med några kamrater, försökte

få en Roy Rogers mot två Doris Day och en Lana Turner, hörde han ett tjut

ifrån köket samtidigt som en låda öppnades och stängdes flera gånger.

Mamman var gråtfärdig och såg helt förvirrad ut resten av dagen.

……Där fick hon för att Sven måste gå och lägga sig tidigt om kvällarna.

Om man ska ta och göra en sockerkaka tänkte Sven när han kommit tillbaka

till åttiotalet igen. Han satte på ugnen. Och i en hast gjorde han i ordning en

smet och hällde den i formen, försiktigt så att inte allt skulle rinna ut ur skålen.

Han nöjde sig med att låta den rinna av sig själv utan att skrapa med vare sig

sked eller slickepott. Och när kakan stod i ugnen satte han sig ner och slickade

i sig den underbara sockerkakssmeten.

XI

……X XI

Med en viss motvilja tog han en långsam promenad tillbaka till tolvårs-

åldern, till idrottsplatsen bakom skolan. Han gick i sexan och det var

idrottsdag. De spelade fotboll och han hade gjort självmål.

……Buropen ekade och svordomarna skar som knivar genom hjärtat. Han

hade gjort så att laget förlorat. Lagkamraterna, varenda en, var förbannade.

Någon hötte med näven, en annan skrek i falsett att den förbannade jävla

idioten hade förstört för hela laget. Och lagledaren grät. Nu kunde de inte

gå vidare till semifinal som de hade räknat med. Egentligen skulle han ha

stryk, den jäveln. Någon var färdig att hoppa på honom om inte gympaläraren

kommit emellan. Han hade förstört för hela laget och det skulle de aldrig

glömma. Aldrig! Grabbarna i det vinnande laget tackade honom hånfullt och

skrattade skrockande. Den här händelsen förstörde hela året för honom. Han

förändrades av den. Upptäckte att han var en förlorare, en fjant som ingen-

ting kunde. Vilja men inte kunna, det var han det. Och tjejerna som stått

där och hejat på den som vann, dem vågade han hädanefter inte se i ögonen.

För att inte tala om Anette, hon som han gillade. Henne började han nästan hata.

Till och med långa Ulla, som ingen tyckte om och som hade en underkjol av

skumgummi fast det inte längre var modernt, till och med henne kände han

sig generad inför. Hans roll i klassen blev en annan. Förut hade han varit

en av grabbarna som alltid hade nå’t på gång, den som alla ville ha med i

laget. Nu hade han sjunkit ihop och blivit som den som alltid skulle bli sist

vald vid uttagningarna. ”Okey då, vi tar honom i vårt lag den här gången,

men nästa gång är det tamejfan er tur”.

……Veckor framöver skulle han iaktta människor på bussen, i affären,

på släktmiddagar, folk i bilar och på gatan. Han skulle se in i deras ögon

och leta efter en like. Men ingenstans skulle han finna en blick som

avslöjade att någon någonsin gjort en liknande fadäs som han.

……Om han hade fått ramla ner och dö den gången ute på idrottsplanen hade

han varit lycklig. Då hade ingen kommit ihåg hur dåraktigt klumpig han var.

Bara sörjt över att han dött. Läraren skulle stå framme vid katedern och

med tårar i ögonen tala om för eleverna att Sven var död. Och rektorn

skulle hålla ett vackert minnestal i aulan. Alla barnen stod och grät. Och

deras föräldrar skulle möta upp vid skolan för att ge dem tröst. På radion

skulle den tragiska händelsen bli dagens stora nyhet. Och minnet av honom

skulle vara sentimentalt. ”Han dog”. När de blev vuxna skulle de prata om

att de hade haft en klasskamrat som dog. Inte att de hade gått i samma

klass som skolans värsta klumpeduns.

Som ett jagat djur sprang han tillbaka till sommarstället. Han hoppade över

stock och sten, höll på att snubbla, men fick balans igen och äntligen,

äntligen satt han på verandan till den sommarstuga som vid tiden för den

ödesdigra blamagen på idrottsplanen inte ens var påtänkt. Han flåsade och

flämtade, var inte van att springa på det där viset nuförtiden.

……Nej, det här var inte kul. Vad hade han haft där att göra egentligen?

Hade nästan glömt bort det där. Inte händelsen, den hade han inte glömt.

Men den försmädliga känslan. Känslan av att han gjort bort sig inför hela

skolan för alla människor i hela världen och att hela hans liv var förstört.

Den känslan hade han glömt bort.

……När han återhämtat sig från språngmatchen tänkte han till. Varför inte

gå tillbaka dit igen, tillbaka till idrottsdagen där hela skolan var samlad

och försöka på nytt. Han visste vad han hade gjort för fel. Solen hade

bländat honom och istället för att passa bollen till högeryttern hade han

siktat rakt in i det egna målet. Bollen hade flugit förbi en snopen målvakt

och pang tjong rätt in i nätet.

……Han stod på fotbollsplanen igen. Åskådarna runt omkring. Anette stod

där också i Brigitte Bardot-rutig klänning med brett skärp kring midjan.

Det visslade i en pipa. Han hade bollen och där stod högeryttern beredd.

De fick ögonkontakt, han passade åt höger, sedan åt vänster och åt höger

igen och solen kom rakt i ögonen och han såg ingenting längre. Han

tänkte skjuta nu, han visste ju var högeryttern stod. Men nej, han

bromsade, rörde inte bollen, lät en motståndare ta den och göra mål. Ett

dovt muller hördes. ”Ååååååh!”. ”Va faaan skjöt han inte för? Han hade

ju bollen för fan”. Mer hände inte. Matchen var slut och målskytten blev

applåderad. I normala fall hade han svurit över sig själv och hött med

näven i luften men nu var han nöjd och belåten. Det var som om en stor sten

hade fallit från bröstet. Diffusa smärtor i skuldror och nacke, omedvetna

spänningar som han haft ända sedan dess, var som bortblåsta. Lycklig

lämnade han planen bakom sig och promenerade lätt som en fjäder bort

därifrån.

XII

”Maten är färdig”, hörde han ifrån köket. Ungarna satt redan vid bordet

och det var inkokt torsk med äggsås och färsk potatis.

Sven var inte så förtjust i fisk men han åt med ovanligt god aptit den

här gången. Inte bara för att han var lycklig över sin revansch. Eller

revansch var det väl inte precis. Men han var lycklig, lycklig över att äta

fisk. Kanske kunde man inte äta fisk så länge till tänkte han och förund-

rades över den konstiga tanken. Fisk har man ju ätit sedan urminnes tider.

……Efter lunchen när frugan diskade och ungarna sprungit ut på varsitt

håll gav han sig ut på en långpromenad i skogen. Han tog sig förbi taggiga

buskar och omkullblåsta träd, otillgängliga snår som tycktes vilja hejda

honom, få honom att vända om men utan att lyckas. Han tvingade sig

igenom den ogästvänliga terrängen tills han nådde ett vägskäl där stigen

delade sig i tre delar. Där valde han en stig han aldrig gått förr, en helt ny

stig som han inte ens sett tidigare, stigen som gick mot öster.

……Trött i benen och med böjd rygg kom han fram till ett hus där många

människor hade samlats. Inga barn syntes till och inga ungdomar heller.

Han passerade en spegel, i den såg han en gammal man. Sextiosju år var

han och han hade kommit en bit in på tvåtusentalet.

Ohyggligt! ohyggligt! Han ville inte vara med längre. Det hade blivit för

mycket, alldeles på tok för mycket. Ont i kroppen hade han och han hade

svårt att se. Men det brydde han sig inte om, bara han fick mat, något att

äta, någonting som gick att äta utan att bli förgiftad, och vatten, rent och

klart dricksvatten. Det var en dyster atmosfär. Dyster var inte rätta ordet.

Men det gick inte att beskriva på något annat sätt. Obeskrivlig atmosfär

skulle man kunna säga. Luften kändes tung och det var svårt att andas.

Det luktade konstigt. Han vände om, sökte efter stigen han gått på, kisade

med ögonen för att se bättre. Men där fanns ingen stig. Där fanns ingenting

annat än några sura gölar och ett par nakna träd, vars svarta kronor tecknade

sig mot en stålgrå himmel.

……Efter en stunds irrande i klafsig lera återvände han till huset, steg in

genom dess halvmetertjocka järndörr och tilltalade människorna där inne

med namn. De bjöd honom att slå sig ner i fåtöljen för att se på nyheterna.

Plötsligt mindes han.

……Nästan inga barn hade fötts under de senaste decennierna. Någon bakterie

hade släppts ut från ett laboratorium. Av misstag trodde man. Fast en del

trodde att någon sjuk människa haft ett finger med i spelet. En sjuk makt-

havare. Bakterien, en laboratorieprodukt, hade muterat, förökat sig lavinartat

och spritt sig över hela världen. Det hade drabbat olika organ i kroppen,

framför allt fortplantningssystemet hos människor och andra däggdjur.

Fler katastrofer hade skett. Först några små, sedan större och fler.

Naturkatastrofer, den ena efter den andra och med svåra farsoter som följd.

Moder Jord hade gjort uppror mot de grova övergrepp hon blivit utsatt för.

Hon mådde dåligt, fick frossa och började skaka så kraftigt att jordens

axel ändrade lutning, månen kom ur kurs och tidvattnen svämmade över.

Klimatet var inte som förr. Antarktis ismassor hade smält och dränkt stora

landområden.

Jordbävningarna avlöste varandra och förödande upptäckter som inga

vetenskapsmän kunnat förutse skulle uppenbara sig.

Jordens innanmäte bestod inte bara av brinnande magma. Där fanns även

hål. I alla fall ett hål, ett tomt rum, stort som en hel kontinent. Jordskorpan

ovanför en del av detta rum hade skavts av och blivit till ett tunt skal. En

jordbävning till och skalet brast. Hålet som uppstod mitt ute i Atlanten var inte

större än en liten skärgårdskobbe. Ytterligare ett jordskred och hålet sprack upp

och vidgade sig.

Detta hade skett en sen höst när mörkret fallit över Svealand. Nästa kväll

fanns inte längre något hav. Någonstans.

Havet hade runnit ner i hålet och blottlagt havsbottnen med allt vad där

hade gömts under årtusenden av skatter och förunderliga fynd.

Strax innan, eller nästan samtidigt hade kriget brakat lös, det stora kriget där

ondskan fått luft under vingarna och där alla, även de goda som inte trodde på det

onda sveptes med i en aldrig skådad förödelse. Och som om detta inte vore nog

hade ett par, tre, kanske tio män sagt simsalabim och hela världsekonomin….

……Nej, han ville härifrån nu. Ville inte se mer, inte minnas framtiden.

Han ville glömma.

……Återigen försökte han finna stigen han kom ifrån. Men den verkade vara

som uppslukad av jorden. Han fortsatte framåt. Spelade ingen roll vart

han gick, bara han kom bort från huset och den hemska atmosfären runt

omkring. Och så ett, tu, tre gick han på stigen igen.

……Han hade bråttom hem, men kunde inte springa. Det var knappt att han

kunde gå. Med stor möda, svettig och nästan svimfärdig av svaghet lyckades

han ta sig framåt. Och så småningom kom krafterna tillbaka, benen kändes

starkare och snart gick han lika lätt som när han kom. Han började små-

springa och sprang hela vägen ända tills han nådde skogsbacken som gick

upp mot den lummiga trädgårdstomten med stugan och flaggan i topp.

På nyheterna visades inget nytt: Ingvar Carlsson är fullt övertygat om något

nonsens och Olof Johansson fnittrar. Vapenvila i mellanöstern, kanske. Reagan

ser alltid lika gemytlig ut hur hotfullt han än uttalar sig om Sovjet. Polman

lovar vackert väder fem dygn framåt. ”Underbart”, sa frugan och bytte kanal

till barnprogram i TV2.

……Men obehaget inom honom fanns kvar. Hur skulle han kunna dölja för sina

nära och kära vad han sett och varit med om? Hur skulle han kunna reagera

normalt, som om han ingenting visste, när de pratade om och planerade för

framtiden?

……Svens ögon hade förändrats och fått ett annat djup. Något skrämt och

vilset vilade över hans ansikte. Inte bara av vad han sett och upplevt utan också

av det faktum att han som ensamt vittne till det ofattbara saknade samhörighet

med andra vittnen. Överallt skulle han söka ögon som sett, någon som varit där

och upplevt samma sak som han. Men utan att någonsin finna dem. Ingen enda

människa skulle kunna förstå. Ingen. Och även om någon skulle tro på vad han

sa, säga att han förstår, säga att det där låter inte osannolikt alls, så som världen

ser ut idag, så skulle ändå ingen förstå.

……Bittert ångrade han sitt tilltag att trots alla rispor på armar och ben forcera den

oländiga naturen och dessutom fortsätta ännu längre bort och på alldeles fel väg?

Han började grubbla över varför han hade valt att gå just den ödesdigra väg han

gått, varför han inte valt någon av de andra.

……Om han hade tagit en av de andra två stigarna hade han med all sannolikhet

sluppit uppleva dessa fasansfulla framtidsvisioner som aldrig skulle komma att

lämna honom någon ro. Aldrig skulle han kunna gå vidare och glömma vad han

sett och inte heller skulle han kunna göra om det till något bättre. Som med

fotbollsmatchen där han bara hade sig själv att skylla och kunde börja om från

början igen och undvika att göra om sitt misstag. Även om ödet ville att bollen

skulle sparkas in i samma mål så behövde det inte vara han som gjorde det. Eller

som en annan gång då han återvänt till ett ledsamt minne vars smärtor aldrig

tycktes läka. En händelse han själv var oskyldig till och därför inte kunde ändra

på men där minnet ändå gick att försköna.

XIII

Han hade återvänt till tiden och platsen där det sorgesamma ägt rum och

återupplevt förödmjukelsen, känt hettan i ansiktet och skammen. Den stora

svarta skammen som skulle förfölja honom många år än, bortträngd under

ytan, men poppande upp ibland när något obehagligt hände, då en missgärning

blev uppenbarad och avskydd.

……Han såg sig själv innesluten i sorgens svarta moln, sittande ensam på en

sten, frusen om hjärtat och med kalla fötter och ben.

……Det var sommar och Sven hade fått åka med badbussarna ut till Flatenbadet.

Han hade en stor färggrann badboll med sig och såg förväntansfullt fram emot att

få hoppa i badet och leka med barnen han ännu inte lärt känna. Det portionerades

ut mjölk i medhavda plastmuggar och man skulle få varsin vetebulle. Framför

honom i mjölkkön stod en pojke som av misstag råkade stjälpa omkull den stora

mjölkflaskan av aluminium med skramlande lock och skopa i och allt. Snabbt som

blixten bytte han plats, knuffade Sven framför sig, ställde sig bakom honom och

skrek. ”Va faan görru? Fröken! Fröken! Grabben har knuffat omkull mjölkflaskan”.

Ledaren, som haft uppmärksamheten på annat håll och nu stod med sandaletterna

och de neongula sockorna dränkta i mjölk, ruskade om Sven och skällde ut honom

inför alla barnen. Sven försökte säga att det inte var han men hann inte prata färdigt

innan hon tog tag i hans stora kalufs och luggade honom. Han skulle lära sig att inte

skylla ifrån sig en annan gång. Barnen som stod i kön med tomma muggar utsträckta

för att få mjölk som inte längre fanns kastade glåpord efter honom när han lommade

iväg bort från skammen och satte sig på den solvarma stenen i väntan på att bussen

skulle gå hem igen.

……Det enklaste hade varit om Sven hade stannat hemma och inte åkt ut till Flaten

den där dagen. Då hade allt varit ogjort han hade haft en obehagskänsla mindre.

Men när Sven gnällde och sa att han inte ville åka så undrade mamma vad som

tagit åt honom. Han hade ju glatt sig så länge åt att få åka dit.

……- Nej du, sa hon, inga dumheter nu. Jag har inte tid att hålla på och krångla

med dig nu.

……- Jag har ont i halsen, försökte Sven.

…..- Dumheter! fräste hon. Nu åker du till Flatenbadet och får frisk luft. Om du

fortfarande har ont halsen när du kommer fram så låter du bli att bada i vattnet.

Du kan solbada. Se så, inga fula grimaser! Jag ska tala om för dig att mormor

aldrig någonsin badade ute. Hon solbadade. Och dög solbad åt henne så duger

det åt dig också. Så det så!

……När mamma var på det humöret fanns det ingenting att sätta emot, det visste

Sven. Han måste åka. Men det behövde ju inte gå så illa i alla fall. Han kunde ju

ta en annan plats i mjölkkön den här gången.

……Men väl framme gick allt så fort. Fröken slet tag i Svens arm och ställde

honom bakom den där pojken igen och så vips hade mjölkflaskan välts omkull

och det fanns ingen återvändo.

……Så hade Sven krupit in i sin lilla kropp och var åtta år igen. Han lät solen

lysa på sig, på hela sin kropp, sträckte fram de bara fötterna och lyfte ansiktet

mot solen. Han klappade om sig själv och tröstade och smekte kinden och han

blev älskad av sitt äldre jag. Och den lilla pojken blev lugn, hans ögon lyste,

hjärtat smälte och kroppen blev mjuk och varm igen. Och plötsligt var han

lycklig och fri. Det svåra minnet var inte så svårt längre. Och i fortsättningen

tänkte han med värme på den lille gossen som egentligen tyckt att det var rätt

komiskt alltihop, som om det inte hade gällt honom utan någon annan.

Minnet av framtiden skulle dock aldrig gå att förvandla till något vackert.

Det skulle finnas kvar inom honom som en evigt molande böld. Oavsett vad

som verkligen kom att ske och hur han än manipulerade med det skulle det

aldrig lämna honom någon ro.

……Men ingenting ont som inte hade något gott med sig, tänkte han. Något gott

måste det väl ändå ha fört med sig. Så måste det vara. Annars vore det väl konstigt.

Jo, något gott kunde han kanske ana om han riktigt tänkte efter.

……Egot hade försvunnit. Den där pockande känslan av att synas. Nej inte synas

precis, men att det som syntes av honom skulle vara på ett visst sätt. Ett sätt som

han inte alltid trivdes med att vara på men ändå ville ha som sin image. Det hade

ju faktiskt blivit helt fel ibland. Som när han fick lust att göra något som bara töntar

gör.

……När han var barn hade han fått följa med farsan och spela bowling några gånger.

Det hade varit jätteroligt och han var bra på det också. En gång hade han lyckats slå

ner alla käglorna och folk runt omkring hade applåderat.

……Som vuxen hade han gärna velat spela bowling samtidigt som han inte ville vara

en sådan som spelar bowling. Så i stället blev det tennis som han inte var varken

road av eller bra på. Men han var road av att tala om att han spelade tennis.

……Fåfängan var borta. Det betydde inte längre något hur han tog sig ut eller vem

han var i andras ögon. Om folk beundrade honom eller tyckte han var dum hade

ingen som helst betydelse i sammanhanget. Likaså hans egna kritiska tankar om

andra var bortblåsta. Hans nedlåtande åsikter om folk som hoppade omkring

med Friskis och Svettis i stans parker hade förändrats. Han såg med kärlek på

de som så glädjefyllt gjorde övningar till medryckande musik. Det var friskt och

inte alls fjantigt.

……Sven konstaterade att egots försvinnande var det goda som det dåliga hade

fört med sig samtidigt som han undrade varför han inte hittat fram till det tidigare

utan att först behöva utstå denna bottenlösa förtvivlan. Troligtvis hade han då

sluppit en hel del obehag i livet. Kanske hade livet gestaltat sig lite annorlunda.

Kanske inte till det bättre precis men annorlunda, mer äkta.

……Så sköljde skräcken över honom igen och han struntade fullständigt i huruvida

egot var försvunnet eller inte. Skräcken var så stor nu att han närmade sig galen-

skapens gränser. Maktlösheten, tanken på barnen, på deras framtid. Det var

outhärdligt.

XIV

IV……

Men kanske, kanske ändå. Om han gick stigen igen, kanske skulle han då

upptäcka att allt bara var en chimär. Kanske skulle han upptäcka att där bara var

en vildvuxen skog som han kunde njuta av, kanske plocka lingon i och blåbär och

att det hemska minnet endast var en illusion.

……Och vips var han tillbaka vid vägkorsningen igen. Klockan visade samma

tid som då, både dag, timma och minut. Och när han stod där åter i valet och

kvalet över vilken väg han skulle ta beslutade han sig för att gå den mellersta vägen.

……Med bestämda steg och liksom i trots mot intentionen att återvända till samma

plats som tidigare gick han i riktning mot ett annorlunda mål, en framtid fylld av

hopp och tro.

……Trots att han valt en annan väg den här gången, en krokigare och mer

svårframkomlig väg, såg han till sin bestörtning att den hade lett honom

till samma plats som förut. Till det hus där den böjde och giktbrutne

sextiosjuåringen skulle hälsa på sina framtidsvänner med ett uppgivet

leende.

……Allt var sig dock inte likt. Huset, som var byggt av sten och granit

såg ljusare ut den här gången och omgivningen likaså. Genom trädens rika

bladverk, där fåglar byggde bon och fjärilar fladdrade i cirklar, skymtade

en klarblå himmel med vita moln drivande för vinden. En älg släckte törsten

i den glittrande sjön och råddjur betade på klöverängen. Solen lyste på

vildsvin och sork och myror ilade förbi med stickor och strån på ryggen.

Humlesurr och en skogshuggares slag med yxan blandades med röster ifrån

huset. En hund skällde, någon skrattade. Han hörde barn som skrek. Joller

och glada tillrop. TV:n stod på. Den unga nyhetsuppläsaren hade ett åldrat

uttryck i ansiktet. Ögonen skvallrade om svåra umbäranden och skrämmande

erfarenheter. Något hade hänt i världen, någonting hemskt, hemskare än

hemskt. Till sin fasa förstod Sven att det han fruktat mest av allt hade

skett. Det han hoppats vara endast en illusion, en ond mardröm hade varit

sant. Sånär som i alla fall. Närapå. Men inte riktigt. Än fanns det hopp.

……Några stycken, ja de var rätt många hade inte accepterat, hade trott och

agerat, misslyckats men inte givit upp. Rättrogna ateister hade bett till

Gud, likgiltiga slöfockar vaknat upp och slagit nävarna i bordet. Folk hade

rest sig upp som en man och sjungit lovsången till livet. De hade sjungit

samma sång om och om igen och det oerhörda hade bromsats upp, stannat

av, lite sent, alldeles för sent egentligen, men ändå i tid för att undvika den

totala katastrofen. Och världen höll andan…. Och andades ut.

Det var alltså möjligt att välja väg, att följa sin egen inriktning, att ta avstånd

från massmedvetandes svallvågor och inte låta sig manipuleras av flockens

tro på individens maktlöshet. Även om alla vägar gick mot samma mål så

kunde vägen till målet påverka dess innehåll.

……Förutom att den här vägen inte hade lett till den totala katastrofen så fanns

även andra positiva inslag.

……I liknande laboratorier som man tillverkat den destruktiva bakterien hade man

nu funnit en ny bakterie som smittade lika mycket som andra bakterier. Men den

var godartat. Och inte bara godartad. Bakterien som kallades Immunus

stärkte immunförsvaret.

……Samtidigt som den sjukdomsframkallande bakterien härjade över jorden

spred sig Immunusbakterien som en armé av soldater och stoppade de svåra

följderna av sjukdomsangreppen.

……Ett immunförsvarsbakterie som smittade. Något sådant hade Sven aldrig hört

talas om. Han skulle leta i uppslagsverk och läkarböcker men ingenstans finna

en antibiotisk bakterie som smittade.

..

Sven hade tagit den rätta vägen nu. Det var han säker på, nästan i alla

fall. Vart den västra vägen ledde brydde han sig inte om. Hade inte tid att

fundera över om den hade varit bättre eller sämre, orkade inte. Han var

trött nu, men glad. Han var vilsen och yr och behövde koppla av, åka in

till stan och kanske ta en öl på Tennstopet, snacka med grabbarna eller gå

på bio och se en spännande actionfilm. Han sa farväl till ungarna, kramade

om dem, som om han skulle resa bort för alltid. Frugan fick en kram hon

också och han bad henne att inte sitta uppe och vänta. Så gav han sig av

från sommarstugan och hem till radhuset i Farsta.

Redan innan han klivit in över tröskeln hade han knäppt upp skjortan och

sparkat av sig skorna. Han kunde inte fort nog duscha av sig smutsen,

bacillerna han fått från vistelsen i framtidsskogen. Han skrubbade sig med

en hård rotborste, ihärdigt, så att huden rodnade och sved. Alla hudavlag-

ringar måste bort, håret måste blir rent och kläderna saneras. Han slängde

in kläderna i tvättmaskinen, den gula bomullsskjortan, bruna strumporna,

bermudashortsen, linnekavajen och till och med skorna. Ja, de skulle gå

att tvätta i maskin, det hade skohandlaren sagt. ”Bara att lägga i maskinen,

och så har du dem rena till nästa dag”. Han lät allt koka tillsammans i nittio

grader.

……Med förtvätt och extra sköljning skulle det ta minst en och en halv

timma innan tvätten blev klar. Han hade inte tålamod att sitta inne och

vänta tills dess utan slängde på sig ett par rena jeans, velourtröja,

tubsockor och de vita sportskorna, som han inte använt sedan han

var i Amerika med grabben. Sedan tog han tunnelbanan in till stan.

Istället för att gå till stampuben vid Odenplan steg han av någon

station tidigare. Tänkte ta en sväng förbi sitt gamla föräldrahem som

han inte sett sedan de flyttat därifrån för så där en trettio år sedan.

……Han gick uppför kullen mot kyrkan och slog sig ner på den kluvna

sten där han lekt som barn. Satt där en stund och lät tankarna komma

och gå.

……Bilder från barndomen dök upp och försvann, minnen av glädje

och av sorg, bleka minnen och mer färgstarka. Han mindes farsan och

hans målande beskrivning av Broadway. Han mindes det som om han

hade varit där själv.

……Farsan hade varit på väg till staterna. Ja, han hade nästan varit där.

Biljetten hade legat i fickan, en fribiljett på ett lastfartyg som han väntat

på i åratal och äntligen fått, just när han gift sig och inte längre kunde åka.

Och det gruvade han sig över i årtionden. Farsan hade sett sig själv

flanera längs den berömda teatergatan, lyfta på hatten för vackra damer

i päls, buga djupt för Douglas Fairbanks och Mary Pickford och säga

mors, mors, eller kanske tjäna, tjäna, fast på engelska, till självaste

Frankie Boy.

……Men av alla hans drömmar fanns bara ett inramat porträtt kvar, en

gåva från hans bror Gösta som varit ”over there” och för flera dollar

låtit sig fotograferas tillsammans med Jack Dempsey, iförd boxhandskar.

……Mörkret började falla och det var lite kyligt. Sven drog på sig tröjan

och funderade på att ta sig en tur dit, till New York och den glittrande

avenyn, om inte annat för att uppfylla farsans ouppfyllda drömmar. Ja,

det skulle han tamejtusan göra. Ge sig iväg till Manhattan till början av

fyrtiotalet då de stora stjärnorna var som störst. Han skulle promenera

längs Broadway och frottera sig med män i regnvåta trenchcoats med

uppfällda kragar och Humphrey Bogartstuk på hattarna. Också han skulle

lyfta på hatten för pudrade damer i Rita Hayworth-frisyrer och bocka sig

för pälsinpackade filmstjärnor med en touche av dyr parfym. Han skulle

stå och titta på husfasaderna, välja ut ett fönster varifrån han skulle se ut

över folkvimlet och fascineras av den färgsprakande neonprakten, speg-

lande sig i lacken på vita Cadillack med nedfällda cabriolet. Snart, kanske

redan i morgon, skulle han promenera bort till Broadway, till då det begav

sig. Kanske ta en tur till New Orleans också, fast vid seklets början och

lyssna på jazz, blues och äkta chokladsoul med de gamla legenderna.

XV

Plötsligt överväldigades Sven av en oro, en pirrande rastlöshet. Han fick

en obehaglig känsla av att inte hinna dit i tid. Som om tillfället skulle

försvinna om han inte gav sig av genast. Något sa honom att han borde

vandra iväg nu, nu med detsamma, inte senare, inte i morgon eller nästa

vecka. Nej, inte ens om en liten stund, utan nu.

……Han försökte koncentrera sig på något annat. Fäste blicken på skorna,

på de fortfarande fräscha, alldeles kritvita sportskorna. Och som från

ingenstans dök tanken på det trista museet i Washington upp, det arkeolo-

giska museum som han och sonen av misstag besökt då de letade efter en

toalett. Snabbt viftade han bort de ointressanta tankarna för att återgå

till drömmarna om Broadway. Men bilden av montern med de underliga

plastfynden från tusentalet och skissen som föreställde ett par skor, påfallande

lika hans egna, trängde på gång på gång och ville inte försvinna förrän han

riktade uppmärksamheten bort mot huset nedanför kullen, barndomshemmet

han kommit för att återse.

……En bladrik fikus stod i fönstret, persiennerna var nere men inte fördragna

och han kunde se att det lyste inifrån hallen. Sven hoppades få se någon titta

fram bakom gardinen, kanske öppna fönstret och skaka en duk. Han skruvade

otåligt på vigselringen, undrande vad det var för ena som bodde där nu. Säkert

var de unga, tänkte han. Annars hade det nog stått pelargonior i fönstret eller

Flitiga Lisa. Sven drog ringen fram och tillbaka över fingret tills den ramlade

av, föll till marken och rullade ner mot gatan. Han sprang efter den, fick tag i

ringen och vände om för att åter sätta sig på stenen. Men hur han än gick

tycktes han aldrig nå den. Han kom ingen vart. Fast fötterna rörde sig framåt

verkade han ändå stå stilla.

……Viljan att resa i tiden trängde på igen, starkt och pockande som om det

inte var han som ville utan viljan själv som drog honom tillbaka, långt, mycket

långt tillbaka i tiden:

Sven! hör han någon ropa. Sven, Sven, Svein, Svein, Svein! Han står kvar

på samma plats som förut men den är annorlunda. Allting har förändrats.

Omgivningen är en annan. Den kluvna stenen står där fortfarande mitt

framför honom som den gjorde alldeles nyss. Och han går fram och sätter

sig på den, ser upp mot kyrkan, men där är det tomt. En kal kulle utan träd

och buskar reser sig mot himlen. Och lite längre upp på en högre kulle står

några stenar i en ring. En gravplats.

……Röken som fortfarande pyr efter en rituell ceremoni som hållits uppe

på den heliga jorden når honom. Han börjar svettas, tar av sig velourtröjan

och vänder sig om för att se ner mot gatan, husen och fönstret han just

tittat in i. Men där står en hydda. Längre bort finns fler hyddor och bakom

dem kan han se havet och några män som drar upp nät.

Svein ropar de. De är många som ropar på honom nu.

……Ett krig har utbrutit och fienden är nära.

……Han tar sin båge och pilarna stoppar han innanför bältet.

……De har ställt sig på två led. Svein, som är längre än de andra ställer sig

i det bakre ledet och siktar på motståndarna som är på inmarsch. Han är

en bra skytt, det vet alla. Han spänner bågen.

……Skrik och jämmer. Nu skjuter de på varandra. Fienden skjuter från

söder och Sveins här från norr.

……Han spänner bågen igen, ser att det är fritt framför honom. Så lutar han

sig bakåt och siktar på en motståndare. Solen bländar och han släpper pilen

som far rätt in i ryggen på stambrodern som segnar ner framför honom, död.

……Det svartnar för ögonen. Alla i bakre ledet har sett. Och pilen sitter kvar

i ryggen, ingen kan tro att den kom någon annanstans ifrån.

……När slaget är över och han ser hur många av hans egna som står kvar på

slagfältet flyr han bort mot skogen. Han vet att de måste döda honom. Det

är deras plikt. Så skulle han själv ha gjort, dödat den som dödat en frände,

av misstag eller inte, spelar ingen roll. Den som dödat skall dö.

……Med de uppretade och rytmiskt hummande krigarna tätt i hälarna springer

han bort över slätten, upp på stenhällarna och in bland träden. Han har något

i handen, en ring som han tappar på vägen. De skriker och pilarna viner om

öronen. Han haltar nu, har fått en pil i låret. Aj! en pil rakt igenom ryggen. Det

svider till och allt blir mörkt. Sedan blir det ljust och han hör änglars musik.

Det är för sent nu. För sent att gå tillbaka. Han skulle ha tänkt på det tidigare,

innan han sprungit bort och försökt gömma sig i skogen.

……Kroppen blev slängd i en grop med jord och stenar över.

Trots att polisen sökt i över en vecka kunde man inte finna Sven någon-

stans. Men de fortsatte att leta. De kunde inte utesluta brott. ”Hade han

några fiender? Var han deprimerad kanske?”. ”Nej, men lite frånvarande

möjligtvis”.

En tid senare hittade några lekande barn en guldring på en stenhäll nära

sitt dagis i ett nybyggt område i Vasastan. De hade tänkt behålla ringen

om det inte varit för att ett av barnen pladdrat så mycket om den att en

polis, vars tjej jobbade som vikarie på dagiset, fått höra talas om fyndet

och bett att få se på ringen. Svens ring. Fyndet hade förbryllat polisen

som nu tvingats att tänka om och börja leta i helt nya banor.

Samtidigt som polisen slet sitt hår, diskuterade med varandra om mer

eller mindre vederhäftiga antaganden höll ett forskarteam hundratals mil

bort på att undersöka några, nära tusen år gamla plastbitar. Ett par isär-

sprättade kängor. Plastbitarna, som såg ut att tillhöra ett par moderna

sportskor, hade hittats i Stockholm i slutet av femtiotalet och hade sedan

dess varit utställda på ett arkeologiskt museum i Washington.

……Det nya forskarteamet höll på att utreda hur det gamla fyndet kunnat

bestå av exakt samma komponenter som den plast som genom lång och

segsliten produktutveckling kunnat framställas först på senare år. Tankar

hade gått till de gamla egyptierna, inkafolket och mayaindianerna. En del

talade generat om den försvunna kontinenten Atlantis. Men förnuftiga

besserwissrar påpekade att denna era, om den nu hade funnits vilket den

ju sannolikt inte hade, tilldrog sig långt före tiden för det här fyndet och

att folken som levde då, befunnit sig på helt andra breddgrader. Någon

hade mumlat om besökare från yttre rymden och andra om trollkonster

och alkemi.